Var och en tycker att hans sjukdom är den mest intressanta

På något jäkla vis kommer man i en lunk, en viss dygnsrytm när man är hemma och är sjuk. Det är nästan så att jag börjar vänja mig vid hostan och tycka att det är smått okej att vara hemma, lyssna på radio, dricka omåttliga mängder kaffe, läsk och vatten – och sitta framför TV:n eller datorn dagarna i ända. Jag har fått stränga direktiv att vila mycket och det är inga större problem för min del att göra. På sin höjd ska jag gå en lättare promenad, men annars ska jag hålla mig hemma och vila så mycket det bara går. Visst skulle jag hellre vara frisk, göra en massa saker och hålla igång – jag skulle ljuga å det grövsta om jag sa något annat. Men när man nu kommit in i en viss lunk och blivit så pass pigg att man orkar göra vissa saker hemma, så känns det någonstans lite skönt att ha en ursäkt att bara ta det lugnt och inte göra så mycket. Men visst längtar jag någonstans efter att bli frisk och att återgå till en normal tillvaro igen. Jag vill tillbaka till jobbet igen, jag vill återigen gå på filminspelningar och ägna mig åt min firma. Jag blir snabbt uttråkad av att gå hemma hela dagarna och det är en känsla jag märkt av starkt av och till den senaste tiden. Vissa dagar är jag exceptionellt uttråkad, andra dagar känns det helt okej att gå hemma även om jag längtar tillbaka till min vanliga tillvaro.

Det blir i alla fall omåttliga mängder disk när man är hemma hela dagarna, det är en sak som är säker. Framförallt de dagar man är uppe i skaplig tid och även äter lunch. Jag brukar i normala fall skippa lunchen när jag är ledig eftersom jag sover så länge på morgnarna. Men vissa dagar har jag varit uppe tidigt av olika anledningar och då har jag inte stått mig hela dagen utan att äta lunch. Så blir det stora mängder kaffe och annan dryck under dagens gång, vilket drar på sig en hel del disk. Det är i sådana lägen skönt att i har diskmaskin så att man slipper diska allt för hand. Det är få saker i lägenheten jag skulle kunna tänka mig att avstå ifrån – men diskmaskinen och tvättmaskinen är två sådana saker som jag anser mig ha svårt att klara mig utan.
Jag gör i alla fall vad jag kan för att bli frisk så snart som möjligt, förutom att ta den antibiotika jag fått utskriven. Så jag bälgar i mig vätska varje dag, något jag hört ska vara bra när man har en infektion. Sömn och mycket vätska har jag alltid fått inpräntat i mig att man ska ha mycket av när man förkyld, så jag gör vad jag kan för att sova och dricka mycket.

Imorgon är det dags för veckans andra läkarbesök, denna gång är det återbesök för min magnetröntgen för några veckor sedan. Det har inte ett smack med min lunginflammation att göra, utan denna gång ska det fastslås om man hittat några cellförändringar efter min cancerbehandling eller ej. I min kallelse har man varit noga med att påpeka att jag inte ska komma på läkarbesöket om jag har några som helst förkylningssymtom. Och är det något jag har, så är det ju just förkylningssymtom. Så jag har mejlat mottagningen och sagt som det är, att jag är hemma för förkylning och kanske inte bör komma fysiskt på läkarbesöket. Så det hela är omvandlat till ett videomöte istället, vilket känns väldigt bra. Det känns bra att läkarbesöket ändå blir av, att jag får besked vad man hittat eller inte hittat i samband med magnetröntgen trots att jag är hemma och är sjuk. Jag tackar verkligen teknikens framgångar de senaste åren, just videomöten har räddat många situationer de senaste åren. För inte allt för många år sedan, hade mitt läkarbesök sonika fått ställas in i väntan på att jag blir frisk, men idag kan läkarbesök ske via länk i många lägen vilket är fantastiskt bra.
Jag är i grunden inte särskilt orolig för läkarbesöket imorgon, men självklart är det alltid en viss anspänning inför att få resultatet på magnetröntgen – det går liksom inte riktigt att komma ifrån. I grunden tror jag inte att man faktiskt hittat något, men man vet trots allt aldrig. Man har hittat cellförändringar förr och risken finns förstås att man hittar det igen. Sist man hittade cellförändringar, hade det gått sju år efter att tumören opererades bort. Jag hade liksom vaggats in i ett lugn om att man inte skulle hitta något på mina regelbundet återkommande undersökningar. Men så gjorde man det – och jag fick ett uppvaknande och insåg att jag inte alls kunde känna mig särskilt lugn.

Det känns i alla fall skönt att man hittat vad det är jag lider av, att det faktiskt inte är en vanlig förkylning jag fått. Jag gick till läkaren igår för att få ett läkarintyg så att jag kunde vara hemma några dagar till. Men jag blev grundligt undersökt och man kom fram till något jag själv misstänkt de senaste dagarna, nämligen att det är en lunginflammation. Jag var först på vårdcentralen, där jag undersöktes av såväl sjuksköterskor som läkare. Sedan skickades jag till Rosenlunds sjukhus för att röntga lungorna – och jag hann inte mycket mer än hem från röntgenundersökningen innan läkaren på vårdcentralen ringde och hade fått svar på röntgen. Jag minns inte exakt vilket ordval han använde, men han uttryckte sig till en början på ett sådant sätt att jag hann tänka tanken att det var lungcancer man hittat. Men läkaren var snabb att tala om att det man hittat i lungorna var en inflammation och ingenting annat. Även en lungspecialist hade tittat på röntgenbilderna och gjort samma bedömning. Nu har jag antibiotika som jag ska ta i en vecka och förhoppningsvis mår jag bra efter den veckan.