Det som sätter sina spår i åratal

Jag hade en skoltid som jag inte skulle acceptera på en arbetsplats i vuxen ålder. Skoltiden kantades av nedlåtandet kommentarer, glåpord och våld. Det var folk som reste sig och bytte bord när jag satte mig i skolmatsalen, allt för att inte visa sig offentligt tillsammans med mig. I skolsalen var platsen bredvid mig i princip alltid ledig, ingen ville sitta där. I skolkorridoren haglade glåporden, slagen, sparkarna och de nedlåtande kommentarerna och blickarna.
Jag ska inte säga att jag var perfekt under skoltiden. Säkerligen kunde jag vara speciell, asocial och lite egen. Jag höll mig gärna för mig själv och umgicks ogärna med mina klasskamrater – av flera anledningar, inte bara på grund av hur jag behandlades. Så jag var på många sätt ett lovligt offer; en ensamvarg som var lite egen och gick sin egen väg.
Jag försvarar inte på något sätt hur jag hade det under skoltiden, men som vuxen kan jag se att det finns en förklaring trots allt. Men som vuxen kan jag också se vilka spår det satt att behandlas som jag gjorde under skoltiden. Som vuxen kulle jag aldrig vara kvar på en arbetsplats där jag behandlades som jag gjorde i skolan, det skulle inte finnas på världskartan. Jag skulle förmodligen inte ens ta upp det med cheferna, utan bara ta beslutet att sluta och ge mig av.

Jag kan idag se spåren av min skoltid, hur illa åtgången man blir som individ efter år av hån, våld och glåpord. Numera sitter jag ogärna med ryggen mot en öppen yta eller ut mot ett rum. När jag rör mig i stadsmiljö, tittar jag mig ofta över axeln för att dubbelkolla att jag inte är förföljd. Märker jag att någon går tätt bakom mig, vaknar obehagskänslorna direkt och jag skyndar på stegen för att komma ifrån den som går bakom.
Men framför allt har jag svårt att lita på folk. Jag har svårt att lita på att folk har ärligt uppsåt, oavsett sammanhang, och har svårt att knyta nya kontakter. I min värld vill folk mig illa, det är alltför många som är ute efter att såra och skada, så jag vågar inte knyta kontakter. Och jag övertolkar när någon gör något tanklöst – och gör direkt tolkningen att man vill såra, skada eller åsidosätta.

Jag avskyr stängda dörrar efter att alltför många gånger blivit instängd i trånga utrymmen, den stängda dörren påminner om något som stänger in, som begränsar och skärmar av på ett negativt sätt. Plötsligt känner jag mig instängd när dörren stängs och får direkt obehagskänslor. Men dörren kan också vara något som stänger ute och visar att man inte är välkommen på andra sidan. Något som hände gång efter annan under min uppväxt, då dörrar stängts för att skärma av och visat jag inte fått komma in i gemenskapen.

Det ironiska är hur mycket av denna behandling som hänger kvar även i vuxen ålder. Jag har valt att trots allt stryka ett sträck över min skoltid och gå vidare. Jag har lagt till de allra flesta av mina gamla klasskompisar på Facebook och haft dem som vänner under ganska många år där. Jag har gått på de klassträffar som varit i vuxen ålder, mycket för att jag trots allt tänkt att alla i klassen vuxit till sig och kanske gått vidare i sina liv.
Men det har inte gällt alla, ironiskt nog. Ja, jag tycker faktiskt att det är ironiskt och ingenting annat. Jag minns så väl den första klassträffen jag var på med min gamla högstadieklass. I princip alla hälsade glatt, hövligt och trevlig på mig och jag involverades i samtal, folk frågade vad jag gjorde nuförtiden. Med ett undantag. En tjej i klassen kände inte igen mig, kom fram med framsträckt hand och hälsade och frågade artigt vem i klassen jag var. När jag presenterade mig, drog hon till sig sin hand ur min, snörpte med munnen och tilltalade mig inte mer på hela kvällen. En tid senare hittar jag samma person på Facebook av en slump. Jag tänker att jag kanske missförstått situationen på klassfesten och skickar iväg en vänförfrågan. En förfrågan som inte accepterades.
Alltså, här har vi en person som inte kommit längre i livet, som fortfarande på något vis är kvar i tonåren fast det då hade gått 20 år sedan vi gick ut högstadiet. Nu, som vuxen, kan jag borsta av mig det hela och tycka att det bara är ironiskt. Någonstans tycker jag faktiskt lite synd om den här kvinnan, som inte kommit längre och uppenbarligen helt enkelt inte växt upp.
Jag tycker mig även se ett mönster i vilka som “gillar” eller kommenterar saker jag lägger upp på Facebook. De som inte varit delaktiga i mobbingen gillar och kommenterar saker ibland, medan många av dem som faktiskt var delaktiga inte gör det. Det kan givetvis finnas många anledningar till att man inte kommenterar eller gillar saker som folk lägger upp. Vissa kanske inte är så aktiva på Facebook, andra kanske helt enkelt inte gillar det jag lägger upp av olika anledningar. Men somliga kan jag se är aktiva på Facebook i övrigt, kommenterar/gillar saker som andra klasskompisar/Facebookvänner lägger upp och så vidare, men tycks inte vilja kommentera/gilla det jag lägger upp. Någonstans kan jag ana ett mönster när det gäller vissa personer helt enkelt. Och tilläggas ska att det inte är samma personer som glatt hälsade på mig på klassträffen, så falsk har jag inte upplevt någon. Utan här är det personer från till exempel parallellklasser och liknande som också deltagit i mobbingen. De flesta från min egna klass tycks trots ha vuxit upp på alla punkter, vilket ju är bra. 😊

Men spår sätter det att under en stor del av uppväxten behandlas illa på olika sätt, spår som kan sitta kvar långt upp i vuxen ålder. Spår som gör att man övertolkar saker, att man lätt kan känna sig förföljd, har svårt att lite på folk. Men jag känner numera ingen bitterhet, agg eller hat över det som skedde under skoltiden. Det jag utsattes för var inte rätt, men det har gått 30 år sedan det skedde och jag kan inte gå och gräva ner mig i det, då skulle jag behöva många timmars terapi för att komma på fötter.
Jag tänker att vi var barn och de åtminstone de flesta av de personer som utsatte mig för detta numera är vuxna och säkerligen vet med sig att de gjorde fel. Jag har till och med fått ursäkter från somliga i efterhand för vad som skedde i skolan. Och det är något som verkligen får personen att växa väldigt mycket i mina ögon – det är något visar att man faktiskt vuxit upp och lämnat skoltiden bakom sig.