Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt

Sakta börjar jag komma ikapp med skrivandet här på bloggen och sakta börjar jag få ut inlägg i den takt jag vill. Det har varit en period av visst stiltje när det kommer till mitt skrivande, men nu börjar jag sakta att komma igång igen. Medan jag var i Berlin fanns helt enkelt inte tiden att sitta så mycket vid datorn och även tiden innan resan var det lite si och så med tid och inspiration när det kom till att prioritera bloggen. Men nu är jag tillbaka på banan vad gäller det mesta i vardagen vilket även inkluderar det där med att blogga. Nu har jag bunkrat upp med kaffe och annat läskande för att kunna sitta lite vid datorn – sommarvärmen till trots – och få ut lite inlägg. Jag har många intryck att förmedla efter den intensiva men ytterst härliga resan till Berlin och även den tillvaro som tagit vid efter hemkomsten, bland annat med återgång till min nygamla tjänst på jobbet. Nu kan jag äntligen känna inspirationen komma tillbaka förmedla vad som händer i vardagen – även om det för ögonblicket är mest jobb som gäller. Jag har varit inne på det förr, att jag har världens bästa jobb – inte minst så här under sommartid. Det är en fröjd med alla fritidsbåtar som passerar varje dag och kontakten med semesterfirarna som tar sig fram till och från Mälaren. Nu väntar en extra intensiv del av året, både på jobbet och rent privat. Det är mycket man vill hinna med under de korta sommarmånaderna, som besök i sommarstugan, roadtrips till olika ställen och besök hos släkt och vänner. Man vill hinna grilla, äta glass, åka båt, bada och allt annat som hör sommaren till. På jobbet är det alltid extra mycket att göra under sommaren, samtidigt som det ska funka med semestrar och ledigheter som folk vill ha just under sommaren. Så jag kommer förhoppningsvis inte att lida brist på saker att fylla blogginlägg med. Sedan är jag alltid restriktiv med vad jag skriver om jobbet i sociala medier – inklusive bloggen. Dels har jag – som många andra – tystnadsplikt när det gäller vissa saker, dels är vissa saker rent olämpliga att lägga ut, tystnadsplikt eller ej. Men vissa saker kan jag förstås nämna och redogöra för, så jobbet kommer att beröras till viss del även framledes.
Men sådant som händer utanför jobbet finns det normalt inga begräsningar när det kommer till vad jag lägger ut på bloggen, så där är jag desto friare. Sedan har jag förstås vissa ”regler” som jag själv satt upp när det kommer till vad jag lägger ut eller ej. Jag är petnoga med att inte lägga ut alltför mycket information om eller bilder på personer som själva inte givit sitt uttryckliga tillstånd till detta. Tittar ni riktigt nog på bloggen, kommer ni notera att det finns ytterst få bilder på personer där ansiktet syns – förutom bilder på mig själv. Det är en av de policys jag har, att inte ”hänga ut” folk om det inte är absolut nödvändigt. Jag gör givetvis undantag ibland, men det är ytterst sällan. Länge framgick det inte ens på blogg huruvida jag var singel eller ej, men det har jag luckrat upp lite. Numera är det ingen hemlighet att jag är sambo, men även vad gäller min är det ytterst sällan jag lägger ut information om henne. Jag har själv valt att blogga och lägga ut saker om mig, men det behöver inte betyda att jag lägger ut saker om släkt och vänner. De har inte valt att jag ska blogga utan får själva lägga ut saker i sociala medier när/om de så önskar. Alla har inte haft helt lätt att hantera att jag låter släkt och vänner vara anonyma i mina inlägg. Jag har haft flickvänner som blivit riktigt förbannade och svartsjuka för att jag inte lagt ut saker som berört just dem i mina inlägg. Men jag har inte vikt en tum, utan är stenhård på att vill du skylta med saker på internet, då får du göra det själv – inte genom mig. Och det är i första hand av omtanke om mina medmänniskor som jag väljer att göra så. Självklart är det oftast okej att jag lägger ut att jag rest någonstans med en viss familjemedlem, ätit middag hos min pappa, druckit öl med en specifik vän eller liknande. Men rätt vad det är råkar jag kanske lägga ut för mycket, något som gör att någon råkar illa ut i någon bemärkelse – och just därför avstår jag ifrån att redogöra för dessa detaljer i tillvaron.

Till veckan kommer jag bege mig emot Söderhamn och familjens sommarstuga, vilket ska bli fantastiskt skönt. Och blir inte vädret alltför tillåtande för att vara utomhus, kommer jag ha en hel del tid att skriva – för är det något ställe där jag har nästan överdrivet bra inspiration, så är det just i sommarstugan. Jag kan sitta i stugans vardagsrum med utsikt över havet och skriva inlägg på inlägg utan något som helst uppehåll. Det funkar avsevärt mycket bättre än när jag är hemma i stan. Sen vet jag inte i skrivande stund om jag kommer var där själv, eller om jag kommer ha sällskap av någon annan i familjen. Har jag sällskap, kommer jag förstås att prioritera att umgås med familjen framför att sitta med datorn timme ut och timme in. Men det är något som återstår att se hur det blir. Nu har jag i alla fall bokat hyrbil och allt är ordnat för att åka iväg några dagar och lämna storstan för några dagar. Jag har bytt hyrbilsfirma och är nu tillbaka som kund hos Sixt igen, där jag tidigare haft företagsavtal. Men när jag insåg att jag fick förmånligare priser hos Europcar, bytte jag och började hyra där istället. Men det tog inte lång tid innan Sixt hörde av sig och erbjöd ännu bättre priser – och eftersom jag inte var riktigt nöjd hos Europcar, var jag inte sen att byta tillbaka. Hos Europcar var det ofta svårt att boka hyrbil med kort varsel, de var ofta fullbokade – och det hände till och med en gång att jag hade en bokning, men det inte fanns en bil att hämta ut när jag kom till stationen. Hos Sixt har detta aldrig hänt, så jag är supernöjd med att vara tillbaka som kund där. Oftast har de bilar att boka även med kort varsel och det har aldrig varit några missöden när jag ska hämta ut en bokad bil. Ja, jag vet att det låter som att jag gör reklam för Sixt nu – men så är inte fallet. Det är bara imponerande vilken skillnad på service det är mellan olika hyrbilsfirmor. Dock får vi se om det blir någon sommarbil över semestern denna sommar, det verkar tyvärr bli alldeles för dyrt med priser på bortåt 25.000 kronor för de veckor vi vill ha bil. Så vi får lösa sommaren på annat sätt, det känns som att man kan ha mycket roligare för 25.000 än att hyra en bil över semestern. Och då har jag jämfört flera olika hyrbilsfirmor, men priserna verkar vara ungefär desamma överallt.
Jag har vissa perioder övervägt att avrunda det där med att blogga, eftersom jag tyckt att det på sistone varit så svårt att få tiden att räcka till när det kommer till att skriva så mycket som jag egentligen vill göra. Vissa dagar har jag tänkt tanken att ta bort bloggen, att helt enkelt lägga min tid och energi på annat. Men så har jag kommit fram till att jag ändå vill fortsätta, jag har cirka 2.000 inlägg på bloggen i skrivande stund, jag har byggt upp en läsarkrets och tycker innerst inne väldigt mycket om att blogga och skriva. Så bloggen kommer att finnas kvar ett tag till, det är en sak som är säker. Jag betalar årsvis för webbhotellet och har nu betalat för hela 2026 – så ska jag lägga ner bloggen, tar jag det beslutet i slutet av året. Inte nu, när jag har över ett halvår kvar på mitt medlemskap. Visserligen kostar det en hel del med webbhotell och att ha en egen, unik adress till bloggen – jag betalar drygt 3.000 kronor om året för min blogg, vilket är en hel del. Så ser jag rent ekonomiskt på bloggandet, är det en ren förlust att hålla på. Men jag gör det i första hand inte för att tjäna pengar, utan för att jag tycker att det är roligt att skriva. Och ju mer besökssiffrorna stiger, ju fler kommentarer jag får på det jag skriver, ju roligare är det.

Det är dessutom något av ett ”maktmedel” att ha en blogg, att kunna lägga ut saker som blivit tokiga, fel eller rent förskräckliga i samband med kontakter med olika företag. Jag tänker på historierna med Grand hotell i Saltsjöbaden, Däckhuset i Kalmar och Krögers. Det är bara att följa länkarna i texten, så ser ni vad som skett i respektive fall – och just att lägga ut saker och ting till allmän beskådan på internet kan vara ett effektivt sätt att sätta lite press på företag. Det är inte alltid populärt, varken Däckhuset eller Krögers var särskilt roade över att jag bloggade om vad som hänt när jag varit i kontakt med respektive företag. Däckhuset gick till och med så långt att man JK-anmälde mig för förtal – något som förstås inte ledde någonstans eftersom ett företag inte kan utsättas för förtal i lagens ögon. Dock fick historien en rejäl spridning i och med JK-anmälan och jag tror att man på Däckhuset fick komma att ångra sitt tilltag. Å andra sidan är denna historia cirka 20 år gammal och härstammar från en tid då företag ännu inte hunnit vänja sig vid att bli omnämnda i mindre smickrande sammanhang i helt öppna forum. Grand Hotell kommenterade exempelvis inte det hela överhuvudtaget då jag skrev om dem på bloggen och hur jag upplevde att jag blivit bemött. Just den historien har bara ett par år på nacken och det är numera vardagsmat för företag att man omnämns i både positiva och negativa ordalag på internet. Men har jag kritik mot exempelvis ett företag och har skrivit om det på bloggen, då brukar jag alltid informera företaget så att de har möjlighet att bemöta kritiken. Det är inte alla som väljer att göra detta, men vissa gör det faktiskt – och oftast inte genom att JK-anmäla mig utan genom att sakligt bemöta det jag lagt ut. Sen har vi vissa företag som inte agerar alls när man har kritik att framföra – och dit hör exempelvis Grand Hotell. Men jag tar inte illa upp för att man inte bemöter min kritik, det är upp till var och en. Däremot har man som privatperson idag en helt annan möjlighet att få spridning för sina åsikter, sin kritik mot ett företag eller liknande än vad man hade för 30 år sedan. Då var man beroende av att media skrev om det som hänt, vilket man oftast inte har några som helst garantier för att de gör. Idag skulle jag nog inte alltid tänka tanken att höra av mig till några tidningar om jag vill få ut mitt budskap, utan jag håller mig till att blogga om det hela. Däremot hörde jag av mig till Aftonbladet och berättade om omständigheterna när jag sades upp från Trafikverket på väldigt lösa grunder för ett par år sedan. Från Aftonbladets sida bemödade man sig inte ens att besvara mitt mejl, men blogginlägget fick en enorm spridning så jag misstänker att jag fick ut mitt budskap i alla fall.
Själv tyckte jag att det var en ganska delikat historia att jag sades upp på grund av min medicinering och min blogg, det borde vara något som en kvällstidning faktiskt vore intresserad av att skriva om. Men så var uppenbarligen inte fallet just den här gången, utan man valde att avstå. Däremot har det hänt att jag blivit uppringd av både Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyheter efter inlägg som jag lagt ut och man har varit intresserad av att skriva om andra saker jag avhandlat på bloggen. Och jag ställer gärna upp på intervjuer när media är intresserade av att skriva om något jag själv lagt ut. Nu är det dock länge sedan media hörde av sig för att skriva om något jag avhandlat på bloggen, men jag tar som sagt gärna emot sådana samtal. Sedan är blogg numera kanske lite förlegat och drar inte till sig besökare på samma vis som för 20 år sedan. Idag är det andra medier som gäller, det är TikTok, Youtube och annat som gäller om man vill ha besökare på sin sida. Jag är nog lite gammalmodig av mig, så jag håller mig dock till min blogg ett tag till. Om jag skaffar konton på andra medier återstår att se, men i grunden är jag inte särskilt intresserad av det – jag har fullt upp med blogg och Facebook. Jag har inte tid för fler medier eller kanaler som det är i dagsläget. En Youtubekanal har jag visserligen, men det är mest för att kunna lägga ut filmsnuttar där jag själv är med och kunna ha något att länka till när dt behövs för att söka nya filmroller. Jag har faktiskt 93 prenumeranter på Youtube, så det är ändå ganska bra – men jag lägger ingen energi på att marknadsföra kanalen. Däremot marknadsför jag bloggen ganska hårt och får på så vis en hel del besökare genom min marknadsföring. Det gäller att få länkar från olika håll och det får jag genom att sprida mitt budskap i mejl, nyhetsbrev och konton på andra sociala medier.

Det märks dock direkt på besökssiffrorna när jag under några dagar varit mindre aktiv än normalt på bloggen. Under dagarna i Berlin sjönk mina besökssiffror drastiskt, för att sedan snabbt stiga igen när jag var hemma igen och hade tid att uppdatera med nya inlägg. Även om jag inte har en enorm läsarkrets, så har jag ändå ett antal trogna läsare som läser när jag skriver något. Kommer inga inlägg, då är det givetvis färre som är in på bloggen och tittar runt – det är helt naturligt. Så just nu lyser siffrorna fortfarande röda när jag kollar min statistik, men sakta men säkert går siffrorna upp igen sedan jag börjat få ut inlägg igen. Det är kul att se hur statistiken sakta vänder uppåt när jag inläggen blir fler, samtidigt som det kan kännas som en hjärtesorg när den går ner under lugnare perioder då jag inte skriver så mycket. Så det krävs en ganska bra arbetsinsats för att hålla statistiken levande på en blogg, det går liksom inte att komma ifrån. Sen har jag genom åren också lärt mig när under året siffrorna går ner och när de går upp igen. Julafton har jag exempelvis få besökare och även sommartid märks det att folk inte på samma sätt är ute på internet. Dock har besökarna fått en jämnare fördelning under året i och med alla smarta telefoner som kommit på senare tid. När jag började blogga för cirka 20 år sedan, fanns inte dessa telefoner utan folk var beroende av en dator för att besöka exempelvis min blogg. Idag räcker det att du har en telefon så kan du besöka i princip vilken hemsida som helst. Så numera kan du ligga på stranden, i solstolen eller under julgranen och fortfarande läsa vad jag skriver. Variationerna under året är därför inte lika stora idag som för 15-20 år sedan.
Och jag gör vad jag kan för att hålla bloggen vid liv och ha en levande statistik för att på så vis få ut det jag vill ha sagt på bloggen. Det är inte som för 15 år sedan, när jag hade runt 1.000 dagliga besökare på bloggen – idag är det väsentligt färre som läser det jag skriver. Men jag har fortfarande stadigt ökande besökssiffror vilket gör mig glad, det är något som eggar mig att fortsätta skriva, att även i framtiden vara aktiv som bloggare. Utan er som läser och kommenterar, blir det liksom ingen blogg – så enkelt är det faktiskt. hade jag inte haft några besökare alls, hade jag förmodligen lagt ner bloggen för länge sedan. Jag står inte efter att bli någon stor bloggare, någon med tiotusentals följare – men jag tycker förstås att ju fler som läser, ju roligare blir det. Och det går inte att komma ifrån att man förstås tjänare mer ekonomiskt ju fler läsare man har också. Idag är reklamintäkterna på min blogg ganska små, men man märker ju att de ökar med besökssiffrorna. Och de som är stora i sociala medier kan förstås tjäna rena fantasisummor på bloggar, Youtubekanaler och TikTikkonton. Något som en annan bara kan fantisera om. För visst vore det roligt om man kunde leva på sin blogg, om tillvaron kunde byggas upp kring det man skriver på internet. Men det kommer förmodligen aldrig att ske för min egen del, utan jag får finna mig i att sköta min blogg vid sidan av mitt ordinarie arbete.