Missbruk är att ge upp allt för en sak – tillfrisknande är att ge upp en sak för allt

För sisådär 13-14 år sedan hade jag ett kort och väldigt stormigt förhållande med en tjej. Om nu kan kalla det för ett förhållande, det tog slut efter bara några månader och var stormigt i princip från dag ett. Vi gjorde slut flera gånger och till sist fick jag nog och dumpade henne. Visst, jag kanske inte skötte allt supersnyggt, men sådant är svårt i ett stormigt förhållande. Men här hade vi en dam med ganska grava alkoholproblem – som bland annat tyckte det var helt okej att köra bil på fyllan, fick sina barn omhändertagna av sociala myndigheter relaterat till hennes alkoholkonsumtion, var extremt kontrollerande och ganska så svartsjuk. Vi hade en mycket kort och oerhört oskyldig fling under tonåren och gled sedan ifrån varandra – så som det ju ofta är i den åldern. Men så hittade vi varandra på Facebook i vuxen ålder – och inledde snart en ny relation eftersom vi som av en händelse var singlar båda två vid det här tillfället. Märk väl, att jag får bita mig själv i tungan för att strikt hålla mig till sanningen när jag skriver detta inlägg och inte börjar lägga till eller dra ifrån en massa saker när det kommer till sanningen. Efter att ha haft kontakt en period per telefon och olika chattar, träffades vi – och det stormiga förhållandet var ett faktum. Vi blev nämligen osams redan första kvällen och hon var på väg att åka hem igen redan där och då – något jag i efterhand, med facit i hand tänker att hon nog borde ha gjort. För den damen gav mig inget annat än olycka, och det känns som bortslösad tid att ha varit tillsammans med henne. Men jag var väl någonstans kär och då är det inte alltid man tar sunda och rationella beslut, det är ju så det mänskliga psyket fungerar tyvärr.
Men så tog det hela i alla fall slut efter ett tumultartat, knappt år tillsammans. Tiden gick och jag trodde någonstans att hon kanske glömt mig – eller åtminstone räknade mig till sitt förflutna, som man inte behövde ta upp i tid och otid. Men så hösten 2014, fick jag ett samtal från ett annat ex – som jag inte är osams med (jo, dessa ex existerar faktiskt!) – och det visade sig att dessa på grund av gemensamma bekanta sprungit ihop någonstans. Och då hade mitt rätt alkoholiserade ex som jag är osams med börjat spy en massa galla över mig när det visade sig att de båda kände mig. Bland annat hade hon frågat hur jag mådde till att börja med – och eftersom jag just då var sjuk i cancer fått svaret att jag inte mådde något vidare. Sedan var tydligen spektaklet igång och mitt snälla ex att fått höra hur jag var tablettmissbrukare, alkoholist – en lång rad andra saker. Trots att det hon syftat på med mitt mående var min cancer och ingenting annat.

Jag kunde då inte låta bli att leta redan mitt alkoholiserade ex på Facebook och skriva ett par väl valda ord till henne. Bland annat meddelade jag att man ska vara försiktig med att sprida falska rykten om någon, eftersom det lätt kan ge upphov till en polisanmälan om förtal. Den konversation som följde önskar jag idag att jag hade kvar, för den var faktiskt rätt komisk på något vis. Plötsligt började det komma nya anklagelser om min dryckesvanor och mina mediciner som jag missbrukade. Som om hon skulle vara rätt person att klanka ner på någons alkoholvanor med tanke på att hade minst en rattfylla på sig – och dessutom haft barnen omhändertagna av sociala myndigheter med hänvisning till hennes alkoholkonsumtion. När jag påpekade att jag kunde polisanmäla henne för förtal, hotade hon med att hennes man minsann kunde komma och misshandla mig (jo, vid det här laget hade hon träffat en ny karl och gift sig) och en lång rad liknande saker. Jag insåg rätt snart att vi inte skulle komma så långt i diskussionen så jag avslutade den genom att helt enkelt sluta skriva, blockerade mitt ex för gott och gjorde en polisanmälan om förtal och olaga hot. Anmälan lades givetvis ned (vad mer kan man vänta sig?), men jag hoppas att mitt alkoholiserade ex ändå fick en tankeställare när hon fick kännedom om polisanmälan från Polisen.
Var hon fått ifrån att jag skulle ha problem med alkoholen har jag ingen som helst aning om, för det har jag aldrig haft. Och de mediciner jag äter har jag recept på från läkare – och har till och med skurit ner på många mediciner eftersom jag inte längre känner att jag behöver dem. Visst, jag tar antidepressiva och ångestdämpande mediciner liksom – vid behov – sömntabletter. Men det är absolut inte frågan om något missbruk. Allt är förskrivet av specialistläkare, som alla säkerligen skulle gå i god för att jag inte missbrukar några av de substanser jag tar. Ovanpå alltihop, fick jag slängt i ansiktet av henne under vår hätska diskussion på Facebook att jag minsann aldrig skulle bli någon sjökapten – och där är nog enda saken hon har rätt i, men inte av anledningar som hon själv tror utan helt andra anledningar. Jag har nämligen bestämt mig för att jag inte längre är intresserad av att vara till sjöss, jag må vara utbildad sjökapten men har inget intresse i att jobba till sjöss längre. Istället värdesätter jag att vara hemma hela året, komma hem efter varje arbetspass och ha nära till familj och vänner.

Jag kan samtidigt passa på at erkänna en sak när jag ändå är inne på detta ämne – och det är att jag har ett par fobier här i världen. Den ena är att få någon form av handikapp, någon form av funktionshinder som skulle hindra mig från att leva ett normalt liv. Det kan vara alltifrån att bli av med en arm, ett ben, att hamna i rullstol, bli blind eller få en hjärnskada – you name it. Men den allra största rädslan jag har, det är nog just att hamna i ett missbruk av något slag – oavsett om vi snackar alkohol, narkotika eller tabletter. Jag skulle verkligen tycka att det vore världens undergång att hamna i något sådant. Kanske är det mitt kontrollbehov som talar, jag vet inte – men missbruk skulle kännas otroligt hemskt att hamna i. Så jag är otroligt försiktig med alkohol och tabletter – narkotika har jag aldrig rört och kommer aldrig att göra det. Min rädsla för missbruk gick så långt att jag faktiskt till stor del avböjde morfin när jag var nyopererad eftersom jag inte ville bli beroende. Jag tog tabletterna till en början, men sedan avböjde jag dem – jag vet hur beroendeframkallande detta preparat är och vill inte fastna i något som sen är hopplöst att ta sig ur. Så att jag skulle vara vare sig alkoholist eller tablettmissbrukare är så otroligt befängt – mycket kan man säga om mig, men inte det. På något vis skulle ett missbruk vara en lika stor katastrof som att drabbas av ett trauma och bli rullstolsburen, ett ben fattigare, bli blind eller liknande.
Så att komma med sådana anklagelser emot mig efter att ha blivit dumpad, är mer att prejudicera sina egna problem mot någon snarare än att faktiskt komma med fakta. Mitt andra ex trodde henne naturligtvis inte utan skrattade mest åt det hela. Men det känns märkligt att det finns någon därute som vill mig så illa som detta alkoholiserade ex faktiskt verkar vilja. Säkerligen finns det nu en och annan som tänker att jag ju gör samma sak mot mitt ex, som hon gjorde mot mig – men det finns dock en avgörande skillnad. Nämligen att jag talar sanning. Mitt ex hade åtminstone då ganska grava alkoholproblem, körde på fyllan och fick sina barn omhändertagna på grund av sin alkoholkonsumtion. Det kan hända att hon nu skärpt till sig, men då var läget sådant – och en av anledningarna till att jag faktiskt gjorde slut. Nu skulle jag aldrig hänga ut henne på internet på namn och allt, eftersom det på alla punkter skulle vara ett korrekt sätt att göra sig skyldig till förtal. Men somliga som läser detta vet förmodligen vem jag pratar om och förstår säkert – även utan detta inlägg – att det inte är så mycket att tro på. Känner man oss båda, då kan man skilja på sant och falskt i hela den här historien – det är en sak som är säker.