Ingen blir framgångsrik som inte älskar sitt arbete

Det går verkligen upp och ned när det kommer till där med att söka jobb. Jag håller koll på lediga jobb flera gånger i veckan, men hur många jobb det finns att söka varierar starkt från en gång till en annan. Ibland kan jag söka tiotals jobb i veckan, ibland finns det knappt några jobb alls att söka. Jag håller fortfarande med bred marginal de sex jobb jag ska söka varje månad – men det varierar verkligen hur många jobb det finns att söka från en vecka till en annan. Och jag grämer mig lite inför sommaren, då jag vet av erfarenhet att det är färre jobb att söka än under resten av året. Jag undrar någonstans om jag kommer kunna uppfylla min kvot vad gäller att kunna söka de jobb jag ska söka för att uppfylla min kvot hos Arbetsförmedlingen. Men förhoppningsvis kan jag hitta rätt antal jobb varje månad att söka utan att Arbetsförmedlingen ska tycka att jag är för lat och tillbakadragen när det kommer till jobbsökandet.
Dock har jag med all tänkbar tydlighet insett att jag inte hittar några jobb hos Arbetsförmedlingen, utan att det bästa är att söka jobb direkt via olika företags hemsidor. Jag tror faktiskt att jag aldrig har hittat något jobb via Arbetsförmedlingen, utan alla jobb jag fått har jag hittat på annat sätt. Oftast har det varit genom olika företags hemsidor – men innan internet var det andra sätt jag hittade jobb på än via just Arbetsförmedlingen.

Det börjar kännas aningen tröstlöst att gå hemma, även om det är sommar. Jag njuter för fullt av att ”ledig” sommartid, men visst vill jag ha ett jobb att gå till. Ibland misströstar jag litegrann när det kommer till jobbsökandet och jag undrar ibland om det någonsin blir ett jobb. Innerst inne vet jag förstås att jag kommer att få ett jobb med tiden, men ibland känns det aningen hopplöst eftersom det tar sådan tid. Tre månader har jag hittills gått hemma och inte haft ett jobb att gå till – vilket känts oerhört ovant eftersom jag knappt varit arbetslös tidigare. Under alla år sedan studenten 1996 har jag haft jobb att gå till, med undantag för totalt några få månader här och där. Och det är alltså räknat under nästan 30 år på arbetsmarknaden – så det är inte lång tid jag varit utan jobb under åren som gått. Otur har jag inte haft på särskilt många arbetsplatser, förutom senaste vändan på Trafikverket, är det nog bara en arbetsplats där jag tidigare blivit riktigt illa bemött. Då var det en tungt alkoholiserad rektor som inte hade riktig koll på det där med personalpolitik. Han tafsade på kvinnliga anställda och hotade dem som sa sin åsikt med uppsägning – däribland undertecknad.
Det var under sent 90-tal jag råkade ut för ovan nämnda chef och har i min enfald trott att det tillhört en förfluten tid. Men riktigt så är det uppenbarligen inte, utan det finns fortfarande chefer som inte ska inneha en sådan position. Det finns fortfarande chefer som hakar upp sig på småsaker och väljer att avsluta anställningar för ingenting. Som att anställda bloggar eller äter vissa mediciner. Så det finns 2024 chefer som har extremt förutfattade meningar om saker och ting, trots att åtminstone jag själv trott att vi kommit lite längre än så.

Sakta börjar jag inse vad viktigt ett arbete är för ens identitet, vad stor del ett arbete är av ens vardag trots allt. Det tar inte bara en stor del av ens tid, utan är en stor del av ens identitet och något man verkligen identifierar sig med. Bland de första frågorna som kommer upp när man träffar nya människor, är just vad man jobbar med – och i dagsläget får jag erkänna att jag inte jobbar alls, ibland säger jag att jag är egenföretagare för det är ju trots allt också sant. Men jag kan inte leva på mitt företag som det är idag, utan jag är fortfarande beroende av att kunna stämpla. Så det är en sanning med modifikation att jag är egenföretagare eftersom jag som sagt inte kan leva på de inkomsterna. Jag har inget emot den tillvaro jag har för tillfället, om man bortser ifrån det ekonomiska – som ju trots allt är ganska tufft. Tiden räcker till att göra det jag vill, jag kan skriva, gå på filminspelningar, umgås med syskonbarnen och nu under sommaren vara i sommarstugan.
Men det är klart att jag vill komma ut på arbetsmarknaden så fort det bara går. Jag vill ha en yrkesroll där jag kan identifiera mig med något, där jag kan säga till folk att jag jobbar med det eller det. Och det är väl vad som blir lite motigt ibland, jag har gått hemma cirka fyra månader vid det här laget och det tär på krafterna. Visst, jag kommer med tiden att få ett jobb – så är det ju bara – men ibland känns det lite tröstlöst när man bara får ”tack, men nej tack” hela tiden.

Men jag har mina kanaler där jag söker jobb, jag har en lång rad hemsidor som jag besöker flera gånger i veckan för att se om det dyker upp lediga jobb. Och jag hittar en hel del jobb trots allt att söka, det ska jag inte neka till alls. Sakta fylls listan med sökta jobb på och sakta blir den allt längre. Jag är oerhört noga med att rapportera allt jag gör till Arbetsförmedling och A-kassa för att det inte ska bli något strul någonstans på vägen. Man har ju hört en hel del om vilket strul det kunnat bli för somliga när man inte rapporterat in vissa saker eller missat något på vägen. Och jag vill inte råka ut för något, som att få hela eller delar av A-kassan indragen till exempel. Än så länge har dock varken A-kassa eller Arbetsförmedlingen haft några invändningar och jag har som målsättning att hålla det hela så.