Det enda som är värre än en lögnare är en lögnare som också är en hycklare!

Man säger ju ofta att barn kan vara så elaka eftersom de är så brutalt ärliga. Och det stämmer säkerligen i mångt och mycket, alla som haft med barn att göra vet hur de kan vara. Vissa är väldigt blyga, andra är mer rakt på – men gemensamt är att barn kan vara groteskt ärliga och säga saker som vi vuxna inte ens skulle tänka tanken att kläcka ur oss. Även om jag inte har egna barn, så har jag en hel del barn i min närhet och har fått höra både ett och annat genom åren. För att inte tala om hur det var när man själv var barn och fick kommentarer om både det ena och det andra från klasskompisar, vänner eller andra barn. Samtidigt är det lite motsägelsefullt, med tanke på hur enkelt och uppenbart allt är för små barn – de har enkla och självklara lösningar på världsfreden, ekonomin och svälten. Barn är kloka i många aspekter och världen skulle vara en bättre plats om vi lyssnade mer på barnen. Och förmodligen skulle den vara en bättre plats om vi även lyssnade mer på barnen när det kommer till ärlighet. För någonstans under de övre tonåren händer något när det kommer till vår förmåga att vara ärliga. Plötsligt är det väldig obehagligt att säga sanningen, att säga som det faktiskt är – istället lindas saker och ting in i ett gytter av förvridna sanningar och rena lögner. Som vuxen är det helt andra signaler man ska läsa av, sådant som många gånger kan vara extremt svårt. Och jag tänker många gånger på hur mycket enklare saker och ting skulle vara om vi vuxna lärde oss att vara lite ärligare och rakt på istället för att linda in saker och ting av rädsla att såra någon. Men har vi tänkt på hur mycket en lögn faktiskt sårar? Självklart behöver man inte vara hur ärlig som helst, självklart finns det en gräns även där – men på det stora hela borde vi vuxna lära oss att kunna vara mer rakt fram.
Jag håller med om att det är en svår balansgång, att ibland tippar även ärlighet över i ren elakhet. Jag dejtade en period en tjej som hade en tendens att komma med kommentarer som inleddes med att ”umgås man med mig, får man acceptera att jag alltid är ärlig” – och sedan kom det en fortsättning om att jag var överviktig eller liknande. Så ja, ärlighet kan absolut övergå till elakhet – och det finns förstås gränser för hur ärlig man ska vara. Och den balansgången är väldigt svår, det håller jag med om, för när ska man linda in sanningen i någon vit lögn och när är det inte läge att göra det? Det är sådant man bara kan avgöra från situation till situation. Men rent krasst kan det förstås vara känsligt att kommentera någons utseende, vikt och till viss del personlighet.

Sen är jag själv inte något vis perfekte när det kommer till det där med ärlighet – jag har nog genom åren varit både för ärlig och för oärlig i olika sammanhang. I många fall är det svårt att avgöra vilket som är bäst, en hård sanning eller en väl vald lögn. Vissa sanningar är bara onödiga att leverera helt enkelt – du behöver kanske inte nödvändigtvis tala om för någon att denne är överviktig, ful eller dum i huvudet. Men däremot går det bra att vara ärlig mot någon som betett sig illa eller olämplig. Men i övrigt får man på guldvåg avväga från situation till situation om man ska vara ärlig ej. Ärlighet går trots allt före lögn, det måste ändå vara tumregeln – men tippar du över till att bara bli elak, då får du hålla inne på sanningen lite. Om en sanning sårar mer än den gör nytta, då ska du nog helt enkelt inte framföra den. Självklart kan det ibland vara bättre att framföra en hård sanning än en lögn, så enkelt är det ju – även om det man säger sårar mottagaren. Jag kan personligen bli så trött på alla signaler man förväntas kunna läsa av som vuxen. Inte minst när folk inte rent ut kan säga att man inte vill ses, ha kontakt eller liknande – utan rent ut istället säger ”vi hörs”/” vi ses”/”hör av dig” och så vidare. Vissa gånger förstår man ju att personen menar det hen säger – men inte alltid.
I tonåren hade jag fruktansvärt svårt att förstå dessa signaler och tog folk bokstavligen på vad de sa. Numera tycker jag det är lättare, men fortfarande är det inte alltid det blir rätt – och där menar jag att det är bättre att vara ärlig. Jag kanske inte tycker att det är kul att höra att du inte vill ses/umgås – men hellre det än att du ljuger och ger mig falska förhoppningar. Någonstans vill man ju kunna tro på det folk säger, men det går inte alltid att göra tyvärr. Vi är så otroligt rädda för att stöta oss med våra medmänniskor att vi hellre kommer med en lögn än en sanning – som om inte en lögn sårar minst lika mycket. Och det spelar inte alltid någon roll vilken relation vi har till varandra, lögnerna haglar ganska tätt i alla fall.

Sedan finns det förstås en aspekt till – nämligen hur en sanning framförs. För en tid sedan skrev jag om en tidigare kollega som mer eller mindre utsatte mig för vuxenmobbning på en gemensam arbetsplats. Hon fick gärna tycka att jag misskötte mitt jobb, att jag var ointresserad av mina åtaganden – men hade kanske inte behövt framföra det hela i form av en utskällning, så som hon gjorde. Istället hade det gått att framföra det hela lite mer… diplomatiskt. Istället stod hon och skrek åt mig på ett ganska horribelt sätt, vilket gjorde att jag tog än mer illa vid mig än jag kanske hade gjort annars. Men när jag högg tillbaka, fick jag bara höra att jag var känslig, att jag knappt hade rätt att yttra mig i sammanhanget eftersom hon satt inne på hela sanningen. Jag säger inte att hon hade behövt ljuga för mig, men kanske hade hon kunnat tänka på vilken ton hon använde. Sen är det förstås inte alltid att jämställa med mobbing när någon blir förbannad eller kommer med en sanning i något sammanhang. Men framförs sanningar på helt fel sätt upprepade gånger, då blir det förstås något som liknar just mobbing. Precis som när någon upprepade gånger ljuger i fel sammanhang.
För 30 år sedan hade jag förmodligen bara svalt ett sådant bemötande som jag fick av denna kollega, men det gör jag inte längre – å det bestämdaste. Så jag sade förstås ifrån och när det inte hjälpte, gick jag till cheferna – som slutligen tog kollegan i örat. Och jag själv ångrar inte för en sekund hur jag tacklade situationen, jag skulle göra samma sak idag utan att tveka. Så det gäller också att kunna stå upp för sig själv när någon inte kan hantera det där med sanningar eller i övrigt inte kan bete sig. I just det här fallet hade jag turen att ha chefer som backade upp mig, det är det inte alltid man har. Dejten som tyckte att jag var överviktig kunde jag förstås inte gå till några chefer med. Men jag kunde dumpa henne, vilket jag också gjorde i slutändan.