Det är sunt att vara sjuk av och till

Det händer inte mycket när man är sjuk, rättare sagt händer väl ingenting. Det börjar nu blir tröttsamt att vara förkyld, något jag varit i snart tre veckor. I normala fall brukar jag bli frisk på några dagar när jag är förkyld, men den här förkylningen är ovanligt envis. Det jag nu börjar ledsna på är att inte kunna planera in något, att inte veta när jag blir frisk och återigen kan börja vara i farten och göra saker. Visserligen börjar jag känna mig lite piggare, men jag är fortfarande för krasslig för att gå till jobbet eller i övrigt hålla igång. Hostan är inte fullt lika jobbig och hostattackerna kommer inte fullt lika tätt som tidigare. Men jag är fortfarande hostig och klarar knappt av att gå någonstans. Så fort jag anstränger mig det allra minsta kommer hostan, liksom när jag ligger ner längre stunder. Att prata och skratta har ungefär samma effekt. Så ja, tillvaron är just nu ganska tråkig – det är inte särskilt mycket jag kan göra för tillfället.
Det är mycket jag fått ställa in under min sjukskrivning, förutom att jag varit hemma från jobbet. Det har varit filminspelningar, middagar och träffar. Jag är inte direkt van vid att vara hemma och sjukskriven längre perioder, så det känns väldigt ovant att behöva avboka en massa saker på grund av sjukdom. Är jag hemma, är det oftast enstaka dagar (om man bortser från när jag fick cancer) så det här är inte riktigt likt mig.
Några dagar var jag mer eller mindre sängliggande och orkade inte göra ett smack. Fullt så illa är det inte just nu, utan jag orkar ändå vara uppe och fixa lite saker här hemma. Men gå ut och göra något finns inte världskartan i dagens läge, det är alldeles för ansträngande. Så har det slagit lock för höger öra, vilket är fruktansvärt irriterande. Jag vet att det kan bli så vi infektioner i kroppen, men nu har jag varit halvdöv på höger öra i flera dagar vilket är måttligt roligt.

I morse ställde jag klockan för första gången på två veckor. Det var dags att ringa vårdcentralen för ett läkarintyg så jag kan fortsätta vara hemma. Jag var inte uppe jätte tidigt, men halv åtta ringde klockan för att jag skulle vara redo att ringa vårdcentralen prick åtta i hopp om en akuttid för att kunna vara fortsatt sjukskriven. Och jodå, det fick jag. Kvart över elva fick jag tid för en kortare undersökning. Och det var minst sagt en utmaning att ta sig till vårdcentralen, även om det inte är särskilt långt dit. Jag har cirka 200 meter till tunnelbanan, sedan 15 minuters restid till Slussen där jag har ytterligare ungefär 150-200 meter att gå. Men jag hostade så att jag trodde att lungorna var på väg upp ur munnen när jag gick de korta sträckorna.
Men jag blev grundligt undersökt, först av både en sjuksköterska och en läkare på vårdcentralen. Sedan remitterades jag till Rosenlunds sjukhus för röntgen av lungorna. Så det var bara att pallra sig iväg till tunnelbanan för att ta sig till Rosenlund för vidare undersökning. Jag hann inte så hemskt mycket mer än hem efter röntgen, så ringde läkaren och hade fått svar på undersökningen. Och man har kommit fram till precis vad jag misstänkt de senaste dagarna att jag drabbats av – nämligen en lunginflammation. Nu har jag fått antibiotika utskriven att hämta på apotek och ska påbörja kuren redan idag. Nu hoppas jag i alla fall att antibiotikan biter att jag faktiskt blir frisk snart. Men min erfarenhet från tidigare antibiotikakurer är att det brukar bita ganska bra och man snabbt känner sig bättre.

Nu är jag sjukskriven den här veckan ut och på fredag har jag ny läkartid för en ny utvärdering. Det känns i alla fall skönt att allt utreds ordentligt och att det hela tas på allvar. Läkaren reagerade – precis som jag – på att det visslar och rosslar i mina luftvägar när jag andas. Det är just de visslande ljudet när jag andas och hostan som inte vill ge med sig, som gjort att jag själv misstänkt en lunginflammation. Det är inte första gången jag fått just lunginflammation i samband med en förkylning, det har hänt flera gånger förr.
Nu har jag pratat med jobbet och meddelat att jag blir borta minst en vecka till, sen får vi se vad läkaren säger på fredag. Det känns skönt att inte bara sjukskriva sig några dagar i stöten utan att faktiskt ha det gjort för en vecka framåt. Nu behöver jag inte tänka på att ringa till jobbet och försöka uppskatta när jag är tillbaka igen på några dagar.
Det som återstår är att börja trilskas med den otroligt tröga myndigheten Försäkringskassan för att få ut min sjukpenning. Jag minns när jag var sjukskriven för att man hittat mina cellförändringar för snart två år sedan – då tog det flera månader innan jag fick första utbetalningen från Försäkringskassan. Som tur var hade jag då pengar att ta av så länge, men just nu har jag inte fullt lika stora marginaler. Så jag hoppas innerligt att man lägger på ett kol denna gång och att det inte ska ta lika lång tid.
Samtidigt har jag med detta enda undantag bra erfarenheter av att ha med Försäkringskassan att göra. Jag har alltid fått bra bemötande, fått pengarna i tid och det har aldrig varit någon som ifrågasatt de papper jag skickat in eller de läkarintyg jag har fått. Man läser ju emellanåt i media om diverse märkliga beslut som Försäkringskassan tagit – och att man ifrågasatt de läkarintyg patienter inkommit med. Men det har aldrig drabbat mig, så jag kan väl egentligen inte påstå att jag är särskilt orolig. Det enda orosmolnet är möjligen att det kan ta tid innan jag får mina pengar, men det är också det enda.

Det är – återigen – bra för midjemåttet att vara sjuk, det tycks inte gå att komma ifrån!! Jag har formligen rasat i vikt sedan jag blev sjuk och har nu gått ner inte mindre än strax över sju kilo – vilket ju är hur bra som helst. Jag har vägt mig varje dag på sistone och märkt hur vågen stannar på allt lägre antal kilon. Det är en härlig känsla, det måste jag erkänna. Det hela är förstås en kombination av mina bantningspiller – som jag fortfarande tar – och minskad aptit nu när jag är sjuk. Jag har verkligen inte haft mycket till aptit den senaste tiden och det påverkar naturligtvis vikten. Så det är ju tur att jag har reserver att ta av, att jag faktiskt behöver gå ner i vikt.