sjukskrivning – Kompasskurs

Lagom är bäst – eller vad säger man?

När jag fick min senaste sjukskrivning på 75 %, tyckte jag till en början att det kändes lite lite att ”bara” jobba tre timmar per pass. Jag tänkte att det skulle kännas hattigt att bara göra så få timmar, att jag inte mer än skulle hinna till jobbet innan det var dags att gå hem igen. Men efter några dagar på jobbet, med tre timmar per pass, känns det som att det ändå är en ganska lagom start på att börja jobba igen. Det har verkligen känts ovant att återigen ha tider att passa, att inte längre kunna göra i princip det man vill under dagarna utan faktiskt ha vissa ”måsten”.

Tillbaka i arbetslivet, om än på deltid

Igår gjorde jag mitt första arbetspass på deltid. Det kändes väldigt ovant att vara tillbaka på jobbet igen, men på det stora hela ändå positivt. Jag har gått hemma så länge nu utan att göra något om dagarna, så det känns faktiskt skönt att börja fylla tiden med något meningsfullt igen. Jag jobbar visserligen bara tre timmar per arbetspass, men det känns som en bra början efter att ha varit sjukskriven så länge. Jag jobbar mellan 19:00 och 22:00 enligt det rullande schema jag har på jobbet och det gör att jag ändå är hemma i mänsklig tid på kvällarna och kan ta mig upp i hyfsad tid på morgnarna.
Jag har varit långtidssjukriven förr och det har alltid känts skönt att komma tillbaka till jobbet efter en längre frånvaro. Man klagar mycket på sitt jobb emellanåt, men någonstans är det ändå så att det är skönt att fylla dagarna med något meningsfullt. Jag tror man behöver ett arbete mer än bara för inkomsten, det är viktigt att fylla sin tid med något som känns meningsfullt och känna att man fyller en plats i samhällsmaskineriet.

Dagbok

Pratar vi verkligen om samma myndighet?

Man läser oerhört mycket i media angående Försäkringskassan och får en bild av en myndighet som är oerhört stelbent och osmidig. Det är oerhört många skräckhistorier man matats med genom åren om personer som nekats sjukpenning på väldigt märkliga och lösa grunder. Det allmänna förtroendet för Försäkringskassan tycks vara oerhört lågt och jag det är inte många gånger jag hört någon säga något positivt om denna myndighet.
Så jag känner att jag bara måste bryta detta mönster, jag måste bara delge min erfarenhet av Försäkringskassan! Jag har vid några tillfällen varit långtidssjukskriven och aldrig haft problem att få min sjukpenning. Det enda negativa är nu senast, då det tog väldigt lång tid att få en första utbetalning av det pengar jag hade rätt till. Jag tror det tog Försäkringskassan två månader att ta beslut om min ersättning, så det var bara tur att jag hade pengar undanstoppade så att jag klarade mig under tiden. Ska tilläggas att det även var tur att jag hade min sambo som kunde skjuta till pengar till runtgående kostnader, annars hade det verkligen inte gått.

Arbetsmarknad Dagbok Kampen mot cancer

Så är jag åter i arbete på deltid

Måndag kväll vid midnatt gick min sjukskrivning på heltid ut och numera är jag alltså åter i tjänst på 25%. Det känns någonstans lite konstigt efter att ha varit borta på heltid under så lång tid som sex månader. Jag kommer börja med att jobba tre timmar per arbetspass som arbetsträning för att med tiden gå upp i arbetstid successivt. Samtidigt som det känns lite ovant, känns det givetvis också bra att vara tillbaka i tjänst. Det har börjat bli lite långtråkigt hemma och jag vill ha något att göra på dagarna förutom att sitta med bloggen ”hela dagarna”. Även om jag kunnat hålla igång med träning och liknande, så blir det långtråkigt att inte jobba i det långa loppet, det går faktiskt inte att komma ifrån.

Dagbok Kampen mot cancer

Vissa saker blir mer ångestladdade som sjukskriven

Som jag vet att jag skrivit om tidigare, blir man inte direkt fet på att gå på sjukpenning. Det är knappt att pengarna räcker till det allra nödvändigaste och hela ekonomin går liksom på sparlåga i nuläget. Det där med att försöka ha något sparande kan man liksom glömma, det är något man får ta när man börjar jobba igen. Jag är innerligt glad att vi är två om alla utgifter, hade jag varit ensam hade det varit oerhört tufft ekonomiskt under sjukskrivningen. Samtidigt är det förstås inte heller meningen att det ska vara någon lyxtillvaro när man är sjukskriven, utan sjukpenningen ska just täcka det allra viktigaste.
Jag måste erkänna att somliga saker blir lite mer ångestladdade när ekonomin inte är den bästa. Dit hör till exempel att göra räkningarna. Det är inte lika roligt när man vet att pengarna inte riktigt räcker till allt. Att göra räkningarna är väl i och för sig aldrig roligt, men det blir extra påfrestande när man har en låg inkomst. På sistone har jag märkt hur jag faktiskt dragit mig lite för att sätta mig med räkningarna eftersom det känns lite extra ångestladdat just nu. När man inte riktigt vet om pengarna faktiskt räcker till allt, blir det liksom ett orosmoln över att göra räkningarna och se vad pengarna räcker till eller ej.

Dagbok Kampen mot cancer

Så är det överstökat – plåstret har ryckts av!

Dagens läkarbesök har nog påverkat mig mer än jag egentligen trott. Visst har jag känt en viss oro kring vad som komma skall och vad läkaren skulle säga. Men jag tycker inte att jag tänkt så hemskt mycket på det, mer än kring det praktiska – om jag till exempel ska vara fortsatt sjukskriven eller ej. Jag har någonstans tänkt att vad är det värsta som kan hända? Worst case scenario har trots allt varit att cellförändringarna inte är helt borta och att jag kan tänkas behöva en strålbehandling till. Värre än så har jag försökt tänka att det inte blir.
Jag har verkligen känt efter ordentligt under den gångna tiden. Har jag inte lite ont i nacken? Är jag inte lite orkeslös? Man blir verkligen hypokondrisk när man haft cancer och tror alltid det värsta vid minsta lilla krämpa. Jag har aldrig varit särskilt nojig och hypokondrisk av mig, utan har istället dragit mig för att gå till läkaren. Men sedan jag fick min tumör för snart åtta år sedan, har läget blivit helt annorlunda. Jag har inte sprungit hos läkaren i tid och otid, men i mycket större utsträckning än tidigare.

Dagbok Kampen mot cancer

Inget ont som inte har något gott med sig

Ska man se något gott i att gå hemma, så är det förstås att man har tid till saker som man inte skulle ha tid till annars. Min största glädje är att jag kunnat se Sveriges samtliga matcher i hockey-VM, något som jag förmodligen inte kunnat om jag arbetat. Kvällsmatcherna hade jag förmodligen kunnat se – åtminstone merparten av dem – men de matcher som sänts dagtid hade jag garanterat missat vissa av. Nu har jag verkligen haft tid att följa VM, vilket varit en av ljusglimtarna under sjukskrivningen. Vissa dagar är det svårt att få tiden att gå, det ska jag villigt erkänna, och då är det roligt om det faktiskt sänds en hockeymatch man kan se. Jag är inte så stort hockey-fan att jag följer alla matcher i VM, utan jag ser bara Sveriges matcher. Hade jag haft det intresset, hade jag förmodligen haft fullt upp sedan VM drog igång för ett litet tag sedan. Men jag är rätt nöjd med att följa Sveriges matcher och passar på att se alla matcher när jag nu faktiskt har möjligheten.

Dagbok Kampen mot cancer

Att inte ens tänka tanken…

Man hamnar liksom lite vid sidan av verkligheten när man går hemma och är sjukskriven, man hänger liksom inte med i vad som händer ute i den stora världen utanför Bagarmossen. Det går ibland dagar utan att jag ens lämnar lägenheten eller Bagarmossen och jag kan ibland sakna att faktiskt ha lite mer struktur på tillvaron. Som till exempel strukturen man får när man har ett jobb att gå till. Ett jobb har jag ju, men just nu går jag som bekant inte dit eftersom jag är sjukskriven – och när man varit det ett tag känns det som att man avskärmas från verkligheten.
Jag har ingen aning vad som sker på jobbet, om det sker några förändringar, om det kommit några nya kolleger eller blivit några nya rutiner. Det känns lite konstigt att inte hänga med i vad som sker, liksom att missa det sociala som ändå ett arbete ger. Jag kan förstå att man blir smått tokig av att gå arbetslös under någon längre tid, jag skulle förmodligen inte klara av det utan säkerligen bli tokig efter några månader.

Arbetsmarknad Dagbok Kampen mot cancer

Nya morgonrutiner som snart måste brytas – vad jag än tycker om det

Efter att gått sjukskriven i nästan ett halvår har jag lagt mig till med en del nya rutiner, rutiner som jag kommer behöva bryta när det väl är dags att börja jobba igen. Jag har insett att jag inte som tidigare är riktigt sugen på frukost det första jag gör när jag vaknar. Istället har jag oftast börjat dagen med en slät kopp kaffe och en stund med morgontidningen eller vid datorn. Först efter någon timme blir det ytterligare en kopp kaffe liksom frukost och en grundligare genomgång av morgontidningarna (ja, ja prenumererar på flera stycken).
Oftast inleder jag dagen med en stund vid datorn, där jag snappa upp vad som skett en sen kväll, natt och tidig morgon i sociala medier och nyhetsvärlden. Ibland kan jag redan då börja fila på dagens blogginlägg om jag nyvaken har några uppslag till vad jag ska skriva om. Det har känns som en ganska bra start på dagen, jag får en lugn start och tar igen vad jag missat medan jag sovit.

Arbetsmarknad Dagbok

Nu återstår att se om jag börjar jobba i juni

På måndag är det så dags för uppföljande magnetröntgen efter min strålbehandling tidigare i våras. Då återstår det se om man fått bort cellförändringarna eller om det kommer behövas fler behandlingar. Magnetröntgen har jag genomgått flertalet gånger tidigare efter min operation för några år sedan – och det är alltid samma anspänning. Länge vaggades jag in i ett bedrägligt lugn eftersom man inte hittade något på mina återkommande röntgenundersökningar. Men så hittade man några cellförändringar vid undersökningen i december och tog beslut om strålbehandling. Så nu känns det inte alls lika självklart att man inte hittar något, utan att risken faktiskt finns att den förbannade tumören kommer tillbaka.
Så den här gången känner jag mig inte alls lika trygg inför den kommande röntgenundersökningen. Förhoppningsvis har strålbehandlingen haft effekt, men jag har nu lärt mig att inte vara alltför säker på denna mariga sjukdom. Den har uppenbarligen en tendens att komma tillbaka när man som minst anar det.