Det finns två vägar till politisk framgång – antingen anpassa sig eller ge efter

Jag har varit medlem i Vänsterpartiet sedan ganska många år vid det här laget, jag gick med när Alliansen kom till makten 2006. Jag ville göra vad jag kunde för att gå emot den då kommande regeringen, för att åtminstone på pappret skapa en motvikt mot högervindarna som sedan länge dragit in över Sverige och Europa. Det kändes skönt att göra vad man kunde för att putsa till siffrorna för vänstern på det sätt man kan göra som enskild människa. Vad jag sedan röstar på kan förmodligen de allra flesta räkna ut misstänker jag. Men jag vill göra vad jag kan för att ”den sida” jag sympatiserar med ska nå så långt som möjligt, så enkelt är det förmodligen för de flesta av oss. Jag har träffat på personer som gått med i Moderaterna för att i möjligaste mån visa sin sympati med det parti man röstar på, så det känns inte som något konstigt med att resonera så.
Sedan brukar jag titulera mig som ”vänsterpartist light”; jag håller inte med om allt som Vänsterpartiet står för, men det är det parti som står närmast vad jag själv står för. Jag brukar tycka att Moderaterna med efterföljande svans av högerpartier drar saker och ting för långt åt ena hållet, medan Vänsterpartiet ibland drar saker och ting för långt åt andra hållet. Enligt Moderaterna går folk på bidrag för att man tycker det är bekvämt, medan Vänsterpartiet vill ha bidrag i alla lägen. Men samtidigt känner jag att Vänsterpartiets politik inte skadar någon, medan högerns politik gör att folk får gå från hus och hem när livet tar oväntade vändningar. Så jag ser hellre att vänstern får igenom en del av sin politik än tvärtom. Lite om att av två onda ting, väljer man det minst onda – även om det är en väldigt drastisk jämförelse. Jag hade inte varit medlem i Vänsterpartiet om jag inte sympatiserade med det allra mesta i deras politik. Även om jag ibland funderat på att gå en aning närmare mittsträcket och kanske gå över till sossarna, så har jag blivit kvar hos Vänsterpartiet – det har liksom känts mest naturligt.

Sen ska givetvis tilläggas att jag inte på något vis sympatiserar med vad kommunismen står för, det ligger oerhört långt ifrån mina värderingar. Och dagens moderna Vänsterpartiet har sedan länge förkastat kommunismens idéer, annars hade jag aldrig tänkt tanken på att gå med i det partiet. Det kan ibland kännas lite tröttsamt att vissa meningsmotståndare drar paralleller mellan Vänsterpartiet och kommunismen – för mig är det som att hävda att alla moderater är nazister, vilket jag vet inte är sant. Och på samma sätt kan man inte hävda att alla vänsterpartister är kommunister – även om det naturligtvis förekommer, likväl som rasister och nazister förekommer inom Moderaterna. Men hade kommunismen varit en del av partiprogrammet, hade man åtminstone inte kunnat räkna med mig som medlem. Jag har aldrig benämnt mig själv som kommunist och kommer aldrig att göra det.
Däremot finns det många stora frågor som jag sympatiserar med i partiprogrammet, annars hade jag naturligtvis inte gått med. Och jag tycker Vänsterpartiet behövs som en motvikt till dagens högervindar, som blåser allt starkare över världen. Det började när SD tog sig in Riksdagen och sedan har det bara blivit värre. Och det är det som håller mig kvar i partiet, även om jag inte håller med om allt som man står för.

Jag kan delvis hålla med om vissa saker som Moderaterna och sossarna säger, även om det ofta är saker som högern ofta drar till sin spets. Är du långtidssjukskriven, ska grundregeln vara att kunna komma tillbaka till det jobb du haft – men inte till vansinne. Det är klart att man efter en viss tid måste börja titta på att komma tillbaka till arbetslivet på annat sätt, att helt enkelt prova på andra jobb och inte gå sjukskriven år ut och år in. Självklart ska målsättningen vara att komma tillbaka i arbete igen efter sjukskrivning, även om det kanske inte blir till samma jobb som man en gång haft. Och självklart måste du vara sjuk för att få sjukpenning, orkar man göra vissa saker kanske du också orkar jobba och är då inte berättigad till ersättning från Försäkringskassan.
Men att sedan dra allting till sin spets som högern gör när de sitter vid makten, är naturligtvis en helt annan sak. Man hör ständigt om skräckexempel där folk nekats sjukpenning på de mest märkliga grunder, blivit utförsäkrade och en massa rent horribla saker. Det politikerna glömmer är att det finns tillstånd som kan ta åratal att läka innan man är redo att komma tillbaka till ett aktivt arbetsliv – om man ens kommer att göra det. Och även då ska det självklart finnas hjälp att få.

Har man sedan oturen att bli av med jobbet, ska du självklart ha rätt till A-kassa, men det förväntas även någon form av motprestation. Det är klart att man ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden, det funkar inte att åka två veckor till Thailand och samtidigt lyfta ersättning. Självklart ska du också vara aktiv som arbetssökande och söka de jobb som dyker upp och som du är behörig till – det funkar liksom inte att gå och vänta på att drömjobbet med stort D ska dyka upp. Inom rimliga gränser – som varierar från person till person – får man finna sig i att flytta eller pendla för att få ett jobb. Men vi ska inte splittra familjer eller tvinga någon att flytta från Haparanda till Malmö – något som högerns politik ju i princip går ut på.
Det som stör mig allra mest är högerns inställning att alla som går på bidrag gör det för att man tycker det är bekvämt. Jag vill någonstans ändå tro att den stora majoriteten inte har den inställningen, utan att de allra flesta vill komma ut i arbetslivet och vara självförsörjande. Självklart ska man motarbeta fusk och självklart ska det förekomma kontroll så att man möjligaste mån motarbetar bidragsfusk. Men även här tänker jag att de allra flesta ändå är ärliga och inte ska behöva ”straffas” för att en minoritet fuskar till sig bidragspengar de inte ska ha. Man måste förstå att alla har olika förutsättningar att komma ut på arbetsmarknaden igen efter att ha blivit arbetslös. Det kan vara alltifrån bostadsort till att man har olika former av funktionshinder, diagnoser eller liknande som sätter käppar i hjulen för att kunna få ett jobb. bor du på en liten ort, är antalet jobb att tillgå begränsat och det kan helt enkelt därmed ta tid att hitta ett jobb som du faktiskt får. Eller så har du svår dyslexi, någon diagnos eller liknande som gör det svårt att klara ett jobb som alla andra.

Så självklart ska målsättningen vara att sjukskrivna och arbetslösa ska komma ut i arbete igen så snart det är möjligt – och självklart ska fusk motarbetas. Men inom rimliga gränser och inte till vilket pris som helst. Du blir inte friskare för att du blir utförsäkrad och du får det inte lättare att få ett jobb för att A-kassan sänks eller upphör att betalas ut. Självklart ska det i slutändan ändå löna sig att jobba mot att gå på bidrag, men du ska fortfarande få hjälp under den tid som det faktiskt behövs tills du blir frisk och/eller har ett jobb att gå till. Där har vi liksom ”samhällskontraktet”; vi har höga skatter, men istället får vi hjälp av samhället när något händer i livet och man blir sjuk eller blir av med jobbet. Och där ska de bortre gränserna för att få hjälp vara väl tilltagna. I båda fallen – oavsett och du är sjuk eller arbetslös – kan man givetvis förvänta sig vissa motprestationer, att du ska göra vad du själv kan för att komma tillbaka i arbete igen.
Men – som sagt – högern med Moderaterna drar det hela till sin spets och utgår ifrån att alla som går på bidrag gör det för att man är lat och tycker det är bekvämare än att jobba. Och är det inte lathet, då fuskar man till sig bidragspengar man inte ska ha. Vilket det naturligtvis inte finns särskilt mycket sanning i, de allra flesta vill trots allt jobba och göra rätt för sig.