Din tankesmedja i etern
Är det något jag haft de senaste månaderna, så är det trots allt tid – tid till att göra det jag vill och tid till att inte bara hålla mig till en massa måsten. Det har känts fantastiskt på sitt vis, även om jag innerst inne naturligtvis velat komma till arbetsmarknaden så fort som möjligt. …
Precis som jag befarade, är min inspiration som bortblåst sedan jag kom tillbaka till stan. Det är något med miljön ute i skärgården som gör att jag får extra bra inspiration till att skriva, det är helt uppenbart. Men så fort jag sätter min fot på landbacken och är tillbaka i stan igen, då försvinner inspirationen. Under min tid i sommarstugan formligen sprudlade ämnen till blogginlägg ur mig och jag fick lägga band på mig själv för inte skriva för mycket. Jag skrev, skrev och skrev – och återupptog även skrivandet av det bokmanus jag påbörjade för ett par år sedan.
Så har jag för första gången på över ett år öppnat upp mina dokument över det bokmanus jag slitit med så långe. Äntligen har inspirationen kommit tillbaka, det återstår bara att se hur länge den håller i sig. Jag har kämpat med ett kapitel, som jag tyckt mig haft svårt att få till och nu är tanken att återuppta arbetet med detta och förhoppningsvis få ordning på texten. Det är inte alltid helt lätt att skriva och få ordning på vissa texter, det är en sak som är säker. Jag tycker oftast att jag har lätt för mig när det kommer till att skriva, men ibland kör jag liksom fast och kommer ingenvart.
Är det någonstans jag har ro och inspiration och skriva, så är det när jag är i stugan. Jag kan sitta vid datorn merparten av dagen och producera sida efter sida av text. Jag kan liksom ha skrivarverkstad för mig själv och få oerhört mycket gjort på skrivarfronten. Inte minst när jag är här ensam kan jag få så mycket gjort att jag imponeras av mig själv varje dag. Och det brukar märkas på besökssiffrorna på bloggen när man har tid att skriva många kvalitativa inlägg. Så är fallet även denna sommar, jag märker hur besökssiffrorna sakta stiger när jag har tid att skriva mycket. Och det är kul att se hur många hittar hit, jag hoppas ni blir kvar och kommer tillbaka!
Jag har varit alldeles för slapp med mitt skrivande på sistone. Ambitionen när jag gick ut skrivarutbildningen för ett drygt år sedan, var ambitionen att färdigställa det bokmanus jag påbörjade för väldigt länge sedan. Jag har dessutom kommit ganska långt med mitt manus, jag skulle tippa på att jag kommit ungefär halvvägs – om inte längre. Så det är många timmars arbete som ligger bakom de hundratals sidor jag skrivit.
Men inspirationen har någonstans inte riktigt velat infinna sig och manuset har blivit liggande. Det skulle kännas jättetråkigt om det inte blev något av en grej jag lagt så jäkla mycket arbete på. Många valda delar har jag dessutom fått respons på under min skrivarutbildning, där vi varje vecka hade textsamtal. Dessa samtal byggde på att alla lämnade in texter som man sedan fick respons på av klasskamraterna. Mycket givande, då det är ytterst få som faktiskt läst mina texter. Oftast lämnade jag in texter från mitt bokmanus, eftersom jag gärna ville veta vad folk tyckte om det.
Hade jag haft ekonomin till det, hade jag gärna varit hemma på heltid, det är något jag kommit underfund med under min ganska långa sjukskrivning. Då menar jag inte gå hemma = vara helt sysslolös, utan självklart vill jag ha saker att göra om dagarna. Men jag skulle gärna ha en tillvaro där jag kunde jobba de tider som passar mig bäst och få göra det hemifrån eller där jag bäst känner att jag vill göra det. Ibland tillåter jag mig drömma om att ha sådana besökssiffror på bloggen att jag faktiskt skulle kunna leva på att skriva. Det är självklart inte realistiskt, men drömma kan man givetvis tillåta sig att göra med jämna mellanrum. För min del skulle det vara ett drömscenario att kunna leva på sitt skrivande, att kunna arrendera de inkomster som krävs för att kunna ha det leverne man vill ha.
Tänk er vilken ynnest att själv kunna lägga upp sin tillvaro och jobba därifrån man själv vill?! Att kunna bestämma, att nu sätter jag mig i sommarstugan en vecka och jobbar eller nu hyr jag en stuga i fjällen några dagar och jobbar därifrån! Det är långt ifrån alla förunnat och jag inser att det förmodligen kommer förbli blott en dröm för min del.
Jag vet inte hur mycket det märkts på bloggen, men inspirationen har inte varit på topp den senaste tiden. Det har varit marigt att komma fram till ämnen att skriva om och jag har fått kämpa med att ha något att publicera varje dag, även om jag slutligen lyckats. Jag vet att inspirationen med jämna mellanrum går upp och ner, det är egentligen inget konstigt i det. Somliga perioder kan jag producera texter på löpande band och sitta i timmar vid datorn och totalt glömma tid och rum medan jag skriver. I andra perioder är det precis tvärtom – och jag har svårt att få till regelbundna uppdateringar på bloggen.
Jag har som ”policy” att kvalitet ska gå före kvantitet när det kommer till blogginlägg. Jag lägger inte ut halvdana inlägg bara för att ha något att lägga ut – då låter jag hellre bli att publicera något överhuvudtaget. På något vis känns det vettigare att lägga ut något när jag faktiskt har något att säga, däremellan får det vara tyst på bloggen. Sen har jag all respekt för att alla inte finner min blogg intressant, oavsett vad jag skriver om. Men det går inte att vara alla till lags – och det är trots allt upp till var och en om man vill läsa mina inlägg eller ej.
Under ett läsår har jag haft förmånen att heltid ägna mig åt mitt skrivande. Det har verkligen känts som en enorm förmån att under ett helt läsår kunna ägna sig åt något som brinner så mycket för och samtidigt ”få” (det är trots allt ett lån till största delen, som med tiden ska betalas tillbaka – därav citationstecknen) pengar från CSN för att kunna göra det. Jag har drillats i att skriva, lära mig både det ena och det andra om litteratur liksom att ge och få respons på texter. Det har blivit mycket skrivande och jag känner att jag utvecklats i mitt skrivande, inte minst har jag blivit mer noggrann med mina texter innan jag lämnar dem ifrån mig. Tidigare har jag slarvat mycket när det kommer till exempelvis korrekturläsning, inte minst när det kommer till mina blogginlägg. Numera kan ett blogginlägg ta flera dagar att färdigställa eftersom jag går igenom dem gång på gång innan de publiceras. Ibland missar jag förstås – fortfarande – vissa stavfel och syftningsfel, men inläggen innehåller långt mer färre fel idag än innan jag gick Skrivarlinjen.
När det kommer till bloggen, har jag lärt mig att inte skriva inlägg i affekt när man är upprörd över något. Istället knåpar jag ihop ett inlägg, som jag sedan korrekturläser i lugn och ro några gånger innan det slutligen publiceras. Det har varit gånger då jag skrivit ihop inlägg i all hast, men som i slutändan innehållit en del stavfel och syftningsfel vilket lett till att somliga blogginlägg misstolkats totalt av många läsare.
Det är ganska svårt att reta gallfeber på mig, det ska oftast ganska mycket till för att göra mig uppretad. Riktigt förbannad blir jag ytterst sällan, även om det givetvis händer någon gång här och där. Däremot finns det saker jag kan störa mig på och som verkligen kan reta gallfeber på mig. Och vill man verkligen reta gallfeber på mig, ska man tvinga mig att läsa en dåligt skriven text.
Jag har alltid tyckt om att skriva, egentligen ända sedan jag i lågstadiet lärde mig att skriva. Och jag har alltid skrivit texterna med stor omsorg, varit noggrann med korrekturläsning och sett till att det är så få stavfel och grammatiska fel som möjligt. Sedan datorerna gjorde sitt intåg på allvar under 90-talet, har jag även varit extremt petig med layouten på mina texter. Jag har valt typsnitt med omsorg, varit noga med indrag och blankrader på de rätta ställena och i övrigt varit minutiöst noggrann med att texterna ska vara vilsamma för ögonen att läsa. Detsamma har gällt de få gånger jag gjort PowerPoints inför någon presentation, för är något jag verkligen kan störa mig nära andra håller föredrag så är det just taffligt gjorda PowerPoints. Det kan störa mig så mycket att det förstör hela upplevelsen av presentationen. Det spelar ingen roll om det är småtabbar man gjort, jag kan tillräckligt mycket språkfascist för att störa mig på ett blanksteg för mycket, en utelämnad punkt eller ett enda, enkelt litet stavfel.
Så är ett avstamp i livet avklarat. Igår avklarades sista dagen på skolan och jag har fått mitt examensbevis i handen. Det har varit ett konstigt år ur pandemisynpunkt med mycket studier via Zoom från hemmaplan. Men det har också varit otroligt lärorikt, spännande, intensivt och utmanande. Det gångna läsåret har gått extremt fort och det känns bokstavligen som att det var igår det hela började och vi var nya på skolan. Jag minns fortfarande de första, trevande dagarna på skolan innan vi i klassen börjat känna varandra och man kommit in i rutinen att börja plugga igen.