Det svenska organdonationsregistret startades 1996 och jag var nog en av de första i familjen som anmälde mig till detta register – och att jag var positivt inställd till att donera vävnader och organ efter min död. För mig har det alltid varit en självklarhet att om mina organ kan hjälpa någon annan till ett längre liv, då vill jag kunna ge den hjälpen. På samma sätt som jag hoppas på att mina medmänniskor gör samma sak för mig om jag skulle behöva ett nytt organ. Jag tycker helt enkelt inte att jag kan förvänta mig det av mina medmänniskor om jag själv inte gör samma sak. Skulle jag bli sjuk och behöva ett nytt organ, då krävs det trots allt att någon annan varit givmild nog att dela med sig av sina organ. Sedan vet jag inte om några av mina organ skulle komma till användning, men det får vården avgöra den dag det eventuellt är dags för en eventuell donation. Men då har jag i alla fall gjort vad jag kan göra och faktiskt erbjudit mig att skänka bort mina organ. Det var inte alla som tyckte att jag gjorde rätt när jag för 30 år sedan anmälde mig till donationsregistret, men jag har stått på mig och faktiskt varit kvar i registret hela tiden sedan dess. På den tiden fick man ett litet kort att ha i plånboken, där det stod att man ville donera sina organ – ifall något skulle hända och man exempelvis avled i en olycka eller liknande. Idag behöver man inget kort utan allt är datoriserat, vilket är skönt – för det är ju inte alls säkert att jag har plånboken på mig om något skulle hända mig. Och jag vill inte överlåta till mina anhöriga att ta beslutet åt mig den dag jag kommer att vandra vidare – oavsett om det är av naturliga orsaker eller genom till exempel en olycka. Jag donerar dock bara för ren donation och inte för forskning, även om jag tycker det är behjärtansvärt att donera även av den senare anledningen. Men det är ett ställningstagande jag gjort, att det bara är för donation och ingenting annat. Sedan får folk tycka vad man vill när det kommer till att donera – oavsett om det är för donation eller forskning. Men jag är övertygad i mitt ställningstagande att donera och kommer inte att ändra mig. Skulle jag kunna donera något även som levande, så skulle jag göra det utan att tveka en enda sekund – i synnerhet om det är till någon närstående som är i behov av organ. Självklart är det mycket som ska stämma för att man ska kunna donera, men jag gör gärna de tester som krävs för att säkerställa om jag kan donera eller ej.
Har just du tagit samtalet med nära och kära när det kommer till organdonation? Vet du hur nära och kära ställer sig till en eventuell donation efter sin bortgång? Vet du om de finns med i donationsregistret och vad som i så fall står där? Annars är det kanske läge att ta det samtalet, eller hur?! För rent krasst så vet man ju inte hur lång tid någon av oss har kvar och när det är läge att verkställa det beslut man tagit kring organdonation. Vill det sig riktigt illa, dör du i en bilolycka nästa gång du ska till jobbet. Självklart är det inget att hoppas på, men det är den krassa verkligheten – livet kan vända otroligt fort, på bara några sekunder om det vill sig riktigt illa. Jag själv har – trots att jag förmodligen har många år kvar att leva – skrivit det vita dokumentet, registrerat mig i donationsregistret och i övrigt förberett mig för ifall olyckan en dag skulle vara framme. Det låter kanske makabert och hemskt på något vis, men jag vill göra en eventuell bortgång så enkel som möjligt för mina anhöriga. Jag har dessutom en livförsäkring där min sambo står som förmånstagare ifall jag skulle gå bort i förtid – allt för att hon inte ska behöva lida alltför mycket rent ekonomiskt ifall något skulle hända mig.
När jag blev sjuk i cancer för lite drygt 12 år sedan ställdes liksom allt på ända och man började tänka mycket på vad som skulle hända om jag gick bort i förtid. Likväl kom tankar kring hur man skulle reagera, resonera och önska saker ting ifall detsamma hände en anhörig. Skulle en anhörig plötsligt gå bort, då vet jag ungefär hur jag önskar att denne hade ordnat saker och ting inför sin bortgång. Jag skulle önska ett tydligt vitt dokument kring hur personen önskar sig sin begravning och så vidare – liksom ett tydligt ställningstagande vad gäller organdonation. Det spelar ingen roll om man är för eller emot en donation, bara jag som anhörig vet hur personen ställer sig till det hela. Jag vill liksom inte behöva ta beslutet åt mina anhöriga och ha huvudbry kring vad de faktiskt anser i frågan. Detsamma gäller när det kommer till en begravning, så är det väldigt skönt om man vet hur anhöriga önskar sig en sådan – ibland har man kanske inga önskemål, men då är det skönt att veta en sådan sak. Just nu behöver jag uppdatera mitt vita dokument en aning, eftersom det är några år sedan jag gjorde det. Men där finns det allra mesta mina anhöriga behöver vet – alltifrån lösenord till olika konton och var olika abonnemang finns till hur jag vill ha min begravning liksom hur jag ställer mig till en organdonation. Så det mesta är liksom förberett ifall något plötsligt skulle hända mig, precis så som jag önskar att mina anhöriga också gjorde. Jag vet att vissa har förberett väldigt mycket, medan andra inte har gjort särskilt många förberedelser. Men är det något livet har lärt mig, så är det att allt är väldigt skört och nyckfullt – livet kan göra snabba vändningar och ställas på sin spets när du som minst anar det. Så var det när jag blev sjuk och så har det varit för många andra i min närhet med sjukdomar och olyckor som alltid varit väldigt ovälkomna. För 30 år sedan kände jag knappt någon som haft exempelvis cancer, men på senare tid har flera i min närhet – inklusive mig själv – haft denna fruktansvärda sjukdom.
Nu är det länge sedan någon i min närhet gick bort i cancer och hittills har ingen gått bort i vad man skulle anse vara förtid. Men visst kan det hända och visst kan livet plötsligt vända för vem som helst. Vi kan inte gardera oss till hundra procent för vad livet ibland för med sig, men vi kan förbereda oss för det värsta – så att våra anhöriga inte behöver ta en massa obekväma beslut åt oss när det väl är dags. Innan jag själv blev sjuk, hade jag knappt ägnat en tanke åt det där med döden och att livet kan vända oerhört fort. Men efter det har jag förstått den hårda vägen vad livet kan föra med sig och hur snabbt det kan gå. Det är sådant som borde vara självklart för alla människor egentligen – men sådana insikter kommer oftast först när livet ställs på ända och man på allvar inser hur skört och bräckligt livet är. Egentligen borde kanske alla få ett snabbt besök av herr Cancer så att man inser vad som är viktigt i livet? Nej, jag önskar inte min värsta fiende att få denna hemska sjukdom – men jag önskar fler att få de insikter som sjukdomen trots allt för med sig. Jag värdesätter saker och ting i livet på ett helt annat sätt än innan jag blev sjuk, jag är mer mån om vad jag lägger min tid och energi på – som vad jag jobbar med, vad jag gör på min fritid och så vidare. Det har blivit viktigare att jag lägger min tid på sådant som känns meningsfullt och att jag inte går till jobb där jag inte trivs. Och närheten till nära och kära har även den blivit allt viktigare – att man ses, umgås och faktiskt ägnar sig åt varandra.
Så jag vill verkligen uppmana alla att ha det där viktiga samtalet med nära och kära så att man vet vad som gäller när någon går bort. Samtalet kring organdonation är superviktigt, det är ett samtal som i slutändan faktiskt rädda liv. Jag har fortfarande vissa av dessa samtal kvar, men vet samtidigt var många av mina anhöriga står i frågan – eller att det åtminstone finns dokumenterat någonstans. Livet kan vända så otroligt snabbt att det plötsligt en dag inte finns tid kvar att ta dessa samtal – och hur ska du då veta vad dina anhöriga vill när det kommer till organdonation, hur begravningen ska vara eller arvet fördelas? Kring arv må det finnas lagar och regler – och många gånger ett testamente – som reglerar hur tillgångar ska fördelas efter en människas bortgång. Men hur önskar personen att begravningen ska vara? Hur ställer sig vederbörande till organdonation? Det är inte alltid frågor som man som anhörig vet svaren på. Det kan kännas jobbigt att ta dessa samtal, men ibland måste man helt enkelt göra det för att allt ska flyta så smärtfritt som möjligt den dag Döden kommer på besök. Och man kan själv passa på att klargöra hur man själv vill ha det när det kommer till ens egen bortgång – så vet ens anhöriga hur man själv ställer sig till saker och ting. Personligen har jag mitt vita arkiv som – efter vissa kommande uppdateringar – statuerar väldigt tydligt hur jag vill ha saker och ting kring min bortgång. Jag skrev färdigt det i samband med min canceroperation för 12 år sedan och har sedan uppdaterat det några gånger genom åren – nu behövs några uppdateringar till, men i stort klargör det hur jag vill ha det kring min bortgång. Bland annat har jag stolpat upp vad jag vill ha för musik i samband med min begravning, att det ska vara ljus klädsel – och serveras och och tillhörande dryck i samband med minnesstunden. Jag poängterar i arkivet extra noggrant att gästerna ska vara mätta och glada efter ceremonins slut – precis som efter en middag hemma hos mig. Och – framförallt – ska det inte bjudas på smörgåstårta i samband med minnesstunden, för det är på tok för fantasilöst. Istället ska det vara någon av mina favoriträtter – och jag har pengar undanstoppade för att täcka min begravning, så det är inget som kommer att påverka arvet efter mig. Sen finns alla uppgifter kring organdonation, de abonnemang, försäkringar och avtal som ska avslutas, lösenord till konton som sociala medier, blogg och internetbank liksom vad jag vill ska ske med olika konton när jag gått bort.
Ja, det låter kanske hemskt att planera för sin egen död – i mitt fall började planeringen några år innan jag fyllt 40 år och egentligen borde ha minst lika många år kvar att leva. Nu fyller jag snart 50 år – men planeringen finns fortfarande där. Nu har jag ändrat ståndpunkt i vissa frågor och kommer därför ändra vissa saker i det vita arkivet. Som att jag vill ha borgerlig begravning, vill ha min aska strödd i havet kring ön där familjens sommarstuga ligger – och att alla sociala medier ska raderas utan någon som helst pardon. Så finns förstås mitt ställningstagande vad gäller organdonation med i det vita arkivet. Så det är heltäckande vad gäller det allra mesta som jag önskar mig inför min bortgång. Dessutom finns en livförsäkring som gör min sambo till miljonär om jag går bort innan jag fyllt 70 år (om jag inte minns fel). Jag vet att hon skiter i pengarna så länge hon får behålla mig i livet, men kanske kan pengarna underlätta litegrann ifall olyckan är framme och jag dör i förtid. Hon behöver inte tänka på att flytta vår ganska dyra lägenhet det första hon gör, utan kan lugnt bo kvar tills hon hittat något billigare, hon behöver inte bekymra sig om vad min begravning kostar eftersom pengarna finns där. Och eftersom jag vill ha min aska strödd i havet, behöver man inte bekymra sig om gravsten och att underhålla en grav – varken med blommor eller rent ekonomiskt eftersom en gravrätt ändå kostar pengar. Och själva begravningsceremonin står jag själv för genom mina besparingar och/eller min livförsäkring. Hur väl har du som läser detta förberett din egen begravning ifall olyckan skulle vara framme? Överlåter du alla beslut och hela planeringen till dina anhöriga, eller har du komponerat ett vitt arkiv så att alla vet vad som gäller när du har gått bort? Låter du dina anhöriga ta ställning till saker som organdonation och hur begravningen ska vara? Ja, det är bara det egna samvetet som styr hur mycket man planerar saker och ting i livet och kring döden. Men en sak kan vi alla vara överens om – och det är att vi en dag ska dö. Det är det enda i livet som vi vet med all säkerhet. Allt annat i livet är ett oskrivet blad.
Upptäck mer från Kompasskurs
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.