Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek – så kommer folkvettet av sig självt

Det finns massor av anledningar till att jag valt att inte skaffa barn, men den starkaste anledningen är nog helt enkelt att jag inte vill ha några egna och aldrig haft någon längtan efter det. Och det är väl en anledning god som någon, eller hur? Om man inte vill så ska man heller inte skaffa några barn, det blir i slutändan bara fel annars. Men även om jag valt bort det där med barn, så hindrar det mig inte att ha vissa åsikter om saker och ting – liksom ha vissa ställningstaganden kring saker som hände när jag själv var liten. Ibland känns det nämligen som att vuxenvärlden ställer ungefär samma krav på ett barn som på en vuxen individ som på ett litet barn eller en tonåring – vilket förstås är helt jäkla orimligt. Jag minns vissa situationer när jag jag själv växte upp, då det hände olyckor av olika slag, att vuxenvärlden ofta reagerade med ilska på vad om hänt, ungefär som att man ställt till med något med flit. Gör man uppenbarligen en dumhet med flit och uppsåt, då gör vuxenvärlden rätt i att reagera med att bli arg – men en olycka är en olycka och då blir inget bättre av att man får en utskällning.
Jag minns väldigt väl en situation i vår sommarstuga, som inträffade för sisådär 35 år sedan när jag var i 10-12-årsåldern. En yngre grannpojke var och lekte hos oss och i något sammanhang öppnade jag luckan till matkällaren för att visa något. Det bar sig dock inte bättre en att pojken trillade ner i matkällaren, ett fall på nästan två meter. Nu klarade han sig lindrigt undan med ett större skrapsår på ryggen, men vi blev förstås rejält uppskakade bägge två. Men vuxenvärldens reaktion lät inte vänta på sig – och det var inte riktigt den reaktion jag tror jag väntade mig, varken då eller idag. Man reagerade nämligen med ilska över vad som skett och jag fick en rejäl utskällning, ungefär som om jag orsakat olyckan med flit. På sin höjd hade jag möjligen varit lite oförsiktig – men vissa vuxna fick det nästan att låta som att jag med berått mod knuffat ner pojken i matkällaren, vilket självklart inte var fallet.

Hade samma sak hänt om jag som vuxen varit barnvakt och det aktuella barnet ramlat ner i matkällaren, kanske det varit en helt annan sak – då kan man ställa större krav på mig att vara försiktig runt matkällaren. Men nu var jag inte särskilt gammal och hade inte samma konsekvenstänk som en vuxen människa. Kanske skulle jag i vuxen ålder låtit bli att öppna luckan till matkällaren om jag haft barn springande omkring mig – men som barn går vissa andra ingivelser före att vara försiktig. Och liknande saker hände lite då och då som barn, att olyckor var framme och vuxna reagerade med ilska istället för att komma med andra, mer lämpliga, reaktioner på det som inträffat. Ibland känns det som att vi i vuxenvärlden ställer upp orealistiska förväntningar på barnen, att vi förväntar oss att barn har samma konsekvenstänk, samma riskmedvetenhet som en vuxen människa. Så vi har nog en stor hemläxa att göra som vuxna trots allt när det kommer till vilka förväntningar vi ställer på barnen? Även om jag själv inte har några egna barn, så har jag flera barn i min omgivning och jag gör mitt bästa för att försöka att inte ställa alltför höga krav på barnen. Det är inte alltid på sin plats att brusa upp över olyckor, istället får man kanske ha ett samtal kring vad som hänt och hoppas på att barnet/barnen lärt sig något av det som inträffat.
I exemplet med matkällaren, blev jag som 10-12-åring självklart väldigt rädd och lärde mig naturligtvis läxan att vara mycket försiktigare runt matkällaren än jag varit – och det gjorde jag utan att få en kraftig utskällning av de vuxna. Utan att vara någon expert när det kommer till barn och barnuppfostran, är jag av den fasta och bestämda uppfattningen att vi inte kan förvänta oss samma sak av ett barn som av en vuxen människa. Olyckor händer ibland när barn är i farten, så enkelt är det bara – men som vuxen är det inte alltid lämpligt att reagera med ilska i de fallen, även om det kanske ibland är ens första instinkt att göra just detta. Trots allt finns det en anledning till att man avråder ifrån att låta barn vara ensamma ute i trafiken innan 12 års ålder och en lång rad andra saker – eftersom de inte uppnått en tillräcklig mognad innan dess. Och av samma anledning händer det ibland olyckor när barn leker, det är trots allt på det sättet barn lär sig saker och ting. Samtidigt är det också upp till oss vuxna att pedagogiskt komma med råd och förmaningar när vi märker att något är på väg att gå fel. Barn har helt enkelt inte samma mognad och konsekvenstänk som vi vuxna, så vi kan inte förvänta oss samma saker av barn som av vuxna. Med tanke på att olyckor händer även när vi vuxna är i farten ibland, är det kanske inte så konstigt att det sker olyckor när barn leker. Och det bästa vi vuxna kan göra är att bibehålla lugnet och i sansad ton prata med barnen om det som hänt.

Jag kan ibland känna en enorm frustration över när man ser (somliga) föräldrar bli rejält förbannade på sina barn. Det är så många gånger barnen inte ens förtjänar en utskällning utan borde bli tröstade istället. För så klart förstod jag att det blev fruktansvärt galet när en liten pojke ramlade ner i vår matkällare, det behövde jag ingen utskällning för att förstå. Och det är väl just det som är min poäng. Man kan inte förvänta sig att barn har samma tänk som vi vuxna, men barn förstår oftast när det blir väldigt fel och behöver inte få det omtalat för sig – framförallt inte genom att få en kraftig utskällning. Barn förstår oftast när det blivit fel och tokigt och det är då de behöver kärlek och ömhet som allra mest – när de förtjänar det som allra minst. Olyckor händer – och de händer även oss vuxna ibland, men vem av oss vuxna vill ha en utskällning när helt ouppsåtligen har gjort bort sig? Inte många, eller hur?! Och där återkommer vi till ett av budorden – som till och med jag som inbiten ateist försöker leva efter – att du ska vara mot andra så som vill att andra ska vara emot dig. Tycker du att du egentligen är värd en utskällning efter en olyckshändelse? Förmodligen inte – så skäll heller inte ut någon annan efter en olyckshändelse! Och allra minst ett barn, som förmodligen inte alltid förstått bättre.
Ibland tänker jag att vissa föräldrar inte borde vara föräldrar. Och då är det inte bara de som misshandlar sina barn eller utsätter dem för sexuella övergrepp jag tänker på – utan de som har en tendens att skälla ut sina barn för minsta lilla grej. De som har en väldigt dålig attityd gentemot sina barn och inte har något tålamod, de som inte kan vara det minsta pedagogiska och kärleksfulla. Ser ni den typen av förälder framför er? Förstår ni vilken typ av förälder jag tänker mig? Man är inte olämplig om förälder för att man ibland blir arg på sina barn, men när bägaren rinner över för minsta lilla sak, när man inte har något som helst tålamod med barn kanske man ska tänka över sitt föräldraskap och hur man beter sig emot sina barn.