Ett äpple om dagen håller doktorn borta medan en vitlök om dagen håller alla människor borta

Veckans två läkarbesök är nu avklarade och det känns väldigt skönt. Jag är inte riktigt bekväm med att gå till doktorn, utan håller mig gärna ifrån det så långt det går. Det var i synnerhet dagens läkarbesök som kändes lite jobbigt och som jag grämt mig inför. Dagens läkarbesök var återbesök efter min tidigare magnetröntgen och jag skulle få besked om huruvida det kommit några nya cellförändringar eller ej. Och det går inte att komma ifrån att det alltid är en viss anspänning inför dessa återbesök, inte minst sedan man för ett par år sedan hittade cellförändringar och jag under några månader sjukskrevs för att genomgå en strålbehandling. Det var tufft att liksom kastas tillbaka några steg, när det kändes som att jag kommit ganska så långt efter att jag faktiskt varit sjuk.
Men inte heller denna gång har man hittat något, vilket kändes som en helt fantastisk nyhet. Det är något av en sten som lyfts från bröstet när man får dessa nyheter. Från och med nu ska man återigen börja glesa ut mina kontroller och jag ska från att ha gått halvårsvis övergå till att gå var åttonde månad. Det ska bli skönt att slippa gå så pass ofta – och med tiden är det tänkt att jag ska gå en gång om året på mina kontroller. Hur många år framåt jag ska behöva gå på kontroller är dock ytterst oklart, utan det verkar som att jag kommer få underkasta mig dem under väldigt lång tid framöver. Men det är bara att gilla läget, hellre dessa kontroller än att bli sjuk igen – så enkelt är det ju bara.

Jag opererades för knappt tio år sedan och det tog sedan ungefär åtta år innan man hittade några nya cellförändringar i nacken. Det gick så långt att jag vaggats in i ett lugn och en tro att man inte skulle hitta något igen. Man hade börjat glesa ut mina återbesök till en gång per år och jag kände det mer som en formalitet att gå på dessa återkontroller. Så jag tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle vara på väg att bli friskförklarad trots allt, att allt var på rätt väg. Men ack så fel jag hade, utan i december 2021 hittade man nya cellförändringar – och det blev dags för en tämligen lång strålbehandling och en minst lika lång sjukskrivning. Som tur var slapp jag i alla fall genomgå behandling av cellgifter, vilket jag förstått kan vara väldigt tuffa behandlingar om det vill sig väldigt illa.
Men efter att man hittat dessa cellförändringar, är lugnet inför återbesöken som bortblåst – plötsligt insåg jag att det inte alls är så säkert att man inte hittar något vid återbesöken, utan att risken trots allt finns. Även om jag inte målar fan på väggen, även om jag trots allt känner mig tämligen lugn inför dessa återbesök, så har nervositeten trots kommit tillbaka när det väl är dags. Nästa undersökning blir i januari om jag räknat rätt på antalet månader – och det är bara att hoppas att ingenting hänt tills dess heller!

Igår gjorde jag ett annat läkarbesök, av helt andra anledningar – jag behöver fortfarande hjälp med att gå ner i vikt, vilket jag har har haft svårt med att lyckas med på egen hand. Jag fick ju Orlistat utskrivet i höstas, men tyckte att det funkade lite sisådär. Men det var framförallt biverkningarna som fick mig att slutligen ge upp. Jag blev otroligt konstig i magen och sprang mer eller mindre bokstavligen på toaletten hela tiden. Och vissa gånger hann jag inte fram till toaletten i tid, med följder ni förstår själva. Så det funkade helt enkelt inte, utan jag slutade med dem – och vips var magen sig själv igen. Nu ville jag höra om det fanns något annat läkemedel utan en massa biverkningar, vilket det också visade sig göra. Men först ska jag lämna lite blodprover för att säkerställa att jag inte har diabetes och lite andra åkommor som inte går att kombinera med denna medicin.
Jag minns inte vad den nya medicinen heter, men den tas genom ett spruta i magen vilket ska bli spännande att se hur det kommer att funka. Jag har fortfarande lite problem med finmotorik och fumlighet i händerna, så det kan bli en utmaning att ta sprutor på egen hand. Men jag ser det som att det är värt ett försök – går det inte, så går det inte. Det är dock en medicin jag tror är bra att ta, den minskar hungerkänslorna och ger en större mättnadskänsla – vilket jag i sin tur hoppas ska leda till att magsäcken drar ihop sig.

Någon av de närmsta dagarna ska jag bege mig till ett labb för att lämna mina blodprover. Jag ska ta det någon morgon eftersom man ska vara fastande och det är enklast att göra så för att sedan kunna åka hem och äta frukost. När jag sedan fått svaren på proverna, är det dags att börja med den nya medicinen och hoppas på att den hjälper. Givetvis får jag lägga om matvanorna en del också och inte helt förlita mig på att medicinen ska göra allt jobb. Så det gäller framöver att börja tänka på vad och hur mycket jag äter, liksom mycket annat – som alkoholintag, socker och så vidare. Det ska liksom inte funka att bara ta en medicin och tro att man går ner i vikt, utan man måste göra vissa ansträngningar själv också.
Till min stora glädje har jag dock inte gått upp särskilt mycket sedan förra sommaren, utan kommer i de sommarkläder jag hade då. Det brukar annars vara ett problem, att man går upp i vikt och har svårt att komma i säsongskläder när de väl kommer fram. Men sedan värmen faktiskt kommit för i år och jag plockat fram shorts och kortärmat, så kan jag bara konstatera att inget hänt viktmässigt sedan förra sommaren. Visserligen hade ju varit trevlig om man gått ner, men jag ser det från den ljusa sidan – att jag inte gått upp.