Din tankesmedja i etern
Man säger ju ofta att barn kan vara så elaka eftersom de är så brutalt ärliga. Och det stämmer säkerligen i mångt och mycket, alla som haft med barn att göra vet hur de kan vara. Vissa är väldigt blyga, andra är mer rakt på – men gemensamt är att barn kan vara groteskt ärliga …
Hur skulle du agera om du bevittnade mobbing på din arbetsplats? Skulle du vara den som gick emellan och tog den utsatte i försvar eller skulle du förbli tyst och välja att inte agera? Det är ett svårt dilemma, jag vet – det beror så otroligt mycket på situationen. Jag vet faktiskt inte själv hur …
Det har blivit ett antal abetsplatser jag varit på genom åren. Lägger man därtill de praktikplatser jag haft när till exempelvis pluggat, så har jag varit på ett 20-tal arbetsplatser sedan jag kom ut i arbetslivet för snart 30 år sedan. Överallt har jag lärt mig något om tillvaron och inför framtiden, men framförallt har …
Man pratar ofta om hur elaka barn kan vara, hur groteskt ärliga de är och att man alltid får höra den hårda sanningen från dem. Och så är det absolut, barn kan vara riktiga monster ibland – inte minst när det kommer till mobbing och trakasserier som ju är väl förekommande såväl i skolorna som …
Jag börjar bli helt ärligt trött på vara på Facebook – och den tid jag kommer vara kvar där är förmodligen tämligen kort. Tidigare har det varit för att inlägg plockats bort med motiveringen att jag ägnat mig åt spam – trots att de aktuella inläggen varit länkar till harmlösa blogginlägg. Den senaste händelsen är …
Jag hade en skoltid som jag inte skulle acceptera på en arbetsplats i vuxen ålder. Skoltiden kantades av nedlåtandet kommentarer, glåpord och våld. Det var folk som reste sig och bytte bord när jag satte mig i skolmatsalen, allt för att inte visa sig offentligt tillsammans med mig. I skolsalen var platsen bredvid mig i princip alltid ledig, ingen ville sitta där. I skolkorridoren haglade glåporden, slagen, sparkarna och de nedlåtande kommentarerna och blickarna.
Jag ska inte säga att jag var perfekt under skoltiden. Säkerligen kunde jag vara speciell, asocial och lite egen. Jag höll mig gärna för mig själv och umgicks ogärna med mina klasskamrater – av flera anledningar, inte bara på grund av hur jag behandlades. Så jag var på många sätt ett lovligt offer; en ensamvarg som var lite egen och gick sin egen väg.
Skolan var för mig en lång mardröm. Under hela grundskolan var jag klassens hackkyckling som fick skulden för det mesta elände du kan tänka dig. Och hur jag hade det i skolan hänger kvar än i vuxen ålder. Jag får kalla rysningar och starkt obehag av stängda dörrar, hatar att ha ryggen ”fri” och tittar mig fortfarande om över axeln när jag rör mig bland folk. Jag vandes tidigt vid att inte vara välkommen i sociala sammanhang och att personer reste sig och bytte bord när jag kom och satte mig i skolmatsalen. Jag var ”reservkompisen” som fick vara med när ingen annan kunde leka och det var ofta det fnittrades, tisslades och tasslades bakom mig när jag gick genom skolkorridorerna. Många tycktes ha bestämt sig för att jag ”inte hade alla hästar hemma” och använde en väldigt nedlåtande ton när de pratade med mig. Det gällde även personer som inte kände mig, utan jag var på något vis stans ”byfåne” som det var helt okej att göra narr av bäst man ville. Detta trots att man inte kände mig eller hade någon form av relation till mig.