allkonstnarenHäromdagen ramlade jag över ett par intressanta artiklar om självvald barnlöshet (länkar i slutet av inlägget) – eller barnfrihet som man valde att kalla det i artiklarna. Och jag kände igen mig så mycket i vad som beskrevs i artiklarna, allt kring omgivningens reaktioner, fördomar och (i princip) fördömanden av att själv välja att avstå barn.
Jag har absolut ingenting emot barn, utan är egentligen väldigt barnkär. Men jag vill helt enkelt inte ha några egna, så är det bara. Jag har aldrig haft någon längtan efter barn, jag har aldrig sett mig om en förälder överhuvudtaget. Inte för att tror att jag inte skulle klara av det, men jag har aldrig haft någon längtan efter egna barn.
Det som blir så tröttsamt är att man ständigt får förklara och försvara sitt val att välja bort barn. Folk tror att man kommer bli ensam, tycker att man är egoistisk och en lång rad andra saker. Men jag tror inte att man nödvändigtvis behöver bli ensam bara för att man väljer bort barn – det beror ju på hur man i övrigt väljer att leva sitt liv. Man kan omge sig av andra människor utan att det nödvändigtvis är just sina eventuella barn. Så jag köper faktiskt inte argumentet att man riskerar att bli ensam för att man väljer bort barn. Och det vore snarare egoistiskt att sätta barn till världen för att passa in i samhällsnormen istället för att välja bort barn.
Hur många blivande föräldrar har fått frågan om de tänkt igenom sitt beslut att sätta barn till världen med det livslånga ansvar som det innebär?
Självklart menar jag inte att folk ska sluta sätta barn till världen. Men man får också inse att vi som inte vill ha barn av olika anledningar också finns. Alla människor passar inte i normerna av olika anledningar och på olika sätt, inte bara när det kommer till barnfrågan. Sen ska man också ha i åtanke att det där med barn kan vara en känslig fråga. Alla kan inte få barn, hur gärna de än vill – och att då få en massa frågor kring sin barnlöshet kan vara känsligt. Precis som att du inte frågar en lite rund kvinna om hon är gravid, så kan det vara minst lika känsligt att börja diskutera någons barnlöshet.
För mig är det egentligen inte ett känsligt ämne, men jag börjar tröttna på att ständigt försvara och förklara mitt livsval att inte skaffa barn. Jag har länge tänkt att om jag inte skaffat barn när jag är 40, ska jag sterilisera mig. Jag har lämnat dörren öppen för att man faktiskt kan ändra sig och har därför inte velat göra ingreppet tidigare. Men nu är jag för gammal för att skaffa barn. Jag är för gammal för vaknätter, blöjbyten och – med tiden – skjutsande och hämtande på förskola, skola, fritidssysselsättningar och hos kompisar.
På något vis har jag ännu inte kommit till skott, men ingreppet kommer definitivt att bli av. Nu har jag nyss fyllda 45 och det ska inte bli några barn vid den här åldern. Varken nu eller senare. Oavett hur mycket jag får förklara mig för mitt val.
Sen tycker jag att det är bra att det skrivs om frivillig barnfrihet i media, så att folk faktiskt får upp ögonen för att vi som inte vill ha barn finns. Jag tror faktiskt att det är vanligare än man kan tro, trots allt. jag har flera stycken i min bekantskapskrets som valt barn och även valt att sterilisera sig. Så vi finns och har vår rätt till vårat livsval utan att ständigt bli ifrågasatta och tvingas förklara oss. Det är liksom ingen skyldighet man har, att reproducera sig – eller har jag missat något??
