allkonstnarenDagens läkarbesök gick ungefär som jag någonstans hade trott och framförallt hoppats på, nämligen att man inte hittat några cellförändringar vid den senaste magnetröntgenundersökningen. Jag steg upp i skaplig tid idag för att hinna med videomötet med läkaren vid halv elva förmiddags – och det var jätteskönt att slippa bege sig till Karolinska sjukhuset i det skick jag trots allt befinner mig i. Jag hade inte pallat att åka tvärs igenom stan med hosta, snuva och lunginflammation. Istället fick jag träffa läkaren via telefonen vilket var den perfekta lösningen för mig. Och nej, några cellförändringar hade man inte hittat – vilket jag både hoppats på och någonstans trott. Risken att man hittar något är trots allt så pass liten, att jag inte riktigt förväntar mig att man hittar något vid halvårsundersökningarna. Nu ska man låta det gå ytterligare ett halvår innan nästa undersökning och jag kan åtminstone för en tid andas ut.
De ständigt återkommande röntgenundersökningarna har numera blivit en given del av tillvaron med efterföljande läkarbesök. Till en början efter operationen var det en gång i halvåret som gällde, sedan började man glesa ut intervallerna eftersom man inte hittade något och både jag och läkarkåren vaggades in ett lugn att cancern inte skulle komma tillbaka. Men så hittade man några mindre cellförändringar för ganska exakt två år sedan och vips vara vi tillbaka på ruta ett igen. Nu är vi tillbaka till undersökningar varje halvår igen, även om tanken nu är att börja glesa ut undersökningarna – i ett nytt hopp om att inga nya cellförändringar ska dyka upp igen. Men jag vänjer mig aldrig vid det hela, trots att jag genomgått så många undersökningar genom åren. Jag vänjer mig aldrig vid att ligga stilla i den varma röntgenapparaten under nästan en timmes gång. Och jag vänjer mig aldrig vid anspänningen kring undersökningarna. Men nu är det klart för denna gång, jag behöver inte oroa mig för ögonblicket i alla fall.
Denna vecka går verkligen i läkarbesökens tecken, milt uttryckt – med inte mindre än tre läkarbesök inplanerade. I måndags besökte jag vårdcentralen för min förkylning och i första hand för att få ett läkarintyg så att jag kunde vara fortsatt hemma. Men jag blev grundligt undersökt, först på vårdcentralen, sedan remitterades jag till Rosenlunds sjukhus för att röntga lungorna. Därefter hade jag läkarbesök via länk igår med anledning av min magnetröntgen. Och i samband med mitt läkarbesök i måndags, bokade man in ett återbesök på fredag för en ny bedömning och för att se om jag ska vara fortsatt hemma eller om jag kan återgå i arbete på måndag. Det ska bli spännande att se om jag är så pass pigg till helgen eller om jag kommer behöva vara fortsatt hemma. Jag vet att det kan gå ganska fort åt rätt håll med antibiotika, som jag ju fått utskrivet mot min lunginflammation. Går jag till hur jag mår idag, så känns det inte aktuellt att jobba på måndag men det kan som sagt gå rätt fort åt rätt håll.
Men känner jag efter, så har det sakta börjat bli bättre med både hosta, ork, aptit och snuva. Jag behöver inte ta hostmedicin och nässpray lika ofta som tidigare och jag orkar pyssla med lite småsaker här hemma, till skillnad från förra veckan då jag var sängliggande en stor del av dagen. Men jobba är inte aktuellt som det är just nu, hur gärna jag än vill. Det börjar kännas lite frustrerande att det hela inte vill gå över, att jag fortfarande är så pass dåligt som jag är. Jag hostar fortfarande rätt rejält, är snuvig, har lock för ena örat och nedsatt lukt- och smaksinne. Allt är inte lukt- och smaklöst, men jag känner inte dofter så länge inte saker hålls direkt under näsan.
Men tack vare att jag fått Cocillana utskrivet, får jag åtminstone sova på nätterna och behöver inte störa sambon med ett konstant hostande nätterna igenom. Innan jag fick Cocillana utskrivet, hostade jag mer eller mindre konstant och så djupt att jag fick ont i magen av allt hostande. Numera är det mer sällan och inte alls lika jobbiga hostningar.
Man får verkligen anledning att känna sig tacksam för det system vi har i Sverige när det kommer till sjukvård. Den svenska sjukvården får utstå oerhört mycket kritik, men när det verkligen gäller funkar den hur bra som helst! När jag fick cancer, serverades allt som silverfat och jag fick ett rent fantastiskt omhändertagande. Detsamma har gällt nu när det inte är fullt lika allvarligt, när det “bara” är en lunginflammation det handlar om. Jag ringde vid åtta måndag morgon och frågade försynt om jag kunde få ett läkarintyg för att vara hemma några dagar till från jobbet. Kvart över elva fick jag tid på vårdcentralen, där jag undersöktes av både sjuksköterskor och läkare, jag fick mitt intyg och remitterades till Rosenlunds sjukhus för att röntga lungorna. Innan jag lämnade vårdcentralen för att röntgas, bokade man in min nya tid på fredag för att följa upp hur det gått.
I många länder existerar inte ens denna typ av vård – och i andra finns den, men du får betala för den själv. Här i Sverige får man högkvalitativ vård för en symbolisk summa – om man bortser från vad man betalar i skatt varje månad. Jag vågar själv inte ens tänka på vad jag kostat skattebetalarna genom åren, inte minst sedan jag fick min cancerdiagnos för nio år sedan.
Många tycks glömma bort hur bra vi har trots allt har det i Sverige, hur förspänt vi faktiskt har det. Man hör ständigt hur det klagas på sjukvård, polis, rättssamhälle och så vidare. Självklart finns det mycket som kan bli bättre, så är det ju, men vi har det fortfarande oerhört bra.
Ibland undrar jag hur psyket fungerar på oss människor. Sedan jag blev sjuk i lunginflammation och hostat som en galning, har jag varit extremt röksugen. Jag minns hur det var på den tiden man rökte, vilken extrem hosta man fick när man blev förkyld. Själv hostade jag som en galning när jag blev förkyld och fortfarande rökte. Men tror ni man lät bli att röka, hostan till trots? Nej, självklart gjorde man inte det, snarare tvärtom. Jag fortsatta blossa som en galning mellan hostattackerna, vilket ju i sig är helt galet.
Och nu – med lunginflammation och allt – är jag mer röksugen än jag brukar vara. Det skulle knappast hjälpa mot hostan, det tror jag absolut inte, men lik förbaskat längtar jag efter att ta en cigg. Och ju mer jag hostar, ju mer röksugen blir jag. Detta trots att hostan förmodligen skulle bli avsevärt mycket värre om jag började röka igen. Så cancerdiagnos och lunginflammation till trots, längtar jag fortfarande efter att få röka – hur galet är inte det?! Jag har givetvis bitit ihop, är det någon gång jag absolut inte ska börja röka så är du just nu när jag inte har friska lungor. Och det är där man undrar hur psyket fungerar, hur det kan komma sig att man blir sugen på något som så radikalt skulle förvärra ens tillstånd. Det visar väl vilket starkt beroende nikotinet orsakar, hur starkt begäret efter cigaretter kan vara.
