Det är inte min ålder som stör mig – det är alla biverkningar

Vad är meningen med livet? Den frågan har nog människan funderat på sedan urminnes tider – och frågan är väl om vi någonsin kommer fram till ett svar på den frågan. Själv har jag alltmer börjat klura på frågan, ju äldre jag har blivit – och undrar ibland om där verkligen finns en mening i den bemärkelse som vi människor vill få det till. Själv tänker jag att nog livet har den mening som varje person skapar. Om man själv tycker att livets mening är jobb och pengar, då är det meningen med livet för just den personen. Sedan kan meningen med livet variera från person till person – för somliga är det skaffa barn, andra att resa mycket, för ytterligare andra att ägna sig åt sport, musik eller religion. Men om meningen med livet är något mer filosofiskt, religiöst eller liknande, därom kommer de lärda alltid att tvista. För många är naturligtvis meningen med livet rent religiös, att man tror att ens nuvarande leverne påverkar vad som sker i ett nästkommande liv. För en annan som inte är det minsta religiös, får man hitta en helt annan mening med livet.
Inte minst sedan jag blev sjuk för elva år sedan, har just tankar kring det där med döden, livet och dess mening cirkulerat i huvudet. Plötsligt har livet liksom blivit extra värdefullt och olika filosofiska frågor har liksom blivit extra viktiga att söka ett svar på. Döden har liksom blivit extra närvarande sedan man hittade den förbaskade tumören för elva år sedan – plötsligt insåg jag hur bräckligt livet faktiskt är och hur viktigt det är att passa på att göra saker medan man faktiskt kan, medan tillfälle ges. För du vet aldrig när livet vänder, när livet plötsligt tar tvära kast och dina förutsättningar kraftigt förändras eller rentav tar slut. Det kan gå på några sekunder, sedan är dina förutsättningar för alltid förändrade – eller så har du plötsligt inga förutsättningar alls.

Och cancer eller ej – ju äldre jag blivit, ju mer har tankarna kretsat kring hur kort livet trots allt är och hur viktigt det är att faktiskt ta tillvara på den korta tid man faktiskt har. Jag är egentligen inte nämnvärt gammal, det måste jag väl trots allt säga. Men om två år fyller jag 50 år och det känns som ett avstamp på något vis. Jag tyckte samma sak när jag fyllde 40, det var också ett avstamp och innan dess hade jag inte reflekterat så mycket kring det där med att bli äldre. Men numera reflekterar jag desto mer. Det är inte ens 20 år kvar innan det är en dags att gå i pension, vilket känns som blott ett stenkast bort. Räknar jag 20 år tillbaka i tiden, var jag 28 år och hade precis kommit in på Sjöfartshögskolan. Jag skulle egentligen börja plugga just 2005, men sköt upp studierna ett år för att operera mina ögon och bli av med det kraftiga synfel jag är född med. Och det känns som tämligen nyligen detta skedde – inte så mycket som 20 år sedan. Just därför känns det som att pensionen trots allt inte är så långt borta.
Någonstans ska det väl ändå erkännas att det kanske inte så mycket är åldern jag stör mig på, snarare är det alla de krämpor som kommer med åldern. Man orkar inte lika mycket som för 25 år sedan, man har ont här och där, minnet funkar sämre och hörseln är inte densamma som tidigare. För 25 år sedan, började kvällen vid nio medan man idag helst går och lägger sig den tiden. Det där med att vara ute och festa en stor del av natten funkar inte längre, går man och lägger sig efter midnatt någon kväll så är man däckad i flera dagar efteråt. Jag har svårare att höra vad folk säger och tycker mörkerkörning är jättejobbigt – något som inte alls var några problem för 20 år sedan. Så visst finns det saker som kommer av en allt högre ålder, det går liksom inte att komma ifrån och neka till. Och jag har lite svårt att acceptera att kroppen inte längre funkar som den tidigare har gjort. Visst, det är livets gång – men det är inte alltid helt lätt att acceptera och finna sig i.

Jag tror jag funnit min mening med livet och har känner att jag hittills haft ett bra liv där jag provat på diverse olika saker genom åren. Jag har rest mycket, testat på diverse saker och känner mig just nu tillfreds med den tillvaro jag har och den livserfarenhet jag samlat på mig. Det är få saker i livet som jag verkligen ångrar – sedan finns det absolut saker jag med facit i hand känner att jag kunnat gjort annorlunda, men det är inte samma sak som att ångra något. Jag tänker att det mesta har jag gjort utifrån de fakta och den erfarenhet jag har just för tillfället – sedan blir det ibland fel och jag hade kunnat gjort vissa saker annorlunda. Men det betyder inte att jag ångrar allt som blivit fel, det är två vitt skilda ting. Och det gör att jag känner mig väldigt tillfreds med tillvaron, tillfreds med det liv jag haft hittills. Sedan har jag inte levt klart än, utan utgår ifrån att leva och vara frisk i väldigt många år till. Det var just en av de tankar som dök upp när jag blev sjuk i cancer för elva år sedan – ja men, jag har ju inte levt färdigt än! Jag hade inte fyllt 40 än och kände att jag hade så mycket kvar att se, göra och uppleva. Samma känsla skulle dyka upp om jag fick en liknande diagnos idag, snart 50 år fyllda.
Nu gick det bra för min del när jag blev sjuk. Återbesöken kommer jag få leva med livet ut som det verkar, men det kan jag trots allt leva med. En gång om året får jag infinna mig på Karolinska sjukhuset för att undersöka ryggraden med magnetkamera. En gång har man hittills hittat cellförändringar, för tre år sedan och jag sjukskrevs, fick genomgå en strålbehandling och var borta från jobbet nästan ett halvår. Men risken för nya cellförändringar är väldigt liten har jag förstått, så jag utgår ifrån att det förmodligen inte kommer uppstå fler sådana. Så jag klarade mig trots förhållandevis bra från min sjukdom och lämnades med många tankar kring livet, tillvaron, döden och hur kort livet trots allt är – även om man inte går bort i cancer.