Man är inte äldre än man känner sig – men det kan vara illa nog

Jag brukar inte beteckna mig som särskilt gammal på något sätt, snarare tycker jag tvärtom att jag fortfarande har viss ungdom kvar. Jag har ännu inte fyllt 50 år och tycker inte att jag därmed är särskilt gammal. Jag har till och med några år kvar till 50 och kan därmed fortfarande beteckna mig som 40+ åring. Men tänker jag tillbaka på hur somliga saker var när jag växte upp, kan jag inte låta bli att känna mig lite gammal, så är det faktiskt. Så mycket har förändrats sedan jag var liten och gick i skolan, så mycket är totalt annorlunda idag mot hur det var var 35-40 år sedan. Och tänker jag tillbaka, känns det som att man vore uppvuxen på stenåldern och inte i hyfsat modern tid. Konstigt vore det visserligen annars, men i mitt perspektiv är det inte så fruktansvärt länge sen och det känns konstigt att det var så totalt annorlunda när jag var liten mot hur saker och ting är idag.
Jag var till exempel två år gammal när barnagan avskaffades i Sverige, 1979. Samma år togs beslutet att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom. Två mycket ålderdomliga betingelser i den mänskliga historien – som borde förpassats till stenåldern för länge sen. Jag kan själv inte förstå att till exempel barnaga fortfarande är tillåtet i så pass många länder som det är.
I skolan serverades jag pölsa, fiskbullar och lever till lunch av de exceptionellt stränga mattanterna. Ingen mat serverades i matsalen innan det var knäpp tyst – och man fick inte lämna matsalen innan man ätit upp den mat man serverats (och ofta var det mattanterna som lade upp maten på tallriken, så man fick inte bestämma mängden själv). Först på högstadiet kunde vi serveras mer ”internationell” mat som hamburgare, kebab och liknande, vilket man förstås tyckte var oerhört exotiskt. Och först på gymnasiet kunde det finnas flera alternativ att välja mellan.

I lågstadiet hade vi några klasskompisar som var vänsterhänta, men som tvingades lära sig skriva med höger hand – eftersom det enligt våra fröknar var viktigt att de lärde sig skriva med ”rätt” hand – och då snackar vi alltså mitten på 80-talet som detta inträffade. För att inte tala om maskinskrivningen med fröken Majvor, som vi hade på schemat på högstadiet – och nu snackar vi tidigt 90-tal.
Först när jag gick på gymnasiet i mitten på 90-talet, kom man på att det där med datorer kanske var något som borde finnas på schemat och erbjudas undervisning i. Först då fick vi lite grundläggande undervisning i att hantera en dator – och att bemästra Windows, som då var ett relativt nytt påfund.
Det där med datorer var ju otroligt nytt där på 90-talet och jag minns när mina föräldrar köpte en första dator. Den hade en hårddisk på 1 GB, vilket var fantastiskt stort på den tiden. Man kunde då knappt greppa att en dators hårddisk mättes i GB – och att en dator idag mäts i hundratals GB kunde man nog inte fantisera om. Vad en persondator har för prestanda om ytterligare 30 år från nu vågar man förmodligen inte heller fantisera om.

Jag minns hur vår morfar satt och rökte i framsätet i bilen med oss barnbarn i baksätet, något som aldrig skulle accepteras idag. Hade det varit mina barn, hade jag förmodligen blivit rosenrasande. Men då var det ju så. Säkerhetsbälten hade vi, men det där med rökning skedde ju både lite här och där på den tiden. 18-årsgräns på cigaretter och övrig tobak infördes först på 90-talet, så därför kunde jag med lätthet börja röka som 14-åring. Minns ni rökrutan i skolan? Rökrutan, där man egentligen skulle ha ett rökkort för att få röka – men så länge man bjöd lärarna på cigaretter, så såg de mellan fingrarna på att man inte hade något kort (ett kort med tillåtelse från sina föräldrar att man fick röka). Detsamma gällde snus, man skulle ha ett snuskort – men bjöd man lärarna kom man lätt undan med att snusa på skoltid.

Men de stora skillnaderna till trots, jag känner mig någonstans inte särskilt gammal. Jag fattar inte själv att jag med mycket bestämda steg börjar närma mig 50. Samtidigt känns det faktiskt lite smått jobbigt att med säkra steg närma sig den övre medelåldern och att det inte finns någon återvändo. Jag minns så väl när mina föräldrar fyllde såväl 40 som 50 – och jag tyckte de var så otäckt gamla! Jag fattade inte att de inte fick en rullator i födelsedagspresent, för det hade de någonstans behövt ansåg jag.
Men själv anser jag mig vara 45 år ung, varken mer eller mindre. Trots allt har jag en käpp som jag använt ibland när jag haft problem med höfter och fötter, men jag vägrar ändå betrakta mig själv som gammal. Jag märker att jag börjar bli glömsk, stel och osmidig – men nej, gammal är jag inte.
Fast jo, lite jobbigt är det fortfarande att närma sig 50-sträcket – nästa gång jag fyller jämnt är det 50 jag fyller. Därefter 60 – och ja, fortsättningen kan ni ju. I tonåren ville man ju bli äldre och uppnå olika åldersgränser. Man ville bli 18 och myndig, 20 och få gå på Systemet och så vidare. Numera vill man helst inte bli en dag äldre, snarare vill man bara bli yngre men behålla sin livserfarenhet.