Din tankesmedja i etern
Jag hittade en intressant och lite rolig insändare i DN häromdagen. Det brukar vara det stor nöjet om morgnarna, att läsa insändarsidan i morgontidningen. Oftast är det ganska tråkiga insändare, men ibland dyker det upp enstaka guldkorn – som just insändaren här ovan är väl just ett sådant exempel. Om jag känner mig träffad? Nej, …
Jag har aldrig haft en längtan efter egna barn. Jag har alltid varit barnkär, haft god hand med barn – men jag vill inte ha några egna. Så har det alltid varit, jag har aldrig sett framför mig att jag vill ha några barn. Nu är jag snart 50 år och anser mig vara för …
Jag har gjort två val i livet som inte alla riktigt kan förstå har jag förstått. Den ena är att jag aldrig ägt en bil – mycket för att jag aldrig riktigt behövt en bil, men på senare år med klimatkriser och extremväder har det också varit något ett ställningstagande. Istället har jag valt att …
Eller rättare sagt, inte riktigt än – men själva ingreppet är gjort. Jag kommer kallas på återbesök om tre månader och först efter det är det helt fastställt om jag är steril eller om det behövs fler ingrepp. Men ingreppet gick ändå förvånansvärt smidigt och snabbt. Det var verkligen snabbt in på sjukhuset, ner med byxorna och några minuter senare var jag klar att bege mig därifrån. Och jag har inga väldiga restriktioner, som man ju annars kan ha efter ett ingrepp. Jag ska vila ett par dagar och sedan kan jag leva på precis som vanligt. Och det känns lite konstigt att så pass snabbt kunna återgå till ett normalt liv efter en operation. Men jag har för vana att göra som läkarna säger, så säger de att jag kan göra så, då gör jag så.
Så är första steget taget mot att genomgå en sterilisering. I onsdags var det dags för ett första, förberedande läkarbesök inför det stundande ingreppet. Det har varit en krokig väg till detta läkarbesök, jag har bokat om tiden ett par gånger – och när jag väl fick en tid som passade, ja, då glömde jag bort att gå dit. Men nu har jag varit där och tagit det första steget mot att sterilisera mig.
I morse hittade jag en intressant artikel i dagens DN. Det har tydligen blivit allt vanligare att välja bort barn och välja att leva sina liv utan att skaffa några. Enligt många är det oro för framtiden som gör att många väljer bort barn, en oro för omvärldsläget helt enkelt. I artikeln intervjuas ett par som just valt bort barn och istället valt att sterilisera sig för att verkligen undvika att det blir några. Gruppen vuxna par som väljer att inte skaffa barn växer och tros enligt artikeln vara en orsak till att färre barn föddes i Sverige år 2022. För demografiforskare har det länge varit svårt att avgöra vad utvecklingen beror på. En teori är att oro inför framtiden gör att suget efter att sätta barn till världen avtar.
Häromdagen ramlade jag över ett par intressanta artiklar om självvald barnlöshet (länkar i slutet av inlägget) – eller barnfrihet som man valde att kalla det i artiklarna. Och jag kände igen mig så mycket i vad som beskrevs i artiklarna, allt kring omgivningens reaktioner, fördomar och (i princip) fördömanden av att själv välja att avstå barn.
Jag har absolut ingenting emot barn, utan är egentligen väldigt barnkär. Men jag vill helt enkelt inte ha några egna, så är det bara. Jag har aldrig haft någon längtan efter barn, jag har aldrig sett mig om en förälder överhuvudtaget. Inte för att tror att jag inte skulle klara av det, men jag har aldrig haft någon längtan efter egna barn.