Några gånger under min yrkeskarriär har jag blivit tillfrågad om jag vill bli chef eller arbetsledare – men jag har konsekvent alltid tackat nej. Jag har ingen som helst längtan efter att bli arbetsledare eller chef, utan trivs med att arbeta på golvet. Aldrig någonsin har jag haft någon dröm om att bli chef och att jobba med att leda andra människor, för mig känns det som rena mardrömmen. Jag ställer själv extremt höga krav på att en chef ska besitta en viss kompetens – en kompetens som jag själv inte besitter. Självklart blir man upplärd som nyanställd chef, självklart får man lära sig mycket av det man behöver kunna för att klara av sin nya tjänst – men jag känner mig heller inte lockad av att vara chef, jag vill verkligen inte ha ett sådant jobb. Visst, jag skulle säkerligen gå upp åtskilliga tusenlappar i lön – men det är inget som lockar mig. Jag vill trivas med det jag gör och jag skulle inte trivas i en roll som chef eller arbetsledare – oavsett vad jag tjänade. Det är dock inte lönen som avskräcker, utan det är rollen i sig som gör att jag inte är intresserad. Jag har inte den pondus, det självförtroende som krävs för att man ska vara chef – det finns så många andra som passar i den rollen att det inte finns någon anledning för mig att ens tänka tanken att söka en chefsposition. I många jobb har jag förvånats över vem som fått olika chefstjänster, hur man på ett märkligt sätt rekryterar chefer som är totalt olämpliga för dessa positioner. Jag har haft chefer som varit alkoholiserade, lynniga, otrevliga, mesiga, osäkra – you name it. Trots allt är det i år 30 år sedan jag kom ut i yrkeslivet och jag har hunnit avverka ett långt antal chefer under dessa år. Somliga har varit bra, andra har varit rent usla och totalt olämpliga på denna position av olika anledningar. Jag har haft chefer som skrikit, domderat och svurit åt oss anställda, andra har tafsat, ytterligare andra har hotat med uppsägning om man sagt sin åsikt om olika beslut. Jag tror inte att jag skulle bli en usel chef i det perspektivet – men jag skulle ha svårt att axla rollen som chef ur många andra perspektiv. Numera vågar jag knappt söka andra tjänster inom samma arbetsgivare, eftersom jag vet att frågan om att bli chef ofta kommer upp i samband med medarbetarsamtal och liknande. Men jag står ståndaktigt emot alla förfrågningar om att bli befordrad – jag är helt enkelt inte intresserad.
Somliga kanske skulle hävda att jag är för osäker, att det är sådant som gör att jag inte vill bli chef – själv hävdar jag att jag inte skulle trivas med den rollen. Jag skulle bara känna mig obekväm och inte vilja vara chef, det är ett ansvar jag inte vill ta i. Jag är helt enkelt nöjd med att vara där jag är yrkesmässigt och vill inte komma längre än så. Ett tag var jag tjänsteman i beredskap på en tidigare arbetsplats – och även där kände jag mig obekväm med de mandat jag hade. Då hade jag inte formellt en chefsposition, men hade mandat att ta väldigt stora beslut om så krävdes – och kände efter ett tag att jag inte var bekväm med hela och valde att frånsäga mig beredskapen. Men på samma arbetsplats utsattes jag för påtryckningar om att stiga i graderna och till sist valde jag att söka mig vidare till en annan arbetsgivare eftersom jag inte kände att jag var bekväm med situationen. Ja, jag använder uttrycket att jag ”utsattes för påtryckningar”, eftersom det var så jag upplevde det hela. Jag förstår att det var i all välmening, jag förstår att det generellt anses vara något positivt att bli tillfrågad om en chefsposition. Men för mig är det inte något positivt, för mig är det inte en ”belöning” att få stiga i graderna – för mig är det ett straff. Jag vill helt enkelt inte ha en sådan position, punkt slut. Jag skulle få tumma på alltför många av de fördelar jag har idag vad gäller mitt jobb – saker som att jag jobbar skift, att jag har tiden till en givande fritid, att jag inte längre har de friheter jag har i min anställning. Jag skulle inte för mitt liv vilja återgå till att jobba kontorstider och överhuvudtaget inte ha det ekonomiska ansvar eller det arbetsgivaransvar som följer med en chefsposition.

Ja, det stämmer att jag har en fyraårig chefsutbildning – men det finns också en av flera anledningar till att jag inte jobbat som just sjökapten som jag är utbildad till. Och den anledningen är att jag skulle känna mig ytterst obekväm med att vara i en arbetsledande sits. Med facit i hand skulle jag kanske utbildat mig till matros eller liknande och jobbat som det istället, det hade jag nog trivts med – men inte som kapten. ”Det finns fördelar med att vara chef” får jag höra ibland – och det gör det säkert. Men jag kan inte se de fördelarna, utan ser istället fördelarna i att inte vara chef och att slippa ansvaret som chefskapet innebär. Sedan är man otroligt ensam som chef, alla har en åsikt om hur jag sköter mitt jobb och hur jag är som person – och huruvida jag passar på min post eller ej. På min nuvarande position är jag inte lika ensam och skärskådas inte lika hårt av mina kolleger. Jag trivs i rollen som egenföretagare (som jag är utanför min heltidsanställning), där jag är min egen chef – men jag vill inte bossa över andra. På Sjöfartsverket har jag ännu inte blivit tillfrågad om jag vill bli chef, vilket känns väldigt skönt. Jag behöver inte hålla på att avböja en befordran hela tiden utan kan fokusera på det jobb jag har – och sköta det jobbet på ett bra sätt (utgår jag i alla fall ifrån att även andra också tycker). Det är inte många medarbetarsamtal jag haft under de dryga två år jag haft på min nuvarande arbetsplats, men under dem jag haft, har jag inte fått frågan om att stiga i graderna och göra något annat. Och det känns bra att inte utsättas för den pressen. Jag har fått frågan var jag ser mig själv om fem år – och då har svaret varit att jag ser mig vara kvar på samma position som jag har idag, för jag trivs så utomordentligt bra där. Jag trivs inte bakom ett skrivbord, jag trivs inte med kontorstider, jag trivs inte med makt och för stort ansvar. Istället skulle jag bränna ut mig på nolltid, jag skulle vantrivas å det radikalaste vad gäller arbetsuppgifter, tider och ansvar. Det finns redan för många usla chefer (inte på min arbetsplats dock, ska poängteras), så det behövs inte fler. Själv har jag råkat för många av dessa usla chefer och vill inte fylla på denna kategori ännu mer.
De senaste 20 åren har jag lärt mig mycket om mig själv och vad jag trivs med i yrkeslivet. Just under de 20 år som gått sedan jag påbörjade utbildningen till sjökapten. Sedan är det även andra saker som gör att jag inte vill jobba som just sjökapten eller till sjöss överhuvudtaget – som att jag tycker det är för påfrestande att vara bort så mycket som jobbet till sjöss innebär. Men inte heller iland vill jag ha någon chefsposition, det är för mig helt uteslutet – alla usla chefer trots, finns det också de som kan sköta dessa åtaganden bättre än vad jag kan. Jag nöjer mig med att vara min egen chef i min lilla firma på fritiden, på jobbet är jag supernöjd med att inte vara chef. Skulle jag ställas mellan valet att bli chef eller bli uppsagd, hade jag utan att tveka valt det sistnämnda – så mycket agg hyser jag emot att bli chef. Så jag kommer inte att söka några tjänster som innebär en befordran utan möjligen andra tjänster som jag tycker är intressanta. Men chef – nej, det kommer jag inte att bli. Vad folk än säger, hur mycket man än tjatar om att jag borde bli det så är svaret nej och ingenting annat. Ingen lön i världen skulle locka mig till att söka ett chefsjobb. Jag vet mycket väl vad många höga chefer tjänar i månaden, det är rena fantasisummorna och ofta många gånger mer än vad jag tjänar på ett år. Men blir man verkligen lyckligare av att tjäna dessa gigantiska summor pengar? Jag tror faktiskt inte det – utan viktigare är att man trivs med det jobb man går till. Det är vad som gör mig tillfreds mycket mer än att ha en skyhög månadslön. Låter det konstigt? Ja, det kanske många tycker – men jag håller mig till att det jag gör varje dag ska kännas meningsfullt snarare än att jag har en stor summa pengar om kommer in på kontot varje dag.

Men det är trots allt tur att vi är olika och att det finns personer som ändå vill bli chefer, trots ansvar och allt annat som medföljer en sådan tjänst. Precis som att vissa trivs med att gå och städa, flippa hamburgare på McDonald’s så finns det personer som trivs med att vara chef. Själv trivs jag med att vara kanaloperatör och kommer vara kvar där ett bra tag till om inget oförutsett inträffar. Kanske är jag inte kvar fram tills jag går i pension, kanske kommer jag att börja göra annat så småningom – men chef kommer jag inte att bli. Det ligger inte i någons intresse att jag tar ett sådant jobb, så enkelt är det bara – allra minst i mitt eget. Jag skulle som sagt inte trivas i en sådan sits och gör hellre något helt annat – utan det ansvar som det innebär att vara chef. Ansvar har jag ändå i den yrkesroll jag redan har, men vill inte ha ekonomi- eller personalansvar. Självklart kan det vara så att jag upplever en chefsroll som skrämmande eftersom jag aldrig haft en sådan roll, men jag har ofta klurat över hur jag skulle trivas med att vara chef och ändå kommit fram till att jag inte skulle trivas där. Det passar mig bra att ”vara på golvet” och ha det ansvar som ett ”vanligt jobb” för med sig. Men att börja leda andra, ta alla jobbiga samtal, lösa konflikter, ta tag i eventuell mobbing – nej tack, sådant får någon annan sköta helt enkelt. Låter jag bångstyrig, stelbent och märklig som inte vill vara chef? Det kanske jag gör, men personligen kallar jag det nog snarare för självinsikt än någonting annat. Jag inser att jag helt enkelt inte passar som chef och kommer inte att ta ett sådant jobb i framtiden – vilket långt ifrån alla som är chefer har insett. För visst finns det chefer som inte ska vara chefer, så enkelt är det – och jag tror många av oss råkat ut för dessa chefer. Poängteras ska väl att jag idag är nöjd med de chefer jag har och inte har något negativt att säga om någon. Men på många av de arbetsplatser jag tidigare varit på, har det funnits chefer som hamnat på helt fel ställe och istället borde göra någonting annat.
Och för tydlighetens skull, har jag även varit inne och vikarierat om arbetsledare några gånger för en massa år sedan – och kände mig oerhört obekväm med det hela, trots att det bara var för några timmar i stöten och dessutom rörde sig om ett jobb jag kunde som jag skulle leda. Men att hålla koll på att folk gör vad de ska, lösa konflikter och allt annat som tillhör jobbet som arbetsledare eller chef – det passar helt enkelt inte mig. Så jag håller mig så långt borta från sådana jobb som möjligt. Jag hoppas att jag i framtiden slipper påtryckningar om att bli chef, att man låter mig jobba kvar med det jag gör tills jag själv tycker att det är dags att göra något annat. Och med något annat menar jag inte att jag klättrar på karriärstegen och blir chef över en massa människor – utan då tar jag ett ”vanligt” jobb istället. Kanske jag med tiden känner att jag ändå vill jobba kontorstider eller att jag vill göra något helt annat än det jag gör idag och att det är dags att röra på sig. Men dit är det tämligen lång tid i dagsläget. Just nu trivs jag fantastiskt bra med det jag gör och jag har inga som helst planer på att byta jobb i närtid. Och att jag trivs så bra med det jag gör är givetvis en anledningarna till jag inte söker jobb som chef – varken på min nuvarande arbetsplats eller någon annanstans.


Upptäck mer från Kompasskurs

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera