Visar: 1 - 10 av 15 RESULTAT
Filosofi

Hur ställer du dig till aktiv dödshjälp?

Igår hamnade jag på en artikel om aktiv dödshjälp. I Spanien har tydligen lagen ändrats nyligen och man tillåter numera just aktiv dödshjälp för alla som är skrivna i landet. Först ut var en gammal kvinna som bland annat förlorat flera kognitiva funktioner.
Jag själv vet ärligt talat inte riktigt på vilken fot jag ska stå när det kommer till frågan om aktiv dödshjälp. Jag tänker i vilka lägen det ska vara tillåtet, vem ska utföra själva dödshjälpen (för någon måste ju göra det) och när det är etiskt försvarbart. Någonstans skulle jag säga att det trots allt borde vara upp till var och en att bestämma hur ens liv ska avslutas och i vilka lägen det ska ske. Vem ska ha ”rätt” att ta ett sådant beslut? Hur ställer man sig till personer med olika psykiska sjukdomar och som kanske är självmordsbenägna? Vem inom vården ska sedan ge just den aktiva hjälpen att dö? Är det något som all vårdpersonal plötsligt ska vara villiga att göra, eller ska man vända sig till särskilda kliniker som enbart sysslar med aktiv dödshjälp?

Filosofi Kampen mot cancer

Vi har bara livet till låns

För ganska många år sedan arbetade jag under en period som civilanställd inom Polisen här i Stockholm. Vi hade så kallat önskeschema, vilket innebar att vi till stor del kunde lägga vårat egna schema, vilket var guld värt. Jag föredrog att jobba mycket kväll, vilket jag också gjorde till största delen av tiden.
En kväll var jag ut och rökte tillsammans med en kollega. Kollegan var avsevärt äldre än mig och var i 55-årsåldern. Just den här kvällen berättade han att han bestämt sig för att gå i pension vid 60 års ålder. Jag såg hur han myste när han berättade om allt han skulle göra när han plötsligt hade all tid i världen. Han var frånskild och barnen utflugna sedan många år. Efter pensionen skulle han sälja lägenheten i Stockholm och istället flytta till fritidshuset i Jämtland permanent. Han skulle passa på att fiska, jaga och resa och göra allt sådant där som är svårt att hinna med när han hade ett jobb att gå till.

Filosofi

Tacksamhet

Jag hör säkerligen till den skara människor som klagar lite för ofta. Det är lätt att glida in i fotspåren att klaga på småsaker, trots att man egentligen har det väldigt bra. För trots allt har vi det väldigt bra i trygga Sverige, även om det ibland känns som det rakt motsatta. Man ser ökat gängvåld, neddragningar i de sociala skyddsnäten och skenande arbetslöshet. Visst fasen finns det problem som måste lösas, det tänker jag inte neka till.
Men för den sakens skulle ska man faktiskt inte glömma hur bra vi har det på det stora hela. Sverige är fortfarande ett relativt tryggt land med bra social välfärd och förhållandevis låg arbetslöshet – om man väljer att jämföra oss med många andra länder. Så ja, jag vill vidhålla att vi faktiskt har det väldigt bra. Och när det känns som mörkast, försöker jag vara tacksam för det jag faktiskt har.

Filosofi

Oattraktiva sidor

Det är rätt få saker som jag generellt stör mig på hos andra människor. Oftast försöker jag vara öppensinnad och tolerant och tänka att varje person gör sina egna val och att det får vara bra så. Men det finns som sagt sidor hos folk som jag har svårt att känna mig tolerant inför, sidor som jag helt enkelt har svårt att förstå.
Bland annat har jag svårt förstå dem som inte har ambitioner livet. Ambitioner att komma någon vart, att göra saker med sitt liv och komma någonvart. Då tänker jag i första hand på personer som har alla möjligheter i livet att göra saker, men som väljer att inte göra det. Personer med läshuvud som väljer att inte utbilda sig, personer som har stora kunskaper inom ett område men som väljer att inte göra något med sina kunskaper. Jag har helt enkelt svårt att förstå att man inte har ambitioner att göra något vettigt med de möjligheter man trots allt har i livet.
Jag försöker tänka att det är bra att vi alla är olika, att somliga är nöjda med det enkla tillvaron trots att man kanske har alla möjligheter att göra något mer, något större. Men jag kan inte komma ifrån att jag har svårt att förstå det. Man skulle kunna få en så mycket meningsfullare tillvaro, bättre ekonomi och allt annat som medföljer att klättra lite. Sen behöver man inte bli chef eller klättra på andra sätt i hierarkin, men man kan får större ansvar och andra arbetsuppgifter som kanske är meningsfullare.

Filosofi

Konsten att välja sina strider

Vad stör du dig på hos din partner? Finns det något du verkligen går igång på som hen gör? Gör du sedan en grej av det hela, eller låter du det passera? Vi stör nog oss alla på saker hos en vi lever tillsammans med i någon utsträckning. Somliga saker blir det en grej av, andra inte.
För egen del är det få saker hos andra människor som stör mig så mycket att jag behöver göra en grej av det. jag kan påpeka det, men gör oftast ingen större grej av det – framförallt när det kommer till personer jag väljer att leva med. Stör man sig alltför mycket på saker hos den andra personen, är min bestämda uppfattning att man inte är skapta för varandra.
Jag har varit med flickvänner som rivit himmel och jord för lite skräp i diskhon i köket, för en vald duk, gardinval, klädesval och en lång rad liknande saker. Och då syftar jag inte på att man påpekar något i normal/schyst samtalston, utan att man startar ett smärre gräl och mer eller mindre hotar med att göra slut. Och det är just det jag menar när det gäller att göra en grej av något. Tar det sådana proportioner kanske man helt enkelt inte är menade för varandra.

Filosofi

Att göra sig till

När jag precis flyttat till Stockholm, jobbade jag som brevbärare och chaufför på Posten i Danderyd. Varje dag delade jag ut brev och paket i de fashionabla områdena i en av Sveriges mest välbärgade kommuner. Som brevbärare lär man sig snabbt känna människorna på sitt distrikt och man har god koll på varje person och hushåll i området.
En sak lärde jag mig väldigt snabbt – och det var hur man mest sannolikt skulle bli bemött av kunderna i de olika delarna av Danderyd. I de riktigt fina delarna, bland lyxvillorna i Stocksund och Djursholm blev man i princip alltid trevligt och korrekt bemött. Där var aldrig någon som tyckte att man stod över någon för att var välbärgad och hade det bättre ekonomiskt ställt än många andra.
Kom man istället till de ”lite sämre” delarna av Danderyd, det vill säga de områden med någorlunda normalstora villor, var bemötandet ett helt annat. Här bodde personer som visserligen många gånger var välbärgade, men kanske inte direkt förmögna. Och här hade man hög näsföring så det brakar om det. Man tyckte man stod långt över andra, som inte ”lyckats” lika bra i livet och inte är lika välbärgad. Någonstans kan man inte hantera att man fått det gott ställt ekonomiskt bättre än somliga andra – som till exempel en brevbärare. Välgången steg helt enkelt somliga åt huvudet totalt och det gick inte bete sig som folk mot andra som inte haft samma tur i livet.

Filosofi

Ålderskriser

Jag minns tiden kring min 20-årsdag som en väldigt jobbig period, jag gick igenom något av en 20-årskris. Det har gått 24 år, men jag kan fortfarande minnas hur jobbigt jag tyckte att det var att plötsligt inte längre kunna räknas som tonåring, utan att man mer påtagligt vad en del av vuxenvärlden. Plötsligt förväntades jag en massa saker, jag förväntades vet vad jag vill bli, kanske söka in på högskola eller universitet, jag förväntades träffa någon och bilda familj.
När jag fyllde 20, bodde jag i London där jag jobbade som socialarbetare bland stadens många hemlösa. Jag visste inte vad jag ”ville bli när jag blev stor”, jag trivdes med singellivet och hade inte som helst planer på att skaffa barn. Jag hade om målsättning att jobba några år efter gymnasiet och det där med barn har jag aldrig längtat efter. Inte ens nu, som 44-åring, saknar jag barn.

Filosofi

Tills döden skiljer oss åt

Jag brukar ibland tänka på en händelse, när jag precis påbörjat min karriär som civilanställd inom Polisen. Då jobbade jag med en karl i 55-årsåldern, vi umgicks aldrig utanför men vi tyckte båda om att jobba kvällsskift så vi jobbade ofta samtidigt. En kväll när vi jobbade ihop, stod vi ute på arbetsplatsens uteplats och rökte. Han hade då precis tagit beslutet att nyttja möjligheten att gå lite tidigare i pension, berättade han. Han skulle gå vid 60 års ålder och hade med andra ord bara några få år kvar att arbeta. Jag såg verkligen hur han myste, när han berättade om allt han skulle göra. Han var frånskild och barnen utflugna, han skulle sälja lägenheten i Stockholm och flytta till sommarstugan i Jämtland på heltid. Efter pensioneringen skulle han lägga sin tid på allt sådant som han inte hunnit med när han jobbat. Han skulle fiska, jaga och resa – och det syntes på honom hur mycket han såg fram emot sin nya tillvaro som pensionär.
Även dagen efter skulle han jobba kväll, men dyker plötsligt inte upp på jobbet – och svarar inte i telefon när arbetsledningen ringer. Rutinen inom Polisen är då att man skickar en patrull till hemadressen, vilket också skedde den här gången. Patrullen når fram, men ingen öppnar när man ringer på dörren. Patrullen tar beslutet att ta sig in i lägenheten – för att hitta honom död i soffan. Obduktionen visade att hjärtat lagt av och han tycktes mer eller mindre bara ha sjunkit ihop där han suttit på sin plats i soffan.

Filosofi

Slöseri med tid

Vår tid är mer dyrbar än vi oftast inser har jag en känsla av. Vi lägger tid på de mest onödiga saker i vår tillvaro, när vi istället borde ägna oss åt sådant som verkligen betyder något. Vi tillbringar en stor del av vakna tid åt att arbeta, vilket givetvis är helt okej om du brinner för ditt jobb och jobbar med något som verkligen betyder något för dig. Men för de flesta av oss är jobbet kanske lite mer av ett ont måste för att man ska kunna betala hyran varje månad. Personligen skulle jag förmodligen avstå arbete helt och hållet om ekonomin tillät det.
Nu vill jag inte ge sken av att jag vantrivs på mitt arbete, tvärtom. Inte minst är det ett arbete som ger möjlighet att ha en meningsfull fritid. Men hade jag haft möjligheten att inte jobba alls, hade jag alla dagar i veckan valt den. Utan att tveka – och så tror jag att många resonerar. Sen är det skillnad på att inte arbeta och att gå sysslolös dagarna i ända. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag förmodligen jobbat volontärt med något jag brinner för, helt enkelt pysslat med något där pengarna inte är det viktiga.

Filosofi

Det där med att bli äldre och hitta livets mening

Först när det är alldeles försent inser hur fort livet och tiden passerar. Det är nästan hissnande när man tänker tillbaka på saker och inser att vissa minnen kan vara 30-35 år bort. Själv tänker jag 90-talet inte ligger särskilt långt bort i tiden, men trots allt är det 25 år sedan jag tog studenten 1996 – och 28 år sedan jag 1993 gick ut högstadiet. Det är snart 40 år sedan jag blev storebror för första gången, vilket är ett av de allra första och riktigt tydliga minnen jag har. Var har liksom all tid tagit vägen? Det är först på senare tid jag börjat inse sanningshalten i vad de vuxna sa till en när man var liten, att tiden går fort – och dessutom allt fortare med åren. När man var liten skrattade man mest åt det hela och tyckte att man hade ett oändligt långt liv framför sig. Nu, som vuxen, inser man med besked hur kort livet faktiskt är och vilken begränsad tid man trots allt har på jorden. Krasst räknat har jag levt lite drygt halva mitt liv om man ska efter genomsnittslivlängden för män. Och med tanke på hur fort första halvan av livet gått, vågar jag bara fantisera om hur fort nästa halva kommer att gå.