Oattraktiva sidor

Det är rätt få saker som jag generellt stör mig på hos andra människor. Oftast försöker jag vara öppensinnad och tolerant och tänka att varje person gör sina egna val och att det får vara bra så. Men det finns som sagt sidor hos folk som jag har svårt att känna mig tolerant inför, sidor som jag helt enkelt har svårt att förstå.
Bland annat har jag svårt förstå dem som inte har ambitioner livet. Ambitioner att komma någon vart, att göra saker med sitt liv och komma någonvart. Då tänker jag i första hand på personer som har alla möjligheter i livet att göra saker, men som väljer att inte göra det. Personer med läshuvud som väljer att inte utbilda sig, personer som har stora kunskaper inom ett område men som väljer att inte göra något med sina kunskaper. Jag har helt enkelt svårt att förstå att man inte har ambitioner att göra något vettigt med de möjligheter man trots allt har i livet.
Jag försöker tänka att det är bra att vi alla är olika, att somliga är nöjda med det enkla tillvaron trots att man kanske har alla möjligheter att göra något mer, något större. Men jag kan inte komma ifrån att jag har svårt att förstå det. Man skulle kunna få en så mycket meningsfullare tillvaro, bättre ekonomi och allt annat som medföljer att klättra lite. Sen behöver man inte bli chef eller klättra på andra sätt i hierarkin, men man kan får större ansvar och andra arbetsuppgifter som kanske är meningsfullare.

Något om kanske går lite hand i hand med min oförståelse för brist på ambitioner, är min inställning till soffpotatisar, framförallt om det är i kombination med att man är en gnällskpik. Detta en egenskap som är extremt oattraktiv. Jag har dejtat i alla fall ett par tjejer, som jag sedermera dumpat mycket på grund av att de varit lata gnällspikar. En av dem tror jag att jag nämnt tidigare här på bloggen, men det tål att upprepas för att ge ett exempel på vad jag menar.
Hon bodde på en liten ort och gick när vi träffades arbetslös, hon fick bara lite strövikariat här och där och vad hon i övrigt levde på vet jag inte. Ofta när vi pratade, klagade hon över tristessen att bara gå hemma och att alltid ha dåligt med pengar. Och jag kan ha förståelse för att det inte är helt lätt. Men när jag frågade vad hon sökte för jobb, var hon bara intresserad att jobba inom det smala område hon var utbildad – och bara på den lilla orten med cirka 1000 invånare där hon bodde. Hon kunde inte tänka sig att pendla de tre milen in till närmsta centralort, det var alldeles uteslutet.
Till sist tröttnade jag på hennes klagande, när hon inte var villig att göra något åt sin situation och ens pendla till närmsta lite större ort. Jag gjorde klart att jag inte kunde känna något medlidande för en person som inte kunde få tummen ur och åtminstone söka de jobb som erbjuds för att åtminstone komma ut på arbetsmarknaden igen. Tilläggas ska att inte fanns något som hindrade henne från att ta i princip vilket jobb som helst; inga rörelsehinder, inga diagnoser eller handikapp som satte käppar i hjulen. Och då förbrukar man liksom rätten att klaga enligt mig.
Ju mer jag insåg den här tjejens inställning till arbete, ju mer avtänd blev jag. Jag började inse att om vi tog steget att flytta ihop, skulle jag med stor sannolikhet få vara den som försörjde oss båda på min lön. Något jag inte skulle vara villig att göra, så länge hon var fullt arbetsför.

En annan sak jag har väldigt svårt att förstå är bitterhet. Jag har under åren sprungit ihop med personer som låter hela sin tillvaro kretsa kring en bitterhet som överstiger mitt förstånd. Inte minst när bitterheten går ut över andra människor. Genom åren har jag jobbet med i alla fall en handfull personer som låtit bitterheten ta över totalt. Personerna har varit generellt otrevliga och bitterheten hat gått ut över kolleger, kunder och arbetsgivare.
Vi har bara ett liv och ett enormt ansvar att göra vad vi kan för att livet blir som bra som möjligt, att göra vad vi kan för att livet blir som bra som möjligt. Jag kan helt enkelt inte förstå dem som vill slösa bort sitt liv genom att gå runt och vara bitter över vad det nu man är bitter över. Ingenting blir bättre av att man är bitter och otrevlig, snarare tvärtom. Man får göra det bästa av situationen, även om livet inte blivit som man tänkt sig. Att slösa bor sitt enda, väldigt korta liv, löser ingenting utan gör livet desto tråkigare och svårare att genomlida.