Barn är enastående skapelser som vi borde försöka efterlikna – inte omvänt

Barn är fantastiska, det tycker även jag om själv valt att inte skaffa några egna. Jag sitter barnvakt till mina syskonbarn så ofta som jag bara kan och vi har superroligt tillsammans. Visst händer det ibland att vi har olika meningsskiljaktigheter ibland, men nästan jämt kommer vi bra överens. Å andra sidan tror jag att man som barn har fler konflikter med sina föräldrar än med sina mor-/farbröder, det är nog inte fullt lika vanligt. Men konflikter eller ej, är det vissa saker jag har svårt att förstå när det kommer till somliga uppfostringsmetoder – och dit hör framförallt det där med barnaga, som i min värld är en av de mest vedervärdiga saker jag kan tänka mig när det kommer till uppfostran. Det spelar visserligen ingen roll överhuvudtaget i vilket syfte man använder barnaga, det är alltid lika vedervärdigt och förkastligt. Hur kan man anse att våld mot ett barn alls är försvarbart, hur kan man resonera att våld är okej i ett läge men inte ett annat? För någon som försvarar barnaga, är det alltså okej att misshandla ett barn, men inte en vuxen person. Hur kommer det sig att våldet räknas som misshandel om det riktas mot en vuxen person men som harmlös uppfostran när det riktar sig mot ett litet barn?
Det är sådant som jag själv helt enkelt inte kan få in i min skalle, men som den som förespråka barnaga väldigt gärna får förklara för mig. Jag är själv uppvuxen i ett hem där barnaga inte förekom, men jag vet i ärlighetens namn inte hur jag skulle förhålla mig till att något sådant förekommit. Barnaga är totalförbjudet i Sverige sedan 1979 och jag skulle nog ha svårt att leva med föräldrar som tyckt sig stå över lagen och använda sig av olagliga uppfostringsmetoder. Och inte minst skulle jag ha svårt att acceptera föräldrar som faktiskt med uppsåt vill göra mig illa. Jag vet, barn kan gå en på nerverna ibland – men att därifrån gå till att faktiskt göra barn illa, det är något jag överhuvudtaget inte kan förstå.

Det är faktiskt lite skrämmande när man tänker på att barnaga var tillåtet i Sverige så sent som i slutet av 70-talet. Jag själv är född 1977 – och alltså född medan denna ålderdomliga uppfostringsmetod fortfarande var tillåten. Men tittar man på vilka länder som tillåter detta barbariska sätt att uppfostra barn, så hittar man bland annat länder som USA, Kanada och England – och en lång rad andra länder. Att länder som Ryssland tillåter det är föga förvånande, men jag har i ärlighetens namn högre tankar om länder i väst – som till exempel USA, Kanada och England. Jag har verkligen svårt att förstå att man överhuvudtaget kan förespråka något så vedervärdig som barnaga – och att civiliserade länder inte har en lagstiftning som förbjuder just detta. Varje land som vill ses som civiliserat, demokratiskt och stå upp för alla människors lika värde borde förbjuda barnaga i alla dess former. För mig finns ingen gråzon där våld mot barn kan ursäktas, där visst mått av våld skulle vara försvarbart. Det är misshandel från första slaget, oavsett vad som föranlett det hela – i alla fall om man frågar mig.
Det finns en gång jag kan tänka mig att försvara någon form av våld – och det är i rent självförsvar. Men självförsvar kan du aldrig hävda i en konflikt med ett barn, det går liksom inte riktigt ihop. Den som känner sig nödd och tvungen att bruka våld emot ett litet barn, är nog ganska liten själv egentligen – både som person och rent fysiskt. Tycker du så mycket om att slåss, får du börja någon våldsammare kampsport, men ge dig för sjutton inte på ett försvarslöst barn. Du kan aldrig hävda uppfostran, självförsvar eller några andra dumheter när det kommer till misshandla ett barn.

Barn kan göra många dumheter av olika anledningar, men att bestraffa med stryk leder inte någonvart – snarare får du ett tuktat barn som blir rädd, som bara förknippar bestraffningar med smärta. Och du får ett barn som själv lär sig att våld är okej, att våld är lösningen när någon gör något dumt. Vill man uppfostra barn till välfungerande människor, är våld inte lösningen i något sammanhang utan det är bättre att föregå med gott exempel och att lösa konflikter på ett sunt och konstruktivt vis. Självklart blir inte alla som utsätts för barnaga inte våldsverkare i vuxen ålder. Men oavsett är aga inte ett bra, sunt och konstruktivt sätt att uppfostra barn – det finns många andra bra sätt att påvisa för barn att de gjort fel, att de gjort bort sig.
Sedan förstår barn mer än vad vi vuxna vill tro ibland. Barn förstår ofta om de gjort bort sig utan att man lappar till dem, man behöver inte göra situationen värre genom att börja slåss. Det gör bara att barnet ifråga far illa. Och var går sedan gränsen mellan aga och vad som ska räknas som misshandel? För mig går gränsen som sagt vid första slaget, men var går gränsen för någon som förespråkar barnaga? Hur mycket stryk är liksom okej innan det är misshandel? Och varför är de okej att slå ett barn som gjort fel, medan det inte är okej att fysiskt bestraffa en vuxen som gjort samma sak? Detta är för mig totalt ologiskt.

Jag minns så väl ett projektarbete jag gjorde i religionskunskapen på gymnasiet. Arbetet skulle handla om Livets ord och jag hade blivit tipsad om en lärare på skolan jag gick på, som just var med i Livets ord. Jag hade hört väldigt mycket om denna frikyrka och ville nog se om mina fördomar och förutfattade meningar om frikyrkliga personer stämde eller ej. Och jäklar vad rätt jag hade – denna lärare stämde väldigt väl in på den bild jag hade om många frikyrkliga personer. Jag frågade om hans/församlingens inställning till homosexuella – och där var han bestämd med att bara man som homosexuell träffade Jesus, då skulle homosexualiteten gå över och man skulle få en dräglig tillvaro. Något som fick mig att häpna. Även om det här var i början av 90-talet, så trodde jag nog att man då kommit längre än så. Och så frågade jag om det där med barnaga, hur läraren och hans församling ställde sig till detta – och även här blev svaret rent häpnadsväckande. För jo, det där med barnaga skulle rättskipande instanser inte lägga sig i tyckte han – utan det var bara bra med en orre här och där för att barn skulle förstå när något blivit tokigt.
Jag är visserligen inte dummare än att jag förstår att alla som är med i en frikyrka inte är våldsbejakande homofober. Men just den här läraren uppfyllde liksom alla fördomar jag själv hade om frikyrkliga personer. Det är just sådana åsikter mina fördomar sa att man hade om man var djupt troende och med i en frikyrka. Jag ska inte låta den här läraren förstöra min människosyn, men trots att det gått nästan 35 år sedan jag gjorde det är projektarbetet så tänker jag på honom ibland. Jag undrar om han tagit sitt förnuft tillfånga? Hur hade det gått om samma person jobbat som lärare idag? Hade han fått problem med att förena sina åsikter om homosexualitet och barnaga med att jobbet med tonåringar? Jag hoppas verkligen han kommit till sans och förhoppningsvis fått en vettigare syn på barn och sina medmänniskor.