Förr i tiden fick folk gikt eller kräfta – nu lider de av SMS-tumme och teflonhjärna

Tänk vad många åkommor det är man kan få i kroppen, saker som man i normala fall inte ens tänker på ska förekomma på något vis. Som nu till exempel, för min del. I tisdags åkte jag och äldsta syskonbarnet hem från Skara sommarland och under bilresan började jag få lite ont i höger fot. Jag tänkte inte mer på det, utan tänkte att jag överansträngt foten i och med att vi varit på benen hela dagen – eller att skon suttit åt lite väl mycket. Men det onda ville inte ge med sig, utan blev allt värre – fram tills jag under nattskiftet mot torsdag knappt kunde gå ordentligt. Efter att ha sovit ett par timmar efter nattskiftet insåg jag att det onda i foten inte tänkte försvinna trots att jag vilat den. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick rådet att åka in till akuten för att undersöka foten – mycket för att utesluta att det var till exempel en blodpropp. Jag var inte alls upplagd för att sjukskriva mig och spendera flera timmar på akuten – men smärtan i foten gjorde sig alltmer påmind och till sist kände jag inte att jag hade något val. Så jag sjukskrev mig och åkte till lättakuten på Södertälje sjukhus, eftersom det var just i Södertälje jag befann mig.
Som tur var, var köerna inte särskilt långa en tidig torsdagseftermiddag i augusti. Jag blev först undersökt av en sjuksköterska och sedan en läkare – som snabbt fastslog att det inte rörde sig om någon blodpropp utan gikt. Han behövde inte mer än klämma lite på foten, så hade han fastslagit vad jag led av – jag fick starka antiinflammatoriska tabletter utskrivna som jag nu ska ta under cirka två veckor framöver. Nu har jag tagit tabletterna ett par dagar och det tog inte mer än ett dygn så var det värsta av smärtan borta. Från att under ett par dagar gått med käpp, kan jag numera gå mer eller mindre problemfritt utan käpp och foten kan på sin höjd ömma vissa stunder, men mer än så märker jag inte av gikten längre. Och det är tur att vi har en så effektiv sjukvård (trots allt) och tillgång till bra mediciner. Utan läkarvård och mediciner hade jag fått gå med en ond fot och förmodligen inte kunnat jobba – åtminstone inte med det jag gör idag, eftersom det kräver att jag är på benen stundtals vid förtöjningar och liknande.

Men jag måste erkänna att gikt gör fruktansvärt ont, det är verkligen inget att stå efter när det gäller smärta. Jag tycker att jag har tämligen hög smärttröskel, men stundtals hade jag fruktansvärt ont i foten och skrek nästan rätt ut när läkaren undersökte den. Och det där att ha skor på sig var nästan en omöjlighet, utan det bästa var att vara inomhus utan något på fötterna – helst sittande eller liggande för att inte belasta foten. Det var som att ha en fraktur eller kraftig stukning i foten, den gick knappt att röra eller stödja på. Och det konstiga var – som sagt – att jag inte snubblat, trampat snett eller slagit i något med foten. Det var just därför jag valde att åka till närakuten för att få foten undersökt – med tanke på hur ont jag hade blev jag orolig att det var något allvarligt. Nu var det inte fullt så allvarligt som man först befarade, vilket är jätteskönt – istället är det tämligen lättbehandlat med lite antiinflammatoriska tabletter. Hade det varit en blodpropp, som man först pratade om, så hade det förmodligen blivit lite besvärligare. Och den kraftiga smärtan gjorde verkligen att jag misstänkte något allvarligt, jag att hela tiden stödja mig emot något för att helt enkelt inte ramla ihop.
När jag åkte till akuten, såg jag framför mig att vara där en längre stund, att får foten röntgad och i bästa fall komma därifrån efter X antal timmar på ett par kryckor. Men jag var därifrån efter ett par timmar och kunde åka hem – fortfarande med smärtor i foten, men dessa var mer eller mindre borta igår efter att jag tagit ett par doser av medicinen jag fått utskriven. Jag hade möjligen behövt kryckor under något dygn, men sedan igår har jag kunnat gå mer eller mindre obehindrat – utan att skrika rätt ut varje gång jag sätter foten i backen. Och det går alldeles utomordentligt att ha ett par skor på sig, så att jag kan komma ut och inte sitter inspärrad hemma dygnet runt.

Nu har jag fått vissa ”restriktioner” vad gäller mat och dryck framöver, bland annat ska jag hålla nere på rött kött, fisk och alkohol – för att undvika att få gikt igen. Och framförallt min alkoholkonsumtion har jag redan börjat se över eftersom jag behöver gå ner i vikt – så nu återstår det där med fisk och rött kött. Samtidigt känner jag inte att jag har någon överkonsumtion av vare sig alkohol, fisk eller rött kött, men visst kan man alltid skära ner på allt. Framförallt rött kött och fisk känner jag verkligen inte att jag har någon ”problemkonsumtion” av, utan försöker äta relativt balanserat och allsidig kost. Men inte heller min alkoholkonsumtion har jag känt varit något problematik, men jag får väl helt enkelt tänka på att hålla nere på min konsumtion även där – åtminstone för ett tag framöver. För ja, jag tänker rejält dra ner på min alkoholkonsumtion medan jag försöker gå ner i vikt. Så det kommer bara bli ytterst enstaka tillfällen jag tar något alkoholhaltigt att dricka de närmsta veckorna – om jag ens tar något alls. Det blir liksom ett steg i att både gå ner i vikt och att komma tillrätta med den gikt jag fått i foten.
Och det är väl aldrig fel att emellanåt se över sin mat- och dryckesvanor – oavsett hur man mår och oavsett om man behöver gå ner i vikt eller ej. För givetvis kan snedvridna vanor med tiden ge effekter på hälsan, så även om man för tillfället mår bra ska man förstås alltid tänka på hur man äter. Själv kommer jag ha extra svårt att hålla nere på till exempel fisk, eftersom jag är barnsligt förtjust i just fisk. Samtidigt tycker jag inte att jag äter exceptionellt mycket fisk, utan det blir sällan mer än ett par gånger i veckan – så det är knappast min fiskkonsumtion som ensam gjort att jag fått gikt. Inte heller mitt intag av rött kött eller för den del alkohol, utan det är säkert en kombination av massor av saker. Men vem är jag som lekman att yttra mig egentligen? Det är nog bara läkarna som kan svara på just den biten.

Sen måste jag säga att jag återigen är oerhört tacksam över att man lever i ett land som Sverige, där vi trots allt har en tämligen välfungerande sjukvård som finansieras genom skattsedeln och inte egenavgifter och försäkringar. Javisst, den svenska sjukvården går på knäna och kan bli bättre i väldigt många avseenden. Men generellt får man vård hyfsat snabbt och för en billig peng som de flesta har råd att betala. Jag behövde bara vänta någon timme på närakuten i Södertälje, jag fick bra hjälp av kompetent personal som visste vad de gjorde och pratade om – och allt som allt kostade det hela mig några hundralappar. Skulle jag betala vad mitt hyfsat snabba besök på akuten faktiskt kostat, hade det varit minst en nolla till på fakturan jag fick med mig hem.
Så vi har det otroligt bra förspänt i trygga Sverige, bättre än vi förmodligen faktiskt inser eller ens anar. Allt som oftast funkar skyddsnätet och det finns hjälp att få för den som behöver. Hjälp i form av vård, ekonomiskt stöd och en lång rad andra saker – sådant som är värdigt ett välfungerande välfärdssamhälle. Det finns alltid saker som kan bli bättre, så jag säger inte att i lever i det perfekta samhället – men vi har det trots allt oförskämt bra. Bara som ett exempel kan man ju ta min onda fot under den gångna veckan. Jag fick snabb vård för en billig peng och blev direkt tagen på allvar utan att till exempel ett försäkringsbolag ska ha något finger med i spelet. Eller att medicinsk utrustning och personal inte finns att tillgå. Så vi har det verkligen superbra, glöm inte det!