Det du gör efter att du har skapat ditt innehåll är det som verkligen räknas

Inspirationen är tillbaka och jag har bokstavligen matat ut blogginlägg på sistone. Jag är nu tillbaka där jag var för något år sedan, då jag såg till att ha blogginlägg skrivna för flera dagar framöver. Medan jag var ledig under förra veckan, ägnade jag mig nästan på heltid åt bloggen och fick på sätt ut en lång rad inlägg som jag kunde fördatera och sedan har liksom bloggen skött sig själv i stor utsträckning. Det enda jag behövt göra vissa dagar, har varit att lägga upp de länkar jag brukar använda till respektive inlägg, länkar som förhoppningsvis gör att en och annan person hittar till min blogg. Ofta har jag haft flera inlägg på gång samtidigt och skrivit på dem parallellt. Några meningar i ett inlägg – och sedan i ett annat inlägg beroende på hur inspirationen har hoppat. Sedan blir det det inlägg som först är klart som också publiceras först, större vetenskap än så är det inte bakom bloggandet för min del. Men jag försöker hålla mig ungefär till det system jag tidigare byggt upp – med dagboksinlägg minst två gånger i veckan, på onsdagar och söndagar. Självklart kan dessa bli fler om det händer väldigt mycket i vardagen – men minst två gånger i veckan försöker jag knåpa ihop något som passar in under kategorin dagbok. Sedan skriver jag om andra ämnen resterande dagar – och på senare tid har jag inte haft särskilt svårt att hitta uppslag till nya inlägg. Det är snart val, vilket kan ge upphov till åsikter kring valkampanjer, partiledardebatter och allt annat som hör valet till. Sedan händer det ju väldigt mycket annat i omvärlden just nu, som kan göra att man får idéer på vad man vill skriva om. Så det känns bra att vara igång igen med bloggandet på allvar och kanske kommer jag nu vara igång igen i den utsträckning jag vill. Kanske kan jag nu hålla det hela vid liv ordentligt och på så vis ha en kontinuitet i skrivandet. För det märks inte minst på besökssiffrorna när man bloggar regelbundet och på bra basis får ut inlägg mer eller mindre dagligen. Jag har på sistone kunnat hålla besökssiffrorna på en tämligen jämn och ganska så hög nivå – vilket är jättekul. Jag anar en svag uppgång i statistiken och ser hur statistiken mer eller mindre blomstrar. Jag har naturligtvis inte de besökssiffror som de stora influenserna har, men jag har med mina mått mätt allt högre siffror – och tänker att med lite tur kanske det fortsätter så.
Jag har alltid varit väldigt noggrann med att kvalitet ska gå före kvantitet, jag avstår hellre en publicering än att skriva något bara för att få ut ett inlägg. Medan min blogg fortfarande var i sin linda kanske jag inte var så nog på den punkten, men ju längre tiden gått, ju hårdare har jag blivit på den punkten. Numera pumpar jag inte ut inlägg för att uppnå ett visst antal inlägg, utan är stenhård på att jag ska ha något vettigt att säga i varje inlägg när det publiceras. På något vis ska det fånga läsarens intresse att vilja läsa vidare, på något vis ska varje inlägg berätta någon form av historia. jag har bloggat tillräckligt många år att ha lärt mig ungefär vad som räknas när det kommer till att publicera saker – även om jag fortfarande förvånas när vissa inlägg kan rusa i höjden och få massor av besökare medan andra inlägg knappt får några besökare alls, trots att liknande inlägg tidigare lockat till sig massor av läsare. Så jag lär mig fortfarande varje dag nya saker när det kommer till att blogga. Jag lär mig hela tiden vilken typ av inlägg som drar till sig besökare och vilka som inte gör det, hur jag ska sätta rubriker och formulera själva inlägget. Sedan är det inte bara rubriksättning och formuleringar som räknas – utan att man lyckas länka inlägget på ett korrekt sätt och på den vägen få fler att vilja läsa det jag skrivit. Jag har vissa sidor och grupper där jag alltid länkar det jag skrivit, men sedan tillkommer förstås andra beroende vad det är jag har skrivit om. Skriver jag ett politiskt inlägg, finns exempelvis politiska Facebook-grupper att länka inlägget i – och med viss tur kan en drös personer klicka sig in på bloggen för att läsa vidare.

Och så – viktigast av allt nästan – gäller det förstås att som bloggare vågar provocera, vågar sticka ut hakan och handlöst kastar sig in i olika diskussioner. Man måste vara beredd på att ta otroligt mycket skit i det läget, men det drar till sig besökare – svårare än så är det faktiskt inte. Personligen är jag alldeles för feg för att våga vara alltför provokativ i mina inlägg. De få gånger jag skrivit något provokativt, blir jag nästan nervös när jag ska logga in på bloggen eller Facebook – för jag vet att det kommer vänta en hel del hatiska kommentarer på mig både här och där. Och då blir det ju också tokigt eftersom det blir att hatarna tystar oss som kanske har något vettigt att säga och som vill nå fram i mediebruset. När jag själv lämnar kommentarer på bloggar eller olika forum, brukar jag alltid tänka mig för både en och två gånger innan jag klickar på ”skicka”. För visst kan man bli provocerad, arg, irriterad, ledsen eller frustrerad över något som skrivits av vad som enligt mig är ett pucko – som till exempel en sverigedemokrat som vill sprida sin hatiska propaganda. Ibland ligger det nära tillhands att lämna en spydig, nedlåtande eller kaxig kommentar till den som skrivit det hela. Men jag försöker att inte lägga mig på samma sandlådenivå som vissa av mina meningsmotståndare, det gör liksom inte så mycket till trots allt. Det viktiga är att inte vara hatisk, nedlåtande eller ta till några mobbarfasoner – jag tänker att det viktiga är att bemöta med fakta, goda argument och ha mycket på fötterna när man bemöter folk som totalt är ute och cyklar i sin argumentation. Även om jag vill provocera, så ska jag ha mycket på fötterna, jag ska kunna hänvisa till källor och styrka det jag säger. Man kommer mycket längre på det sättet än om man sprider en massa dynga omkring sig utan att kunna stödja sig emot källor.
Jag brukar vara noggrann i mina blogginlägg att länka till de källor jag har, att visa var jag fått mina uppgifter ifrån. På så vis svär jag mig själv fri ifrån olika påhopp om att jag inte har någon grund för det jag säger. Lägger jag in länkar till de sidor där jag hittat de uppgifter jag nämner, då kan ingen hävda att jag bara rycker saker och ting ur luften. Grejen är att jag för varje blogginlägg gör ganska så mycket research, jag kollar alltid upp de uppgifter jag vill lämna ut – och länkar till källan. Sedan är det upp till läsaren om det är en källa man litar på eller ej. Jag håller mig till att lite på etablerad media och officiella hemsidor i första hand, men jag vet att långt ifrån alla håller med mig på den punkten. Enligt många på högerkanten är etablerad media inget att lita på, det har jag lärt mig – medan jag själv vet med mig att alternativ media gärna far med osanningar så det ryker om det. Samma personer som inte litar på etablerad media, hänger gärna på Flashback och liknande forum istället – där man glömt vad sanning faktiskt är för länge sen. Så jag håller mig till de etablerade medierna, där de enda ”osanningarna” dyker upp när det någon gång här och där blir fel – men då är man oftast snabb att rätta och då får jag göra likadant om jag använt uppgifterna. Men visst, den första frågan från meningsmotståndare om man skriver något provokativt brukar ju vara ”har du källa på det?”. Och just därför länkar jag alltid direkt till källan när jag skriver något som jag vet kan provocera – om det är något som jag har en källa på vill säga. För ibland kan det ju vara en åsikt eller ställningstagande som provocerar och då finns det inga källor.

Ibland har jag fått bita mig i tungan för att jag varit så ivrig att få ut inlägg – och frestelsen har ibland varit stor att lägga ut flera inlägg per dag, bara för att jag är så ivrig att få ut det jag skrivit. Det är naturligtvis inget fel i att publicera flera inlägg per dag, så länge inläggen håller en viss kvalitet. Men jag väljer oftast att ändå bara publicera ett inlägg om dagen, det känns liksom bäst så på något vis. Är det sedan ett ämne där jag känner att jag vill lägga ut inlägget extra tidigt, ja då kan det bli två inlägg per dag – men det här liksom till ovanligheterna. Då formulerar jag hellre om inlägget och lägger ut det någon dag senare. Sedan kan jag ändra ordning på fördaterade inlägg om det är möjligt – ibland är inläggen formulerade för en viss dag, men ibland spelar det liksom ingen roll vilken dag de publiceras och då slänger jag ibland om ordningen. Men den ivrighet jag just nu känner att få ut mina inlägg, den känslan har jag inte alltid – andra perioder kämpar jag med hitta min inspiration och har fullt upp med att författa några inlägg i veckan. Allt beror förstås på vad som händer i min egen tillvaro och vad om händer i omvärlden som jag känner att jag vill kommentera. Vissa perioder händer det så pass mycket att det är fullt upp med att skriva inlägg, andra perioder är det så lugnt att man har svårt att hitta saker att blogga om. Jag är glad att jag inte har några krav på mig att blogga med vissa intervall. Så länge jag betalar för webhotell och så vidare, så kan jag helt skita i att blogga om jag så vill. Nu betalar jag ganska mycket för webhotellet, så jag vill trots allt få valuta för mina pengar – och därför passar jag på att skriva så mycket jag kan. Annars finns det liksom ingen anledning till att ha en blogg resonerar jag. 250 kronor i månaden kostar webhotellet, vilket på ett år blir ganska så mycket pengar och de pengarna vill jag ha valuta för. Jag har lite svårt att förstå mig på dem som har bloggar, men som verkligen knappt skriver något – ibland har jag ramlat in på bloggar som uppdateras någon gång i månaden om ens det. Och då frågar jag mig varför man ens har en blogg? Jag som läsare vill liksom ha lite tätare uppdateringar än så, annars tröttnar jag och kommer inte tillbaka till bloggen ifråga för att läsa den.
Sen kan man naturligtvis tröttna även på andra bloggar, där inläggen formligen haglar in – men kanske inte upprätthåller någon form av kvalitet. Och kvalitet kan ju vara lite av en smaksak när det kommer till bloggar – det jag tycker är bra, tycker inte någon annan om och så vidare. Men jag kan störa mig på dåligt språk, när folk formligen misshandlar det svenska språket – och då har vi till exempel så kallade svärjevänner, som har svårt för svenska språket. Ironiskt nog, eftersom det oftast är just de som gastar högst om att invandrare ska lära sig korrekt svenska. Men vad vet jag, svenskundervisningen kanske är ganska undermålig i livets hårda skola? Så de så kallade Sverigevännernas bloggar finns det flera anledningar till att inte läsa – dels språket, men också innehållet som inte intresserar mig för fem öre. Jag vet att jag nu gör en grov generalisering, men ibland tillåter jag mig att göra sådana – självklart finns det personer inom nämnda politiska läger som skriver helt korrekt svenska, men de tycks vara ganska få.