Författarskap – Kompasskurs

Ett nytt kapitel i tillvaron

Jag har varit alldeles för slapp med mitt skrivande på sistone. Ambitionen när jag gick ut skrivarutbildningen för ett drygt år sedan, var ambitionen att färdigställa det bokmanus jag påbörjade för väldigt länge sedan. Jag har dessutom kommit ganska långt med mitt manus, jag skulle tippa på att jag kommit ungefär halvvägs – om inte längre. Så det är många timmars arbete som ligger bakom de hundratals sidor jag skrivit.
Men inspirationen har någonstans inte riktigt velat infinna sig och manuset har blivit liggande. Det skulle kännas jättetråkigt om det inte blev något av en grej jag lagt så jäkla mycket arbete på. Många valda delar har jag dessutom fått respons på under min skrivarutbildning, där vi varje vecka hade textsamtal. Dessa samtal byggde på att alla lämnade in texter som man sedan fick respons på av klasskamraterna. Mycket givande, då det är ytterst få som faktiskt läst mina texter. Oftast lämnade jag in texter från mitt bokmanus, eftersom jag gärna ville veta vad folk tyckte om det.

Författarskap

Inspirationen är tillbaka

Jag vet inte hur mycket det märkts på bloggen, men inspirationen har inte varit på topp den senaste tiden. Det har varit marigt att komma fram till ämnen att skriva om och jag har fått kämpa med att ha något att publicera varje dag, även om jag slutligen lyckats. Jag vet att inspirationen med jämna mellanrum går upp och ner, det är egentligen inget konstigt i det. Somliga perioder kan jag producera texter på löpande band och sitta i timmar vid datorn och totalt glömma tid och rum medan jag skriver. I andra perioder är det precis tvärtom – och jag har svårt att få till regelbundna uppdateringar på bloggen.
Jag har som “policy” att kvalitet ska gå före kvantitet när det kommer till blogginlägg. Jag lägger inte ut halvdana inlägg bara för att ha något att lägga ut – då låter jag hellre bli att publicera något överhuvudtaget. På något vis känns det vettigare att lägga ut något när jag faktiskt har något att säga, däremellan får det vara tyst på bloggen. Sen har jag all respekt för att alla inte finner min blogg intressant, oavsett vad jag skriver om. Men det går inte att vara alla till lags – och det är trots allt upp till var och en om man vill läsa mina inlägg eller ej.

Författarskap

Varje författares individuella skrivarvanor

Under ett läsår har jag haft förmånen att heltid ägna mig åt mitt skrivande. Det har verkligen känts som en enorm förmån att under ett helt läsår kunna ägna sig åt något som brinner så mycket för och samtidigt “få” (det är trots allt ett lån till största delen, som med tiden ska betalas tillbaka – därav citationstecknen) pengar från CSN för att kunna göra det. Jag har drillats i att skriva, lära mig både det ena och det andra om litteratur liksom att ge och få respons på texter. Det har blivit mycket skrivande och jag känner att jag utvecklats i mitt skrivande, inte minst har jag blivit mer noggrann med mina texter innan jag lämnar dem ifrån mig. Tidigare har jag slarvat mycket när det kommer till exempelvis korrekturläsning, inte minst när det kommer till mina blogginlägg. Numera kan ett blogginlägg ta flera dagar att färdigställa eftersom jag går igenom dem gång på gång innan de publiceras. Ibland missar jag förstås – fortfarande – vissa stavfel och syftningsfel, men inläggen innehåller långt mer färre fel idag än innan jag gick Skrivarlinjen.
När det kommer till bloggen, har jag lärt mig att inte skriva inlägg i affekt när man är upprörd över något. Istället knåpar jag ihop ett inlägg, som jag sedan korrekturläser i lugn och ro några gånger innan det slutligen publiceras. Det har varit gånger då jag skrivit ihop inlägg i all hast, men som i slutändan innehållit en del stavfel och syftningsfel vilket lett till att somliga blogginlägg misstolkats totalt av många läsare.

Författarskap

Språkfascism i ett nötskal

Det är ganska svårt att reta gallfeber på mig, det ska oftast ganska mycket till för att göra mig uppretad. Riktigt förbannad blir jag ytterst sällan, även om det givetvis händer någon gång här och där. Däremot finns det saker jag kan störa mig på och som verkligen kan reta gallfeber på mig. Och vill man verkligen reta gallfeber på mig, ska man tvinga mig att läsa en dåligt skriven text.
Jag har alltid tyckt om att skriva, egentligen ända sedan jag i lågstadiet lärde mig att skriva. Och jag har alltid skrivit texterna med stor omsorg, varit noggrann med korrekturläsning och sett till att det är så få stavfel och grammatiska fel som möjligt. Sedan datorerna gjorde sitt intåg på allvar under 90-talet, har jag även varit extremt petig med layouten på mina texter. Jag har valt typsnitt med omsorg, varit noga med indrag och blankrader på de rätta ställena och i övrigt varit minutiöst noggrann med att texterna ska vara vilsamma för ögonen att läsa. Detsamma har gällt de få gånger jag gjort PowerPoints inför någon presentation, för är något jag verkligen kan störa mig nära andra håller föredrag så är det just taffligt gjorda PowerPoints. Det kan störa mig så mycket att det förstör hela upplevelsen av presentationen. Det spelar ingen roll om det är småtabbar man gjort, jag kan tillräckligt mycket språkfascist för att störa mig på ett blanksteg för mycket, en utelämnad punkt eller ett enda, enkelt litet stavfel.

Författarskap

Något nytt

Så är ett avstamp i livet avklarat. Igår avklarades sista dagen på skolan och jag har fått mitt examensbevis i handen. Det har varit ett konstigt år ur pandemisynpunkt med mycket studier via Zoom från hemmaplan. Men det har också varit otroligt lärorikt, spännande, intensivt och utmanande. Det gångna läsåret har gått extremt fort och det känns bokstavligen som att det var igår det hela började och vi var nya på skolan. Jag minns fortfarande de första, trevande dagarna på skolan innan vi i klassen börjat känna varandra och man kommit in i rutinen att börja plugga igen.

Författarskap

Att vara en skrivande person

Alla som skriver gör det på olika sätt, beroende på vad det är man skriver och vilken målgrupp man skriver för. Men något som nog är gemensamt för alla som skriver, är vilka mängder text man producerar men som i slutändan inte blir någonting. För mig går detta dilemma igen såväl på bloggen som i mitt övriga skrivande. Inte minst just nu under min författarutbildning har jag nästan serieproducerat texter som jag mer eller mindre uteslutande raderat från datorn.

Författarskap

Författarskapande

Under knappt ett läsår har nästan all min vakna tid kretsat kring texter och skrivande. Att under ett år få grotta ned sig i texter och att skriva är en väldig ynnest, dessutom att kunna få CSN för det, så att man har en någorlunda fungerande ekonomi. Jag har ett bokmanus på G och har fått ovärderlig respons på manuset, såväl ris som ros. Om jag en dag kommer ha modet att skicka in manuset till ett förlag återstår att se, men det är klart att det någonstans finns en dröm om att faktiskt få bli utgiven. Om det sedan kommer gå att leva på sitt skrivande återstår att se, det är en tuff marknad med stenhård konkurrens. Men drömma är ju fortfarande gratis och det är klart att de finns en dröm att en dag kunna få leva på sitt skrivande.

Författarskap

Författardrömmar

Semesterlunken rullar på – och personligen börjar jag finna mig väldigt väl tillrätta i lugnet långt ute i skärgården. Dagarna börjar med att stiga upp när man känner sig utvilad, inte en sekund tidigare.
Efter frukosten fylls dagarna med läsning i solen (i den mån solen är framme), korta promenader över ön (som inte är särskilt stor) – och skrivande. Det är oftast på sommarsemestern jag har tid att skriva i den utsträckning jag egentligen skulle vilja kunna göra. Och jag kan villigt erkänna att jag gladeligen skulle älska tillvaron som författare – om jag hade kunna leva på mitt skrivande.