Livet är nu – resten är bara kalender

Så är jag i Hudiksvall för att hälsa på familjen ett par dagar. Veckan som gått har inneburit en hel del flängande både inom och utanför Stockholm och schemat har varit ganska fullspäckat. Jag har haft två inspelningsdagar i Strängnäs och det blev långa dagar när man inkluderade en dryg timmes bilfärd till och från inspelningsplatsen. Den enda dagen då jag inte haft något inplanerat har varit den gångna tisdagen – det enda jag gjorde den dagen var att hämta den hyrbil som jag behövt den här veckan för att tillvaron skulle fungera. Efter inspelningen i torsdags hann jag hem för att äta och sedan sova några timmar innan det var dags att åka till jobbet i Södertälje på fredagsmorgonen. Jag blev kvar i Södertälje till igår lördag och i förmiddags bar det av norröver med destination Hudiksvall. Jag verkade slippa den värsta söndagstrafiken och bilresan gick oväntat smidigt de dryga 30 milen från Bagarmossen. Men jag hade nog en fördel som åkte så fort jag var klar på förmiddagen och inte väntade tills framåt eftermiddagen med att åka någonstans. Jag ville komma fram i skaplig tid på eftermiddagen och slippa komma fram alltför sent, så då var det tidig avresa som gällde. Så jag ställde väckarklockan, kom upp i bra tid i morse för att äta lite frukost, ta en dusch och sedan packa om väskan innan det var dags att åka uppåt i landet. Om några timmar väntar middag med familjen och sedan lugnt samkväm med vad det nu kan bli en söndagskväll i Hudiksvall. Det är nästan 30 år sedan jag flyttade härifrån för Stockholm, så jag minns liksom inte riktigt vad man gjorde på söndagarna när man bor här. 😜 Ett tag var jag på väg att flytta tillbaka hit igen, men känner att det nog var ett bra beslut att inte göra det. Även om Hudik alltid har en speciell plats i tillvaron, så tycker jag alltmer om Stockholm och har i nuläget inga som helst planer på att lämna huvudstaden för att bosätta mig någon annanstans. Inte ens i min forna hemstad Hudiksvall. Men det är roligt att komma tillbaka emellanåt, hålla lite koll på vad som händer och sker här – för mycket har förändrats under de dryga 27 år som gått sedan jag flyttade till Stockholm. Inte minst antalet uteställen har ökat explosionsartat, vilket är kul att se. På min tid fanns två uteställen i lilla Hudik liksom ett par ställen som hade öppet ibland vid speciella tillfällen. Idag finns istället ett stort antal restauranger och andra uteställen – det går förstås inte att jämföra med antalet krogar i Stockholm, men antalet krogar per invånare har definitivt ökat rejält.
När jag flyttade från Hudik i slutet av 90-talet märktes inga större framtidsutsikter i den lilla staden med drygt 37.000 invånare i kommunen. Stora arbetsgivare lade ner sina verksamheter och folk blev av med sina jobb på löpande band. Folk flyttade så fort de kunde och många såg det som ett misslyckande att bli kvar i ”den lilla hålan”. Jag lyckades få lägenhet och jobb i Stockholm och flyttade 22 år gammal till huvudstaden, där jag sedan blivit kvar. Många av mina klasskompisar gjorde likadant och vi är nu spridda för vinden över landet. Idag ligger invånarantalet fortfarande på dryga 37.500 personer i Hudiksvall, men man anar ändå en framtidstro. Invånarantalet har minskat med cirka 30 personer i kommunen sedan jag flyttade härifrån, så antalet invånare håller sig ändå tämligen konstant. Jag har själv lite svårt att förstå dem som blivit kvar i stan utan att ha testat någon annanstans att bo. Somliga har inte ens pluggat på annan ort, utan helt och hållet blivit kvar år ut och år in. Jag säger inte att det är fel om man trivs med det – men mig skulle det inte passa. Jag är nöjd med flytten till Stockholm, även om jag en kort period var på väg att flytta tillbaka – och jag är verkligen glad att det inte blev så. Numera är Stockholm det jag kallar hemma och i Hudiksvall är jag bara på besök. Jag känner knappt igen mig längre när jag är tillbaka i Hudik, så mycket har förändrats under åren som gått. Det har rivits och byggts både här och där – företag och butiker har försvunnit och andra har tillkommit. Numera anar man i alla fall framtidstro när man är i Hudik – det är mer än man kan säga att man anade när jag bodde kvar där i slutet på 90-talet. Då ville folk bara bort, arbetslösheten var hög och droghandeln nästintill helt öppen. Mörk bild av en stad, eller hur?! Men det var så jag upplevde situationen i Hudik medan jag bodde kvar där. Numera känns det ljusare i stan, det byggs nytt och företag tycks nyetablera sig i stan.

Så, en tämligen hektisk vecka avslutas med en resa till Hudiksvall och jag blir kvar ett par dagar innan det är dags att bege sig hemåt igen för att börja jobba som vanligt till veckan. Det kommer inte bli särskilt vilda övningar i Hudik utan några lugna dagar, så jag kan inte påstå att jag kommer vara särskilt trött efter mina dagar i min gamla hemstad. Det är inte många jag har kontakt med i Hudik utöver familjen – utöver sporadisk kontakt via Facebook med somliga. Men det är inga jag umgås med rent fysiskt längre. Något som kan vara lite trist, eftersom det vore roligt med lite kontakt med gamla klasskompisar och dem man umgicks med när man bodde kvar i Hudik. Men sådant är livet ibland, bor man med 30 mil emellan sig rinner ofta umgänget ut i sanden. Åtminstone är det min egen erfarenhet att det blir så. Samtidigt är det roligt med Facebook och sociala medier, att man kan bibehålla någon form av kontakt ändå och se vad folk har för sig i sina liv. Många av mina Facebookvänner har jag knappt träffat sedan skoltiden, det vill säga på drygt 40 år i vissa fall. Andra har jag sprungit ihop med på stan i Hudik när jag varit på besök, stannat och pratat lite med när vi setts men inte umgåtts med. Men kontakterna har varit sporadiska sedan jag flyttade till Stockholm, nu har jag nya kontakter och bekantskaper att umgås med på plats i huvudstaden. Jag har å andra sidan alltid haft en liten men naggande god bekantskapskrets, jag har inte haft stora umgängen genom åren. Så var det när jag bodde kvar i Hudiksvall och så är det fortfarande här i Stockholm. Och jag är nöjd med min tämligen lilla bekantskapskrets, jag har inte tid och ork till större än vad jag har. Men jag är heller inte världens mest sociala person, så jag är nöjd med det jag har helt enkelt.
På tisdag sätter jag mig i bilen för att bila tillbaka till Stockholm igen. Jag jobbar sedan onsdag och torsdag för att vara ledig resten av veckan. På fredag lämnar jag tillbaka hyrbilen och får sedan klara mig utan bil framledes. Men det är jag van vid, jag har aldrig ägt en bil utan håller mig till att hyra de gånger då jag verkligen måste ha en bil. I vardagen funkar det fint att åka kollektivt och taxi dit jag ska. Jag har nu testat att åka kollektivt även till jobbet på morgnarna, en resa som jag tidigare gjort med taxi. Det funkar trots allt alldeles förträffligt att åka kollektivt med den nuvarande tidtabellen, så jag kommer nog fortsätta att åka så. Tidigare har jag behövt gå hemifrån groteskt tidigt och haft flera byten för att överhuvudtaget ta mig till Södertälje, numera räcker det med ett byte på centralen – och smidigare än så går det inte att komma undan om man ska göra den här resan. Trots allt är det en hel del pengar som gått till att åka taxi till Södertälje på sistone och det går nu att vara lite ekonomisk och välja resa med SL istället. Inte minst numera när man sänkt priset på månadskortet, så finns det pengar att spara. Visserligen har jag haft bil ett par vändor till och från jobbet nu, men det kommer jag inte ha råd med varje gång. Det känns dock väldigt lyxigt när man har bil och resan tar en dryg halvtimme istället för en dryg timme när man åker kollektivt.

Nu har jag fått kallelse till ny röntgen av buken efter att jag för några veckor råkade ut för en inflammation i en tarmficka. Det var precis månadsskiftet augusti/september som jag plötsligt fick ont i magen medan jag var kvar på jobbet. Jag tänkte först att det inte var något speciellt, att jag kanske bara behövde gå på toaletten. Men det gick inte över efter att jag ätit, istället blev det onda bara värre under kvällens gång och det var med viss möda jag fick i matlådan på jobbet. När kvällspasset var över och det var dags att bege sig hemåt, insåg jag att jag inte skulle fixa att åka kollektivt utan istället hoppade jag in i en taxi för att komma hem. Under natten blev det inte mycket sömn utan jag fortsatte att ha ont. När det onda inte givit med sig på måndagen, ringde jag 1177 för att fråga vad de tyckte att jag skulle göra. Efter att ha ställt lite kontrollfrågor, blev tipset att bege sig till närakuten för att bli undersökt. Vilket jag också gjorde – och efter att ha blivit undersökt remitterades jag till akuten på SÖS för få buken röntgad. Jag undersöktes och fick lämna prover och blev kvar för observation över natten. Sedan var det flytande föda några dagar för att tarmen skulle få återhämta sig och sedan har jag inte känt av magen något mer. Jag kan äta och dricka som vanligt och hade nästan glömt bort min lilla visit på sjukhuset när kallelsen till röntgen kom. Exakt vad man vill kolla den här gången vet jag inte riktigt, men det känns skönt att man är noggranna och följer upp det som hänt ordentligt. Eftersom jag inte känt av magen de senaste veckorna, hoppas jag att de hela är utagerat och att man inte hittar något mer i magen vid den kommande röntgen. Den 22 oktober har jag i alla fall tid för röntgen på Ersta sjukhus – och man får hålla tummarna för att de inte hittar något fel. Man är trots allt ganska beroende av att magen mår bra och jag vet hur lamslagen man blir när magen inte samarbetar. Bara under de få dagar jag var dålig där i månadsskiftet augusti/september rasade jag fyra kilo i vikt i och med att jag knappt åt någonting. Så varför inte ha lite ont i magen med jämna mellanrum? Även om jag hade extremt ont i magen när det begav sig så kändes det väl värt att få rasa så mycket i vikt. Och jag har inte gått upp de kilon jag gått ner som tur är – utan snarare fortsatt att gå ner. Även om det inte bara är tarmfickans förtjänst, utan även med viss hjälp av att jag börjat injicera Mounjaro sedan några veckor tillbaka.
Det är trots allt lite märkligt att man börjar få så mycket åkommor ju äldre man blir. Jag har tyckt att jag pular i mig mediciner mot både det ena och det andra på sistone. Det är ögondroppar mot högt tryck i ögonen, mediciner mot höga blodfetter – och nu magen som också är något som är åldersrelaterat enligt vad jag kunnat läsa mig till. Tarmfickor uppstår med åldern vad jag förstått och sedan kan inflammationer uppstå i dessa om man har otur. Och den oturen hade jag uppenbarligen för några veckor sedan. Jag som tidigare nästan aldrig varit sjuk och varit frisk som nötkärna råkar numera ut för både det ena och det andra. Som tur är lyckas jag ofta tajma det hela så att jag slipper vara borta från jobbet särskilt mycket. När jag fick ont i magen, var jag ändå ledig i fyra dagar och slapp sjukskriva mig – sådan tur är det väldigt sällan man har. Och det onda gick över lagom tills jag skulle börja jobba igen, så några kilon lättare gick jag tillbaka till jobbet och kunde äta mina matlådor utan att få ont i magen. Lite förmaningar har jag fått för att slippa bli dålig igen – som att sköta avföringen och se till att jag inte blir hård i magen till exempel. Jag går på toaletten när jag behöver, så jag tycker att jag sköter mig när det kommer till avföringen. Kanske var det något sådant jag inte skött tidigare, eftersom jag fick just den där förbenade inflammationen.

Nu har i alla fall planerna inför julen börjat klarna. Jag och sambon blir med all sannolikhet kvar i Stockholm och firar julen på tu man hand tillsammans i Bagarmossen medan resten av min familj ses i Söderhamn och firar ihop där. Både jag och sambon jobbar dock kvällen före julafton båda två och känner inte att vi hinner eller orkar åka upp på själva julafton. Det är inte så lockande att stig upp tidigt på julafton för att köra närmare 30 mil för julfirandet. Visserligen har vi sökt ledigt kvällen före julafton, men det verkar svårt att få sin vilja igenom på den punkten så vi får finna oss i situationen och göra det bästa av det helt enkelt. Ingen kommer sitta ensam på julafton i alla fall – och det är huvudsaken. Istället ordnar vi lite julmat för två personer, köper en varsin julklapp till varandra och tar det lugnt i största allmänhet under julhelgen. Det kommer bli julmat, Kalle Anka, glögg och allt annat som gör julen till ändå. Exakt vad som händer under resten av helgen är än så länge ytterst oklart, men det är ju fortfarande närmare tre månader kvar innan julhelgerna tar vid. Vi jobbar som sagt kvällen den 23 december, sedan är vi lediga resten av helgen. Efter det jobbar jag lite i mellandagarna och är sedan schemalagd att jobba på nyårsdagen. Så det blir inte mycket firande vad gäller nyår som det ser ut i dagsläget. Även nyårsdagen har jag sökt ledigt, men jag har svårt att tro att jag får igenom den ledighetsansökan. Vem kommer frivilligt att åta sig att börja jobba klockan sex på nyårsdagens morgon? De flesta vill ha sovmorgon den dagen så jag har inga större förhoppningar om att få ledigt den dagen. Det blir säkerligen någon form av nyårsmiddag på nyårsafton, men sedan blir det tidigt i säng för att orka upp och jobba dagen efter. Huvudsaken är dock at jag får julhelgen ledig, att sedan jobba nyår är inte hela världen för min del. Det lite trista i kråksången är att jag jobbade nyår även förra året, men den gången hela nyårsnatten. Men jobbar man skift så gör man – och då får man finna sig i att jobba somliga storhelger. Nästa år kommer jag jobba påsken, men längre än så har jag ännu inte fått något schema – så hur det blir med midsommar, jul och nyår nästa år vet jag inte ännu. Men det är ingen panik ännu att få veta, utan det räcker att man får veta någon gång här under hösten.
Detta är dock nackdelen med att jobba skift, att man med jämna mellanrum åker på att jobba på lite konstiga tider – och att det förstås påverkar resten av tillvaron. Även om jag föredrar att jobba skift framför kontorstider, så håller jag med om att skiftgången medför vissa nackdelar. För självklart vill jag som alla andra få var ledig under storhelgerna, självklart vill jag som alla andra kunna ha lördagsmys varje lördag. Som det är nu jobbar man vissa helger och lördagsmyset får utebli. Just vanliga helger gör det mig dock inte så hemskt mycket att jobba, det är storhelgerna som det inte är fullt så roligt att gå till jobbet. Men jag är nöjd med att fira julhelgen ”bara” med sambon i år, vi slipper sitta ensamma någon av oss, ingen jobbar själva julhelgen och det kommer bli en jul ändå på ett eller annat vis. Det är klart att jag helst är med familjen, men det är inte alltid det funkar med tanke på arbetstider och en rad andra omständigheter. Tidigare år har vi haft ett mindre julfirande med familjen någon helg under december, då barnen fått sina julklappar och man har hunnit ses för umgänge även om det inte varit julafton. Kanske blir det så även i år, att vi tar en ”minijulafton” någon gång under december så att vi hinner ses litegrann ändå – eftersom julaftonen inte firas tillsammans.