Från huvudvärk till livshotande sjukdom på fem minuter

Den andra september 2014 fick jag min cancerdiagnos, man hade lite av en slump hittat en tumör i ryggmärgskanalen i min nacke – och plötsligt var det mycket kring mitt mående som föll på plats i mitt medvetande. Jag hade länge mått dåligt, varit orkeslös och fumlig – och plötsligt förstod jag varför. Jag opererades några veckor senare och operationen följdes av månader av rehabilitering innan jag var på benen till fullo igen. Sedan har jag gått på årliga återkontroller med magnetkamera för att hålla koll på tumören inte kommer tillbaka. Det har den inte gjort, dock hittade man cellförändringar för några år sedan och jag fick gå på strålbehandling under ett antal månader för att det inte skulle bli värre. Cancern har inte kommit tillbaka (bortsett från cellförändringarna), men jag får gå på regelbundna kontroller livet ut enligt läkarna – så friskförklarad blir jag nog aldrig som det verkar. En eller ett par magnetkameraundersökningar per år kan jag dock överleva så länge jag inte blir sjuk igen – och det är bra att man håller koll på nacken. Sen är det alltid en anspänning när det är dags för en ny kontroll. I och med att man en gång faktiskt hittat cellförändringar, så tänker jag varje gång att man faktiskt kan hitta något igen – att jag kanske behöver gå igenom ytterligare en strålbehandling. Jag vet att sannolikheten är liten att man hittar något, men det finns samtidigt en anledning till att man faktiskt gör dessa kontroller – och det är just att risken ändå finns att man hittar något.
Innan jag blev sjuk 2014, var jag inte det allra minsta hypokondrisk – snarare tvärtom. Jag fick ofta höra att jag sökte vård försent, att jag borde uppsökt läkare för olika åkommor långt tidigare än jag faktiskt gjorde. Och så var det säkert då, men idag är det totalt annorlunda. Så fort jag får ont någonstans, är min första tanke att jag har fått cancer igen. Första tiden efter att jag blivit hemskickad från sjukhuset 2014, var jag till läkaren eller ringde 1177 stup i kvarten. Så fort jag kände något som jag inte kunde känna igen, då kontaktade jag vården – även om det var världens skitsak och jag kanske innerst inne förstod att det inte var något allvarligt. Men jag kunde inte motstå den snabbt uppkomna hypokondrin, utan sökte vård för allt mellan himmel och jord. Med tiden har det avtagit, men jag har fortfarande kvar mitt katastroftänk kring olika sjukdomar och åkommor i viss utsträckning. Dock måste till mer än lite huvudvärk eller en öm tå för att jag ska ringa 1177 eller rentav boka tid hos vårdcentralen. Så i viss mån börjar jag komma tillbaka till min inställning till hälsan till hur den var för 12 år sedan. Men tendenserna finns ändå någonstans trots allt.

När jag förra veckan fick ont i magen, var jag tämligen snabb med att kontakta vården och började med ett samtal till 1177. Längst inne trodde jag egentligen inte att det var cancer, men det är klart att oron vaknade någonstans för att det var en tumör. Tanken slog mig åtskilliga gånger att det kunde vara en tumör i magen som gjorde att jag fick ont. Så jag följde naturligtvis råden från 1177 och åkte in till närakuten, som senare remitterade mig till akuten på SÖS. Det kom att visa sig att det inte var i onödan jag åkte in, för jag hade trots allt en inflammerad tarmficka och jag blev kvar på sjukhuset över natten för observation. Så sjuk var jag, men det var inte cancer. Som tur var får man naturligtvis säga, för jag har inte alls lust att göra den resan ytterligare en gång! Nu behöver jag i alla fall inte gör det denna gång, men som den hypokondriker jag blivit så får jag väl säga att det trots allt kan hända i framtiden. Jag söker knappast vård i onödan längre, men oron finns någonstans att cancern kommit tillbaka så fort jag har ont någonstans. Med tiden har jag ”lärt mig” är att risken är tämligen liten att cancern kommer tillbaka och att jag blir allvarligt sjuk igen – däremot blir jag sjuk som alla andra och kan få ont både här och där utan att det är en tumör. Svårare än så är det faktiskt inte, men efter att ha varit svårt sjuk är det svårt att inte – åtminstone för en period – blir lite hypokondrisk, för att inte säga paranoid och tro att ”allt” är cancer.
Jag behövde nog lite lugnande ord från läkarna där i början efter min sjukdom så att jag kom på bättre tankar än att söka vård i tid och otid. För i grunden vill jag naturligtvis inte ligga den hårt ansträngda vården till last i onödan – utan bara kontakta vården när jag verkligen måste. Numera är läget generellt också så, jag kontaktar inte vården utan att jag verkligen måste – och börjar nästan alltid med ett samtal till 1177 innan jag tar ett beslut om att åka in till exempelvis akuten. Vårdcentralen jag är knuten till är väldigt bra på så vis att de har en chatt man kan använda sig av om man är osäker på sitt hälsotillstånd, då kan jag chatta med dem och fråga om jag behöver boka läkartid. Ibland behöver jag inte det och kan få hjälp direkt via chatten istället, vilket naturligtvis är fruktansvärt bra. Då slipper jag boka tider alldeles i onödan. Andra gånger kan jag bara få några lugnande ord om att mitt tillstånd inte är någon fara och att jag kan ta det lugnt helt enkelt.

Sen gör jag ibland sådant som man absolut inte ska göra när man har sjukdomssymtom – nämligen att jag har en tendens att googla på hur jag mår. Det är precis som att försöka ställa en diagnos genom att läsa de läkarböcker som fanns förr tillbaka – det är totalt livsfarligt. Visserligen kan man ofta få någon form av vägledning kring vad man lider av, men Google kan precis lika gärna ha fel. Och den risken är trots allt ganska så stor, det är lätt att ställa en totalt felaktig diagnos med hjälp av en sökmotor på nätet. När jag fick ont i magen och sökte på hur jag mådde, fick jag flera tips på vad det kunde vara – däribland att det kunde vara en inflammerad tarmficka. Så just den gången hade Google trots allt delvis rätt. När jag fick cancer för 12 år sedan, googlade jag aldrig på mina symtom men hittade andra historier på bland annat Facebook om personer som hade samma symtom som jag – och som fått hjärntumörer. Vissa hade avlidit i sviterna av sina sjukdomar, andra hade klarat sig. Och jag kände igen mig så väl i vad som beskrevs i dessa beskrivningar att jag direkt kände att detta är ju jag! Det stämde så fruktansvärt bra in på mig att jag instinktivt kände att det måste ju vara en hjärntumör jag fått. I min omgivning försökte man lugna ner mig när jag berättade om vad jag läst och vilka slutsatser jag dragit – det är klart att jag inte drabbats av cancer. Men attans vad rätt jag fick, jag fick smälla mina anhöriga på fingrarna och tala om att jag minsann hade rätt den här gången. Det är inte något man vill ha rätt om, men den här gången hade jag trots allt det.
Så visst kan man få viss hjälp av internet när man söker på sina sjukdomssymtom, men man ska tolka sina sökresultat med yttersta försiktighet. Det bästa är naturligtvis att söka sjukvård när man inte mår bra, det är det säkraste sättet att få en korrekt diagnos. Google och andra sökfunktioner på internet kan vara till viss hjälp, men man ska vara försiktig med att söka på sjukdomar – det är lätt att det skapar onödig oro. Tänk om jag inte haft cancer då för 12 år sedan! Då hade jag oroat mig alldeles i onödan, kanske hade jag i värsta fall sökt vård alldeles i onödan. Nu var det tur att jag stod på mig och fick den vård jag faktiskt behövde – jag överlevde det hela trots allt. Trots att jag sökt på nätet på mina symtom.