De synder man ångrar mest på gamla dar är de man inte begått

Jag har aldrig haft en längtan efter egna barn. Jag har alltid varit barnkär, haft god hand med barn – men jag vill inte ha några egna. Så har det alltid varit, jag har aldrig sett framför mig att jag vill ha några barn. Nu är jag snart 50 år och anser mig vara för gammal för att skaffa några. Jag vet att det finns män som varit väsentligt mycket äldre och skaffat barn, men det är ingenting för mig. Det lockar inte med vaknätter, blöjbyten och skrikande småbarn i den tillvaro jag har just nu. Vad som är mest tröttsamt är alla som tycker sig veta bättre vad jag vill eller inte vill och ska ha åsikter om mitt livsval att inte skaffa egna barn. Frågar du någon som valt att skaffa barn om denne tänkt igenom vilket livslångt ansvar denne drar på sig genom att just skaffa barn? Jag brukar just vända på frågan när jag får den, för jag blir faktiskt frustrerad över alla som tycker sig veta bättre när det kommer till vad jag vill med mitt liv. Det är inte omöjligt att jag kommer att ångra mitt val att inte skaffa barn när jag blir gammal – men jag måste gå på vad jag vill här och nu, inte vad jag kanske känner om 30 eller 40 år.
De allra flesta brukar acceptera mitt livsval och ställer inga följdfrågor när jag säger att jag valt bort barn. Vissa kan till och med fråga om det är ett känsligt ämne att diskutera, vilket faktiskt uppskattas väldigt mycket. För somliga förstår faktiskt att det kanske inte är ett självklart val att välja bort barn för alla – för somliga är det inte ens självvalt att välja bort barn. För min del är det dock helt självvalt, jag har till och med valt att sterilisera mig för att det inte ska bli några barn. Så nu vet jag att det inte blir några barn med tanke på att jag faktiskt inte kan producera några. Men det kan vara känsligt att diskutera någons barnlöshet – därav är det viktigt ha tentaklerna ute och känna av stämningen lite kring huruvida det är ett känsligt ämne eller ej.

Jag fyller 50 om två år och visst finns det saker i livet som jag tänker att jag skulle kunna ha gjort annorlunda genom åren – men det är väldigt få saker jag verkligen ångrar. Vilket är en enorm skillnad. Man kan tycka att man borde gjort vissa saker annorlunda, men det är inte samma sak som att ångra något. Det är inte omöjligt att jag om 30-40 år ångrar att jag exempelvis inte skaffat barn, men jag måste gå efter vad som känns rätt just nu. Och just nu vill jag inte ha några egna barn – hur barnkär jag än är. Dock är jag väldigt nöjd med mina syskonbarn, det får liksom räcka. Vad jag känner i framtiden kan jag inte ta ansvar för idag, eller hur?! Jag håller mig till det jag känner idag och inte vad jag känner om några decennier. Och jag skulle tycka att det vore väldigt själviskt och oerhört ansvarslöst att skaffa barn bara för att man förväntas göra det, för att man ska passa in i något fack. Jag har fått kommentarer i stil med att ”Du måste ju tänka på din respektive också” – medan jag själv tänker att om man har så stora meningsskiljaktigheter i en så viktig fråga, då kanske man inte ska leva ihop. Om min flickvän/sambo/fru vill ha barn och jag inte vill det, då är vi kanske inte menade för varandra – eller?!
Jag och min nuvarande sambo är rörande överens när det kommer till det där med att skaffa barn, ingen av oss drömmer om en tillvaro med barn. Så vi behöver liksom inte ens diskutera det sinsemellan, det kommer inte att bli några barn. Och som snart 50 år fyllda, känner jag att jag vet mycket väl själv vad jag vill eller ej – det behöver ingen annan tala om för mig. Jag tänker absolut på den jag är tillsammans med, men jag tänker inte göra någon med barn bara för att det förväntas av mig, bara för att andra tycker att jag borde bli pappa. Jag vill inte bli pappa och det måste andra respektera, så enkelt är det bara. Och har man en strikt längtan efter barn, då är jag inte den rätta partnern att dela sitt liv med. För barnfrågan är inte förhandlingsbar när det gäller mig, precis som många andra vill ha barn så vill jag inte ha de. Det kan låta hårt, men jag anser verkligen att det är så.

Det kan som sagt mycket väl hända att jag kommer att ångra mig som gammal, men det kan jag trots allt inte ta hänsyn till idag. Vad man med tiden kommer att ångra, det vet man i regel inte utan det är sådant som bara visar sig med tiden. Det är klart att man sedan med tiden kan tycka att man skulle ha gjort saker och ting annorlunda, att man med facit i hand skulle ha gjort vissa saker på ett annat vis. Men det är inte detsamma som att ångra något. Och så kan det vara med barnfrågan, jag kan mycket väl känna att jag skulle velat göra något annorlunda om 45 år – men i min värld går det inte att resonera att man ska rätta sig efter vad man kanske ångrar i framtiden. Vissa saker är uppenbara att man kommer att ångra, men inte alla – så är det uppenbart att man kommer att ångra sig, då är det en helt annan sak. Jag funderar på vilken sorts pappa jag skulle bli om jag skaffade barn emot min vilja? Förmodligen skulle det inte bli någon vidare situation, eller hur?!
Det är ett stort beslut att avstå från barn, absolut. Och det är ett stort steg att ta att gå till att sterilisera sig för att inte skaffa barn. Men det är inte ett större beslut än att skaffa barn heller, något som i sig är en enorm omställning. Så jag känner inte att jag tagit ett större beslut än den som skaffar barn – snarare tvärtom. Jag har valt bort något som för många är en självklarhet, men för mig har det varit ett självklart beslut. Sedan jag var i tonåren har jag tänkt att om jag inte får barn innan jag är 40, då blir det en sterilisering. Jag ville någonstans lämna en liten dörr öppen, ifall jag någonstans skulle ändra mig och faktiskt vilja ha barn. Men när jag passerade 40 kände jag att jag var lite för gammal för barn och valet var självklart: jag ska sterilisera mig. Det tog ytterligare några år innan jag faktiskt tog steget, men nu är det gjort.

Det finns garanterat andra livsval jag gjort som inte alla förstår, som många ifrågasätter och tycker är konstiga. Och det finns säkert andra val jag gjort där det finns en viss risk att jag ångrar mig, men det går inte att ständigt fundera över vad man kanske kommer att ångra i framtiden. Alla beslut man tagit genom åren har man tagit mot de fakta, den erfarenhet man har just då. 20 år senare har man helt andra fakta, helt annan erfarenhet och skulle kanske valt att göra annorlunda. Men det är sådant livet är, man kan med åren få andra infallsvinklar, andra erfarenheter och kunskaper som gör att man omvärderar olika beslut. Egna barn kommer jag inte att få, jag har som sagt steriliserat mig och kommer inte kunna få några barn i framtiden. Men många andra beslut kan man ändra på vissa gånger när man omvärderar saker och ting under tidens gång.
Jag kan själv inte riktigt förklara varför jag inte vill ha barn, utan det bara är så. Jag har aldrig drömt om barn, jag har aldrig sett mig själv vara en pappa. Inte för att jag tvivlar på att jag skulle klara av det, utan jag vill bara inte. Och så får det förbli, det är något omgivningen får acceptera och inte minst respektera helt enkelt. Vill man gärna ha barn, då är inte jag en potentiell partner utan man får vända sig om efter en annan helt enkelt. Svårare än så är det faktiskt inte.