Din tankesmedja i etern
Allt oftare tänker jag på hur tiden går, hur rasande fort det går och att det bara går fortare ju äldre man blir. Varje minut som går gör dig trots allt en minut äldre, en minut du inte får tillbaka. Pessimistiskt sätt att se på livet, eller hur?! Men ju äldre jag har blivit, ju …
Livet går vidare och nu är det dags att summera vecka 23 så här i början av juni 2025. Livet ger och livet tar får man väl säga att denna vecka kan vecka kan summeras med. Jag började veckan med en trevlig filminspelning, följt av ett par dagar med välförtjänt sovmorgon. Men så gör livet …
Igår hamnade jag på en artikel om aktiv dödshjälp. I Spanien har tydligen lagen ändrats nyligen och man tillåter numera just aktiv dödshjälp för alla som är skrivna i landet. Först ut var en gammal kvinna som bland annat förlorat flera kognitiva funktioner.
Jag själv vet ärligt talat inte riktigt på vilken fot jag ska stå när det kommer till frågan om aktiv dödshjälp. Jag tänker i vilka lägen det ska vara tillåtet, vem ska utföra själva dödshjälpen (för någon måste ju göra det) och när det är etiskt försvarbart. Någonstans skulle jag säga att det trots allt borde vara upp till var och en att bestämma hur ens liv ska avslutas och i vilka lägen det ska ske. Vem ska ha ”rätt” att ta ett sådant beslut? Hur ställer man sig till personer med olika psykiska sjukdomar och som kanske är självmordsbenägna? Vem inom vården ska sedan ge just den aktiva hjälpen att dö? Är det något som all vårdpersonal plötsligt ska vara villiga att göra, eller ska man vända sig till särskilda kliniker som enbart sysslar med aktiv dödshjälp?
För ganska många år sedan arbetade jag under en period som civilanställd inom Polisen här i Stockholm. Vi hade så kallat önskeschema, vilket innebar att vi till stor del kunde lägga vårat egna schema, vilket var guld värt. Jag föredrog att jobba mycket kväll, vilket jag också gjorde till största delen av tiden.
En kväll var jag ut och rökte tillsammans med en kollega. Kollegan var avsevärt äldre än mig och var i 55-årsåldern. Just den här kvällen berättade han att han bestämt sig för att gå i pension vid 60 års ålder. Jag såg hur han myste när han berättade om allt han skulle göra när han plötsligt hade all tid i världen. Han var frånskild och barnen utflugna sedan många år. Efter pensionen skulle han sälja lägenheten i Stockholm och istället flytta till fritidshuset i Jämtland permanent. Han skulle passa på att fiska, jaga och resa och göra allt sådant där som är svårt att hinna med när han hade ett jobb att gå till.
Jag är förmodligen inte den enda som sedan barnsben matats med diverse historier om folk som gått igen efter sin död, om oförklarliga ljud i gamla hus och liknande. Inte minst på ön där vår sommarstuga ligger haglar dessa historier tätt. Stugan är byggd av min mormors farfar i slutet på 1800-talet och min farfar sa alltid att han hörde steg om nätterna när han var och hälsade på oss i stugan. En av de första gångerna jag sov själv i stugan utan mina föräldrar var i tonåren tillsammans med en jämnårig kusin. Det här var på sensommaren, så det var mörkt ute på nätterna. Vi hade suttit uppe till rätt sent på kvällen och spelat kort och kröp i säng någon gång efter midnatt.
Men vi hann inte mycket än krypa ner i våra sängar på vinden i den lilla stugan utan el, innan vi började höra konstiga saker. Klart och tydligt hörde vi steg av någon som gick runt på nedervåningen, dra ut lådor och öppna skåp. Stegen var även på väg uppför trappen, men vända på halva vägen och gick ner igen. Det märkliga var att vi hörde exakt samma sak bägge två, trots att ingen annan var i stugan just då.
Jag brukar ibland tänka på en händelse, när jag precis påbörjat min karriär som civilanställd inom Polisen. Då jobbade jag med en karl i 55-årsåldern, vi umgicks aldrig utanför men vi tyckte båda om att jobba kvällsskift så vi jobbade ofta samtidigt. En kväll när vi jobbade ihop, stod vi ute på arbetsplatsens uteplats och rökte. Han hade då precis tagit beslutet att nyttja möjligheten att gå lite tidigare i pension, berättade han. Han skulle gå vid 60 års ålder och hade med andra ord bara några få år kvar att arbeta. Jag såg verkligen hur han myste, när han berättade om allt han skulle göra. Han var frånskild och barnen utflugna, han skulle sälja lägenheten i Stockholm och flytta till sommarstugan i Jämtland på heltid. Efter pensioneringen skulle han lägga sin tid på allt sådant som han inte hunnit med när han jobbat. Han skulle fiska, jaga och resa – och det syntes på honom hur mycket han såg fram emot sin nya tillvaro som pensionär.
Även dagen efter skulle han jobba kväll, men dyker plötsligt inte upp på jobbet – och svarar inte i telefon när arbetsledningen ringer. Rutinen inom Polisen är då att man skickar en patrull till hemadressen, vilket också skedde den här gången. Patrullen når fram, men ingen öppnar när man ringer på dörren. Patrullen tar beslutet att ta sig in i lägenheten – för att hitta honom död i soffan. Obduktionen visade att hjärtat lagt av och han tycktes mer eller mindre bara ha sjunkit ihop där han suttit på sin plats i soffan.
Alla har vi våra rädslor för olika saker, eller rentav fobier. Min absolut störst skräck är höjder, jag blir totalt skräckslagen när jag kommer upp på lite större höjder. Det är faktiskt så illa att jag knappt kan stå på en stol utan att få känningar av svindel. Något som kan vara smått handikappande – och rätt besvärligt – eftersom det blir svårt att göra så pass enkla saker som att byta glödlampa i en taklampa. Många åkattraktioner på nöjesfält är helt uteslutna att ge sig upp, oavsett om det är berg- och dalbanor, pariserhjul eller fritt fall. Det finns liksom på världskartan att jag skulle åka något sådant och ha förståndet i behåll efteråt. Jag undviker fönsterplatsen på flyg och vill inte sitta på övervåningen i dubbeldäckade bussar. Så visst kan min höjdskräck innebära vissa begränsningar, det råder det inga som helst tvivel om. Hade jag varit husägare, hade jag förmodligen inte klarat att klänga runt på stegar för att måla om fasaden, det hade helt enkelt inte gått. Jag skulle snällt få plocka fram plånboken för att istället leja målare för ett sådant jobb.