Välj ord som läker – inte ord som stjäl

Man pratar ofta om hur elaka barn kan vara, hur groteskt ärliga de är och att man alltid får höra den hårda sanningen från dem. Och så är det absolut, barn kan vara riktiga monster ibland – inte minst när det kommer till mobbing och trakasserier som ju är väl förekommande såväl i skolorna som på internet. När jag gick i skolan, förekom mobbing mestadels på skolgården – men idag får offren med sig trakasserierna hem i och med sociala medier, internet och mobiltelefoner. Inte ens hemmet är längre en fredad zon, såsom det trots allt var förr tillbaka. Medan intentionerna med sociala medier och att ständigt koppla samman människor är goda, så underlättar också vår uppkopplade tillvaro för dem som vill göra folk illa – inte minst när det kommer till mobbing, hat, hot och trakasserier. Så på sätt och vis är jag glad att jag inte är barn idag, det hade varit svårt att förhålla sig till all teknologi, att ständigt vara uppkopplad, att ständigt ha hela världen i fickan – som det innebär att ha en mobiltelefon.
Men samtidigt vill jag hävda att vi vuxna – som ska föregå med gott exempel – inte alltid är så hemskt mycket bättre än vad barnen är. Medan barn kanske ibland är lite för ärliga, har vi vuxna ofta svårt med att vara just ärliga. Som vuxen tycks det vara antingen eller – antingen behåller du barnets obegränsade ärlighet, eller så håller du tyst och låter mottagaren gissa sig till vad du försöker ha sagt. Det finns som vuxen ingen mellanväg där du gallrar och sållar bland sanningarna och väljer vilka som är lämpliga att leverera.

Jag vet inte vilket jag tycker är värst när det kommer till mobbing – är det barnmobbing, så är det barn som utsätts vilket är fruktansvärt medan om det rör vuxna så är det förövare som borde veta bättre. Vilket gör det sistnämnda till extra vedervärdiga handlingar. Man tänker ju att vuxna borde ha vuxit ifrån det där med att vara mobbare, borde veta bättre och förstå att man inte beter sig på det viset. Men tro mig, det finns alltför många vuxna människor som totalt saknar hämningar och gör sig skyldiga till de mest vedervärdiga saker mot sina medmänniskor. Som vuxen har jag varit tämligen förskonad från det där med mobbing, men det har förekommit även på somliga av de arbetsplatser jag varit på genom åren. I synnerhet minns jag en arbetsplats, där det hela blev att fall för ledningsgruppen eftersom jag inte kunde hålla tyst om vad som försiggick. Jag jobbade tillsammans med en kvinnlig kollega, som hade för vana att vara riktigt elak emot sina medmänniskor och hon hade i all sin ”vänlighet” utsett mig till en av sina största hackkycklingar.
Det här var en statlig myndighet där man trots moderna tider fortfarande körde med fax, tro det eller ej. En dag när jag kom till jobbet och skulle jobba kväll, hade dagpasset lämnat ett papper som kommit som fax framme på skrivbordet, med en postitlapp på där det stod att mottagaren av faxet skulle hämta det under eftermiddagen. Jag såg förstås ingen anledning att dubbelkolla vad mina kollegor gjort under dagpasset, utan tänkte att då kommer man och hämtar faxet under eftermiddagen – precis som det stod på den handskrivna postitlappen. Men tiden gick och ingen hämtade pappret. Och jag hade ett extremt stressigt kvällspass, där jag helt enkelt var tvungen att prioritera annat än att leta efter mottagaren av faxet. Så dert blev liggande tills det var dags för nattpasset att börja sitt skift – och min kvinnliga kollega skulle lösa av just mig. När hon ser faxet ligga på skrivbordet, får jag en sådan utskällning att jag aldrig varit med om något liknande. Hon går mer eller mindre upp i falsett och skriker åt mig att jag ska sköta mitt jobb, att jag inte bryr mig om vad som sker på arbetsplatsen och en massa andra dumheter – varpå hpn dundrar iväg med faxet i högsta hugg för att lämna över till mottagaren.

En annan gång skulle jag påbörja nattpasset vid niotiden på kvällen och min vana trogen tog jag ett tidigare tåg än jag egentligen behövde för att ha lite marginal. Men det blev strul i tunnelbanan och jag insåg rätt snart att jag skulle bli cirka fem minuter sen. Så jag försökte ringa jobbet för att meddela att jag skulle bli sen, men det tutade bara upptaget. Jag försökte ringa flera gånger, varav den sista medan jag stod i rulltrappan upp från tunnelbanan mot jobbet. Men inget svar. Jaja, tänkte jag – det var trots allt bara fem minuter det rörde sig om, så jag tänkte att jag får förklara mig när jag kom fram helt enkelt. Vilket jag också gjorde. Även dagen efter skulle jag jobba natt – och hur osannolikt det än må vara, så hände exakt samma sak igen. Jag tog ett tidigare tåg, men det blev förseningar i tunnelbanan och jag blev återigen cirka fem minuter sen. Och återigen försökte jag ringa utan att komma fram. Och jag tänkte återigen att jaja, det är bara fem minuter – jag får ta diskussionen när jag jag kommer fram.
Men den här gången gick det inte fullt lika bra. Jag skulle även denna kväll lösa av min kvinnliga kollega – som den andra kväll på rad inte var fullt lika road över att jag var sen. Återigen gick hon upp i falsett, skrek och gormade om att jag måste sköta mitt jobb och en lång rad dumheter som inte stämde med verkligheten (som att jag skulle missköta mitt jobb till exempel). Jag fick inte en spottstyvel i luften, hann aldrig förklara att förseningen inte var mitt fel eller något annat. Det värsta enligt min kollega var att hon inte kunde gå hem klockan 21:00, trots att hon hade arbetstid till 22:00.

Missförstå mig nu rätt – självklart ska jag vara i tid till jobbet! Men sedan kan det hända saker som jag inte kan rå över som gör att jag blir sen – som till exempel att det blir strul i tunnelbanan. Och det är inget att bli förbannad över att du får gå 21:05 från jobbet när du har arbetstid i 55 minuter till. Det här är bara brottstycken av en lång historia av konflikter med min kvinnliga kollega, som hade ett ytterst hett temperament. Till sist fick jag nog och tog upp det hela med cheferna, som naturligtvis i slutändan höll med mig. Jag och min kollega blev kallade till samtal hos cheferna, där kollegan också fick lite av en tillrättavisning för sitt beteende. Att hon på något vis gjort fel ville hon dock inte erkänna, istället framhärdade hon att det inte gick att prata med mig om jag skulle springa till cheferna i tid och otid – hur skulle hon då våga prata med mig undrade hon. Medan jag å min sida menade att man visst skulle våga prata med mig och att man gärna får påtala om något blivit tokigt i mitt arbete – bara man tog det i korrekt ton.
Till historien hör att just denna kvinnliga kollega vid ett senare tillfälle fick en skarp varning från cheferna för hur hon betett sig emot andra kollegor. Då fick hon ett ultimatum, att skärp dig eller du blir uppsagd för samarbetssvårigheter. Och faktiskt skärpte hon till sig, även om det blev hundraprocentigt bra. Utskällningarna upphörde, men hon kunde fortfarande komma med spydiga kommentarer emellanåt. Ungefär samtidig slutade vi bågge två på den aktuella arbetsplatsen, av vitt skilda anledningar. Hur hon bemött mig under årens lopp hade ytterst lite med saken att göra, även om det naturligtvis bidrog.