När jag opererade mig för snart åtta år sedan, fick jag beskedet att jag i värsta fall kunde få nervskador efter operationen. Det värsta som kunde hända, var att jag fick svåra nervskador och blev rullstolsbunden – och eftersom operationen skedde i nacken, kunde förlamningen vara från hakan och ner om det ville sig riktigt illa. Men det var verkligen worst case scenario, man gjorde bedömningen att risken för förlamning var väldigt liten. Och alternativet fanns liksom inte, att avstå från operation. Tumören som skulle bort satt illa till bland nerverna i ryggmärgskanalen i nacken och skulle börja slå ut viktiga kroppsfunktioner om den fick sitta kvar. Bland annat skulle andningen slås ut och det skulle förmodligen vara det första som skedde – med andra ord riskerade jag att kvävas till döds om tumören inte togs bort.
Så det blev en operation och tumören plockades bort. I efterhand har jag förstått att jag haft en förskräcklig tur under och efter operationen. Jag har ytterst få nervskador och de effekter jag märker av efter operationen går det trots allt att leva med. Under rehabiliteringen efter operationen träffade jag personer som genomgått samma typ av operation som jag, fast i andra delar av ryggmärgen. För en karl som jag träffade, hade operationen inte alls gått lika bra som för mig. Tumören var visserligen borta även för honom, men han fick en nervskada under operationen som gjorde honom rullstolsbunden för resten av livet.

För min del handlar det istället om nedsatt finmotorik i vänster kroppshalva liksom nedsatt känsel. Jag märker mest av det när jag ska göra pillriga saker, som när jag till exempel sitter vid datorn. Och jag kan inte längre spela gitarr, något som jag precis börjat lära mig innan operationen. Detta är en av de saker som jag tycker är riktigt tråkigt, eftersom jag älskar musik och tyckte det var roligt att kunna plinka på gitarren. Att det sedan blir lite skrivfel när jag sitter vid datorn är en helt annan sak, det är lätt att korrigera genom att man korrekturläser sina texter och dubbelcheckar vilka skrivfel som blivit.
Det där med nedsatt känsel kan dock ställa till det lite ibland, med saker som man kanske inte alltid tänker på. Bland annat har jag nedsatt känsel även i urinblåsan, vilket gör att jag inte känner när jag börjar bli kissnödig. Så när jag väl känner att det är dags att gå på toaletten, går det väldigt fort tills det är riktigt akut och jag måste till toaletten illa kvickt. Det är alltså först när jag är riktigt kissnödig, som jag faktiskt känner det och det blir det snabbt akut. Något som kan ställa till det litegrann om man exempelvis är på stan eller resande fot och inte har direkt tillgång till en toalett.

Något som kan vara mer störande är de spratt som nerverna spelar mig ibland. Precis efter operationen var det mycket i nervsystemet som inte fungerade. Jag kunde inte gå, utan satt i rullstol de första dagarna. Känseln var sig inte lik överhuvudtaget, om någon lätt rörde vid mig kunde det göra jätte ont och jag ingen som helst styrsel eller kontroll över kroppen.
Numera kan folk röra vid mig utan att det gör ont, men istället är det andra saker som sker i kroppen och som kan kännas lite mer läskigt. Ibland känns det som att jag kissar på mig – trots att jag inte ens är kissnödig – andra gånger känns det som att jag är blöt om fötterna trots att det är alldeles torrt omkring mig. Och trots att jag någonstans vet att det är nerverna som spelar mig spratt, så är jag naturligtvis tvungen att titta efter så att jag faktiskt inte har kissat på mig eller fötterna faktiskt är blöta.
Men helt klart är det irriterande med dessa små spratt som nerverna spelar mig. Jag känner saker som faktiskt inte sker och blir tvungen att titta efter så att jag är på den säkra sidan, att ingenting trots allt har skett.

Men trots allt går dessa småsaker ändå att leva med, det är saker jag kan stå ut med – inte minst när jag tänker på vad alternativet faktiskt hade varit, nämligen att kvävas till döds. Då kan jag leva med att inte kunna spela gitarr eller emellanåt tro att jag har kissat på mig, trots att jag inte har gjort det. Och att genomgå en cancerdiagnos med efterföljande operation och rehabilitering ger helt nya perspektiv på tillvaron, man omvärderar liksom allt på ett helt annat sätt. Man inser hur skört livet är, hur snabbt det kan vända – och till och med ta slut. Vi lever alla trots allt bara en tumör ifrån döden, så skört är livet.
Tillvaron på rehabiliteringen efter operationen gav oerhörda intryck på mig, när jag träffade de livsöden som var där. Många skulle komma att bli mer eller mindre helt återställda, precis som jag. Men väldigt många andra skulle ha men för livet efter vad de varit med om. jag minns till exempel mannen i 55-årsåldern, som jobbat på UD under många år. Han hade bott i länder som Thailand och Pakistan och talade flera språk flytande. Men så när han var i sin sommarstuga, föll han i trappen och skadade ryggen så illa att han blev rullstolsbunden resten av livet. Några fler utlandspositioneringar skulle det inte bli för hans del.
Eller den tjej i 20-årsåldern som försökt begå självmord genom att kasta sig framför ett tåg. Hon överlevde, men var tvungen att amputera en arm och ett ben. Jag tänker ofta på hur man måste gräma sig i efterhand när man vållat sig själv en sådan skada. Var man självmordsbenägen redan innan, hur självmordsbenägen är man inte efteråt?
Alla de livsöden jag kom i kontakt med under rehabiliteringen gav mig också en helt annan syn på tillvaron, jag lärde mig att uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt. Jag insåg vad lyckligt lottad jag var, som både överlevt min cancer men också klarat operationen utan att få några större men. Jag slipper sitta i rullstol resten av livet – och med tanke på de men mina medpatienter hade, kan jag leva med att inte kunna spela gitarr. Många av dem skulle nog vara glada om det enda men de hade var lite nedsatt finmotorik och känsel, även om nervskadan ibland innebar att det kändes som att man kissade på sig.
Så jag har bestämt mig för att inte klaga så mycket, med tanke på vad jag varit med om och vad alternativet hade varit. Det är klart att det frustrerande när händerna inte alltid lyder, något som blir värre om jag till exempel blir kall. Men alternativet hade fortfarande inte varit bättre.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: