allkonstnarenNär jag fick mitt första cancerbesked för drygt sju år sedan, var det en riktig pers. Jag hade under en längre tid förstått att något inte stod rätt till. Under några månader hade jag tampats med orkeslöshet, nedsatt finmotorik och balans – och det var så eländigt påtagligt att det inte gick att ana något annat än att något verkligen stod fel till. På ett sätt var det nästan en lättnad att åtminstone få veta vad mitt mående berodde på, varför jag mådde som jag mådde.
Men tumören utgjorde ett stort orosmoment förstås, konstigt vore det ju annars. Jag sjukskrevs omgående när jag fick beskedet och det var nog tur, för jag hade förmodligen inte orkat gå till jobbet – vare sig fysiskt eller mentalt. Då var det inte bara oro kring tumören i sig och allt vad det innebar att få en sådan diagnos, det var också en oro kring den komplicerade operationen som skulle äga rum för att avlägsna tumören från den illa valda placeringen i ryggmärgskanalen i nacken. Det var mycket som kunde gå snett under operationen och det fanns en överhängande risk för nervskador efter operationen.
I efterhand har jag förstått att jag haft tur, som “bara” har lite nedsatt finmotorik och känsel i vänster kroppshalva efter operationen. När jag rehabiliterades efter operationen, träffade jag flera personer som gjort liknande operationer, men som hamnat i rullstol på grund av nervskador man fått under operationen. I den jämförelsen går det att leva med de få begränsningar som det innebär med nedsatt finmotorik i ena kroppshalvan.
Min största sorg efter operationen är att jag inte längre kan spela gitarr, något som jag precis lärt mig inte långt innan operationen. Nu står gitarren och samlar damm istället och jag får erkänna att jag glömt mycket av det jag kunde på just det området.
När man nu återigen hittat cellförändringar efter sju år, är oron inte lika stor. Jag kommer inte behöva opereras denna gång, utan ska genomgå en strålbehandling på några veckor. Enligt läkarna ska denna behandling räcka för att få bort cellerna från nacken. Det känns bra att man upptäckt cellförändringarna så pass tidigt som man gjort och jag väljer att gå på den positiva anda som läkarna levererar. Jag är inte det minsta orolig över att detta inte ska gå vägen eller att något ska gå snett. Som det känns just nu, kommer jag kunna jobba som vanligt fram tills behandlingen drar igång efter helgerna.
När beskedet kom om att man hittat cellförändringar, kom det som en total överraskning. Jag har inte anat någonting överhuvudtaget om att något skulle vara fel i kroppen utan har levt precis som vanligt. Men det är å andra sidan en väldigt liten förändring som man har hittat, så jag har väl helt enkelt inte hunnit börja känna av den. Nu går man verkligen och känner efter istället. Har jag inte lite ont i nacken? Är jag inte lite orkeslös trots allt? Men allt känns precis som vanligt, vilket givetvis är väldigt skönt. Jag orkar inte bara jobba, utan kan gå och träna som vanligt, delta vid filminspelningar och så vidare.
Nu hoppas jag bara att strålbehandlingen inte tar alltför mycket på krafterna, utan att jag kan återgå till jobbet som vanligt igen när behandlingen är över.
Så här i coronatider får jag dock vara lite extra försiktig för att inte dra på mig några andra sjukdomar så att jag inte kan genomföra strålbehandlingen. Det gäller att tänka efter lite extra för att inte ådra sig covid eller något annat dumt. Jag är själv fullvaccinerad och kommer ta en tredje spruta så fort det blir min tur. Men vaccinationen till trots, är det lika bra att vara försiktig. Inte nödvändigtvis för att jag riskerar bli sjukare än om jag inte haft mina cellförändringar. Men skulle jag bli sjuk, skulle man kanske i värsta fall behöva flytta på min behandling – och det är något jag inte vill riskera. Så jag försöker vara noga med att bara umgås med människor som är vaccinerade och väljer i övrigt mina tillfällen att vara social med viss omsorg. Oftast räcker det ju att hålla avstånd, tvätta händerna och alla andra försiktighetsåtgärder som vi vant oss vid under den gångna pandemin.
Sen är jag förstås inte helt okänslig inför att få besked om att ha råkat ut för cellförändringar i en så känslig kroppsdel som nacken. Det är ju inte så att man jublar över ett sådant besked. Även om jag tar det med ro, så hade jag förstås helst sluppit och få vara helt frisk istället. Jag kommer vara sjukskriven under en dryg månad och gå på dagliga strålbehandlingar under den tiden. Självklart är det inget jag direkt längtar efter och allra helst hade varit utan. men nu är läget som det är och jag har inte så mycket annat val än att finna mig i situationen.
