allkonstnarenJag har i skrivande stund tappat räkningen. Det går inte att räkna alla gånger jag fått försvara, förklara och deklarera för min vilja att inte skaffa barn. Jag har aldrig drömt om eller velat ha barn, det är en vilja som funnits där sedan tonåren. Jag kan helt enkelt inte se mig i rollen som pappa. Men frågorna kommer hela tiden och jag förväntas ständigt ha en förklaring till mitt livsval att inte sätta ett barn till världen. Och detta på ett sätt som en nybliven förälder förmodligen inte får förklara sitt livsval att sätta ett barn till världen.
När ämnet dyker upp, brukar jag numera komma med en motfråga. Skulle du fråga en nybliven förälder om hen verkligen övervägt sitt beslut? Skulle du fråga en nybliven förälder om denne förstår vilket livslångt ansvar denne åtagit sig genom att sätta en ny människa till världen? Frågar du om personen inser att det inte finns någon ångerrätt och att har man en gång blivit förälder, så är man det livet ut? Förmodligen skulle du inte ställa de frågorna, men fråga dig varför det omvända är socialt accepterat och helt okej.
Jag har ingenting emot barn. Tvärtom är jag väldigt barnkär och gullar och leker gärna med barn. Men jag vill helt enkelt inte ha några egna. Det bara är så och jag har egentligen ingen bra förklaring till det. Nu har jag dessutom passerat 40-sträcket med några år och tycker dessutom att jag helt enkelt är för gammal för vaknätter, blöjbyten och småbarnsliv. Sedan många år har jag sagt att om jag passerar 40 års ålder och inte skaffa barn, så kommer jag att sterilisera mig. Detta då jag helt enkelt inte vill sätta barn till världen vid den åldern.
Nu är det några år sedan jag passerade 40 och det har helt enkelt inte blivit av med någon sterilisering. Men jag tror faktiskt det kommer när jag känner mig mogen. Att jag inte gjort det innan 40 beror på att en sterilisering är så definitiv och jag vill inte stänga några dörrar ifall jag skulle ändra inställning. Nu är jag snart 44 och har inte ändrat inställning, så det börjar dra ihop sig för ett medicinskt ingrepp faktiskt.
Jag har dragit mig lite för att påbörja processen just eftersom det är en viss process kring det hela. Man ska börja med besök på vårdcentralen, som sedan remitterar till rätt mottagning. Sedan ska träffa en kurator som förklarar vad ingreppet innebär och man ska skriva på papper om att man förstår vad ingreppet innebär. Till sist är det dags för det medicinska ingreppet, som i sig är ganska enkelt, går fort och görs med lokalbedövning. Men ändå, det är en process att gå igenom. Det är inte så mycket beslutet i sig, utan själva processen som gör att jag inte tagit steget än.
Bra inlägg! Jag har själv barn, men bara för att JAG ville det och tycker det berikar mitt liv så skulle jag aldrig tjata på folk runtomkring mig som jag vet inte vill ha det.
Många människor har tyvärr svårt att acceptera att ”meningen med livet” ser väldigt olika ut för olika personer, och det är HELT ok!
Ja, våra livsval kan se så olika ut. Jag har full förståelse för att barn kan ge mycket glädje, men jag uppskattar väldigt mycket annat i tillvaron. 🙂
Jag tycker det är under all kritik att man ska behöva försvara sitt beslut till att inte vilja ha barn. Det måste ju ändå vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv. Med eller utan barn.
Ja, man blir faktiskt ganska trött ibland. Det är ju inte direkt ett livsval som varken drabbar någon annan eller någon ens har med att göra.