allkonstnarenJag brukar ibland tänka på en händelse, som inträffade när jag precis påbörjat min karriär som civilanställd inom Polisen. Då jobbade jag med en karl i 55-årsåldern, vi umgicks aldrig utanför men vi tyckte båda om att jobba kvällsskift så vi jobbade ofta samtidigt. En kväll när vi jobbade ihop, stod vi ute på arbetsplatsens uteplats och rökte. Han hade då precis tagit beslutet att nyttja möjligheten att gå lite tidigare i pension, berättade han. Han skulle gå vid 60 års ålder och hade med andra ord bara några få år kvar att arbeta. Jag såg verkligen hur han myste, när han berättade om allt han skulle göra. Han var frånskild och barnen utflugna, han skulle sälja lägenheten i Stockholm och flytta till sommarstugan i Jämtland på heltid. Efter pensioneringen skulle han lägga sin tid på allt sådant som han inte hunnit med när han jobbat. Han skulle fiska, jaga och resa – och det syntes på honom hur mycket han såg fram emot sin nya tillvaro som pensionär.
Även dagen efter skulle han jobba kväll, men dyker plötsligt inte upp på jobbet – och svarar inte i telefon när arbetsledningen ringer. Rutinen inom Polisen är då att man skickar en patrull till hemadressen, vilket också skedde den här gången. Patrullen når fram, men ingen öppnar när man ringer på dörren. Patrullen tar beslutet att ta sig in i lägenheten – för att hitta honom död i soffan. Obduktionen visade att hjärtat lagt av och han tycktes mer eller mindre bara ha sjunkit ihop där han suttit på sin plats i soffan.
Detta är en händelse som brukar återkomma till mitt medvetande någon gång då och då. Vad snabbt livet kan vända och hur lite vi trots allt vet om vad som komma skall. Det är så viktigt att vi tar tillvara på den tid vi trots allt har, för det kan så snart hända något som drastiskt ändrar våra förutsättningar. Det behöver inte vara så drastiskt som att man går bort plötsligt och oväntat, utan det kan lika gärna vara sjukdomar eller skador som totalt förändrar våra förutsättningar.
Efter min operation för snart sju år sedan, var jag under ett par månader inskriven på ett rehabcenter i Solna, för personer med olika nervskador (jag betraktades som “nervskadad” eftersom jag opererats i ryggmärgen) – och där träffade jag personer med ganska sorgliga livsöden. Jag tänker på den unga tjejen som blivit påkörd av ett tåg och tvingats amputera höger arm och höger ben. Eller den unga killen som trillat från en balkong och blivit rullstolsbunden. Eller den lite äldre herren som fallit i trappen i sin sommarstuga och brutit ryggraden och var dömd till ett liv i rullstol. Så hade vi en kille i min ålder, som genomgått en liknande operation som jag – i ryggraden, fast en bit ner i ryggen och inte i nacken, som jag. Hans operation gick inte lika bra som min, man fick bort tumören men nerverna i hans ryggrad skadades och han blev rullstolsbunden.
Jag insåg efteråt hur lyckligt lottad jag trots allt är med tanke på omständigheterna. Man fick bort min tumör helt och hållet – och jag har inte fått några allvarliga men efter operationen. Jag har visserligen lite nedsatt balans och känsel liksom nedsatt finmotorik i vänster hand. Men det är sådant jag kan leva med, med tanke på vad alternativet skulle ha varit.
Men jag lärde mig också hur drastiskt livet kan vända, bara på grund av en enda liten missbedömning. En missbedömning som gör att du ramlar i en trappa, från en balkong eller framför ett framrusande tåg. Och vips har du helt andra förutsättningar i livet än vad du hade bara några sekunder tidigare.
Man får en ganska ödmjuk inställning till livet och hur bra man trots allt har det utifrån omständigheterna. Och jag har lärt mig att uppskatta livet och ta tillvara på det på ett helt annat sätt än tidigare. Man vet inte när ens förutsättningar plötsligt förändras radikalt, så man ska leva varje dag som om det vore ens sista.
Hur det ter sig i min nuvarande tillvaro? Jo, framförallt vågar jag chansa lite mer än vad jag tidigare gjort. Jag tänker mer på vad jag gör med min tid och vad jag ägnar mig åt. Det har blivit viktigare för mig att jag lägger min tid på sådant som känns meningsfullt, inte minst när det kommer till jobbet. Man lägger så stor del av sin vakna tid på jobbet, så det har blivit viktigare för mig att jobbet känns så meningsfullt som möjligt. Liksom att jobbet naturligtvis ska ge förutsättningar till en meningsfull fritid, vilket är nästan ännu viktigare än att själva jobbet i sig känns meningsfullt
