Att skriva är att göra pengar på sina sämsta ögonblick

Är det något jag haft de senaste månaderna, så är det trots allt tid – tid till att göra det jag vill och tid till att inte bara hålla mig till en massa måsten. Det har känts fantastiskt på sitt vis, även om jag innerst inne naturligtvis velat komma till arbetsmarknaden så fort som möjligt. Men just det där att ha tid till saker och ting är man inte särskilt benådad med som heltidsarbetare, trots allt. Jag har haft tid till bloggen, till att gå på filminspelningar, ägna mig åt firman och så vidare. Men är det något som jag haft ambitionen att ägna mig åt, men som inte blivit av – så är det mitt bokmanus. Inspirationen för att blogga har funnits, men inte för att ägna sig åt det bokmanus som jag påbörjade för några år sedan. Ett bokmanus som sedan blivit liggande att samla dam i en vrå någonstans på hårddisken, men som jag sedan inte kommit mig för att ta tag i igen. Av någon besynnerlig anledning – eftersom jag formligen älskar att skriva och frammana historier av alla de slag. Men trots att både tid och inspiration funnits, har det liksom inte riktigt blivit av – hur dumt det än må låta.
Och det hela grämer mig faktiskt litegrann, för hur långt hade jag inte kunnat komma på manuset under det knappa halvår som gått? Hur mycket hade jag inte kunnat fått skrivet under de månader jag trots allt gått hemma? Det är trots allt ganska mycket arbete som inte blivit gjort, förmodligen av ren lathet och ingenting annat. Och det känns lite märkligt på något vis, att inte kommit till skott med något som jag tycker så otroligt mycket om att ägna mig åt. För jag trivs verkligen med att ha lite ”skrivstuga” oavsett var jag befinner mig – oavsett om jag är hemma, sitter ute i skärgården eller på ett hotellrum.

Men så har vi det där med att skriva på beställning. Jag tillhör dem som inte klarar av detta fenomen – jag får inte ur mig en bokstav när jag förväntas skriva något. Oavsett om det är jag eller någon annan som sätter upp förväntningarna och lägger någon form av beställning. Så jag har svårt att se mig själv skriva krönikor, recensioner eller på annat vis jobba som skribent där man förväntas mata ur sig texter på löpande band. Det är något annat med bloggen eller att skriva på ett bokmanus när inspirationen faller på. Ofta kan jag gå och klura på blogginlägg eller på innehåll till boken i dagar innan jag faktiskt sätter mig vid datorn för att skriva. Att blogga innebär helt enkelt inte att sitta vid datorn hela tiden, utan att man faktiskt klurar på inlägg, teman och innehåll en stor del av sin vakna tid. Sedan sitter man en mindre del av sin vakna tid och får ner tankarna på pränt och så småningom publicera ett inlägg.
Detsamma gäller faktiskt mitt sätt att forma och få fram det bokmanus jag just nu håller på med. Jag lägger oerhört mycket tid på att filosofera kring innehållet och hur historien ska utveckla sig och bära hän. Sedan sätter jag mig vid tangentbordet för att skriva ner vad jag kommit fram till – och även då tar historien sina egna vägar och leder mig in på spår och händelser jag inte alls tänkt från början. Men det är det som är så fascinerande med att skriva, att ibland historien styr över mig som skriver ner den.

Nu har jag i alla fall tänkt tanken att komma igång med skrivandet igen, att faktiskt komma tillbaka till rutinmässigt skriva på mitt manus och kanske – med tiden – få det avslutat så småningom. Jag har ingen aning om ifall jag kommer att få det publicerat med tiden, men jag lär aldrig få veta det heller om jag inte försöker. Det är som att tro att man ska vinna på lotto utan att spela överhuvudtaget. Om jag inte skriver och inte skickar in manuset till olika förlag, kommer jag aldrig få chansen att bli utgiven – det är ganska enkel matematik. Eller en närmare jämförelse – hade jag inte sökt jobb under min arbetslöshet, hade jag heller inte i slutändan fått något jobb. Lika lite som att drömjobbet bara dyker upp och drömarbetsgivaren plötsligt ringer för att erbjuda jobb, kommer inte förläggare att bara ringa upp för att be en att skriva ett bokmanus med garanterad utgivning.
Det kommer inte funka för mig att bestämma att jag ska sitta en viss vid datorn för att skriva, utan inspirationen måste finnas där. Jag vet att många skribenter/författare gör så, bestämmer att till exempel stiga upp tidigt för att sätta sig och skriva – eller sitta en viss tid någon gång under dygnet. Men jag måste ha inspirationen och känna och att det är ett viss flöde i skrivandet för att det ska funka – precis som att jag inte kan producera ett blogginlägg på beställning eller bestämma att jag måste ha inlägg klara inför en viss tid.

Precis som när jag skriver på mitt bokmanus, brukar blogginläggen ofta ta sig dit de själva vill när jag skriver på dem. Jag vet ofta ungefär vad jag vill skriva om och hur jag ska inleda inläggen – men sen ägnar jag mig åt vad man kanske skulle kunna kalla flödesskrivning och låter tangenterna leva sitt egna liv. Det är numera sällan jag har ett helt inlägg klart för mig när jag väl börjar skriva på det, utan jag vet hur jag ska inleda inlägget och vilket tema det ska kretsa kring. Sen utvecklas inlägget under skrivandets gång och ofta blir slutresultatet helt annat än jag kanske från början tänkt mig. Och det är spännande att skriva på det sättet – och inte låsa sig vid en viss historia från början till slut.
Sen beror det förstås på vad jag ska blogga om, så är det ju. Ibland är det en konkret historia jag vill berätta – till exempel om en specifik händelse – och då är givetvis inläggets innehåll tämligen förutbestämt. Men ska jag skriva ett inlägg – som i det här specifika fallet – just om att skriva, då låter jag skrivandet ta mig till målet. Ibland blir det extremt långa inlägg, ibland desto kortare – vilket jag aldrig vet innan.