allkonstnarenSå börjar det hela ta viss form när det kommer till min stundande strålbehandling. Strax innan julhelgen kom kallelsen för det första behandlingstillfället och det hela kommer dra igång den fjärde januari. Därefter ska jag göra dagliga besök måndag till fredag under sex veckor för att få strålbehandling. Det kommer inte bli i Uppsala, som det först var prat om, utan i Solna. För min del kvittar det egentligen var jag får behandlingen, bara den får önskvärd effekt. Om jag sen får åka till Uppsala eller Solna saknar för min del betydelse. Solna innebär å andra sidan kortare resor, så de gör ju ingenting.
Det finns risk för att man blir trött efter behandlingarna liksom att finmotorik i armar och händer påverkas eftersom ryggmärgen blir irriterad av behandlingen. Så jag kommer vara sjukskriven under de sex veckor som behandlingen pågår, dels för att det tidsmässigt blir svårt att kombinera mina arbetstider med behandlingen men också – eller kanske framförallt – på grund av biverkningarna av behandlingen. Det är svårt att orka att arbeta ens deltid i samband med att behandlingen pågår, så en sjukskrivning är det enda alternativet.
Som jag tror att jag skrivit någon gång tidigare, känner man sig så oerhört priviligierad att leva i ett land som Sverige när man blir sjuk. Det klagas mycket på att sjukvården inte räcker till, men när det verkligen gäller så funkar saker och ting så oerhört friktionsfritt. Jag blir till att börja med sjukskriven och får ersättning från staten för inkomstbortfallet. Jag får en sjukvård som kvalitetsmässigt trots allt håller världsklass – och jag betalar bara några hundralappar för det hela, trots att det är vård som egentligen går loss på en smärre förmögenhet. Ovanpå det får jag taxiresor till och från behandlingarna på regionens bekostnad.
Man behöver inte åka särskilt långt för att man inte alls skulle ha samla chanser till högkvalitativ vård. Det räcker att titta på USA, som absolut kan ge bra vård men där du får bekosta vården själv genom egna försäkringar. Och det verkar inte vara ovanligt att vården och försäkringsbolagen har olika åsikter om vilken vård som ska ges i varje enskilt fall. I Sverige slipper man trilskande försäkringsbolag som kanske inte alltid vill betala för den vård man fått eller behöver. Vi slipper gå från hus och hem för att bekosta många gånger livsavgörande vård.
Själv skulle jag inte ha en chans alls att själv bekosta den vård jag fått sedan cancern bröt för lite drygt sju år sedan. Jag har förmodligen kostat samhället X antal hundratusen vid det här laget – om inte mer. Pengar jag inte haft en chans att hosta upp utan att skuldsätta mig uppöver öronen. Så efter det här kommer jag aldrig klaga på att betala skatt, det är faktiskt en enorm förmån att få allt detta betalt genom skattsedeln.
Nu, när det hela börjar ta form, känns allt trots allt väldigt bra. Jag är inte särskilt orolig utan har goda förhoppningar om att allt ska bli bra i slutändan. Det är en förhållandevis liten cellförändring som ska tas bort och enligt läkarna finns ingen anledning att tro något annat än att strålbehandlingen skall ge önskad effekt. Så jag känner mig trygg i att behandlingen ska bita och att jag kan återgå till en normal tillvaro efter behandlingen.
Nu har jag även tagit tag i det praktiska som behöver ordnas innan behandlingen börjar. Jag har begärt in läkarintyg för att sjukskrivningen ska flyta på och jag har sagt till på jobbet om att jag kommer vara bort ett antal veckor. När jag väl kommit in någon vecka på sjukskrivningen ska jag kontakta Försäkringskassan för att få ersättning därifrån.
Även Försäkringskassan är myndighet som fått utstå en hel del kritik genom åren, men jag har aldrig haft några som helst problem i mina kontakter med myndigheten. Det har alltid flutit på bra och kontakterna har varit helt klanderfria. Jag vet inte om jag bara haft tur eller vad det kan bero på. Men jag undrar ibland om det är samma myndighet vi pratar om, med tanke på respektfulla och klanderfria bemötande jag fått.
