allkonstnarenPrecis som jag befarade, är min inspiration som bortblåst sedan jag kom tillbaka till stan. Det är något med miljön ute i skärgården som gör att jag får extra bra inspiration till att skriva, det är helt uppenbart. Men så fort jag sätter min fot på landbacken och är tillbaka i stan igen, då försvinner inspirationen. Under min tid i sommarstugan formligen sprudlade ämnen till blogginlägg ur mig och jag fick lägga band på mig själv för inte skriva för mycket. Jag skrev, skrev och skrev – och återupptog även skrivandet av det bokmanus jag påbörjade för ett par år sedan.
Intresset för att skriva finns fortfarande kvar, men jag har helt enkelt inte samma flow och inspiration i mitt skrivande. Det är något med miljön, med betongen, trafiken, ljuden – jag vet inte vad det är som påverkar, men något förtar liksom glädjen i att skriva på något vis när jag är i stan. Jag skulle av flera anledningar kunna tänka mig att vara mer i stugan, inte minst under vår, sommar och tidig höst. Jag trivs så fantastiskt bra där och skulle kunna lägga nästan all min vakna tid på att skriva. Men verkligheten ser ju tyvärr inte riktigt ut så, det skulle helt enkelt inte funka – allra minst ekonomiskt sett, eftersom jag i dagsläget inte kan leva på mitt skrivande varken på hel- eller deltid.
Hade jag haft ekonomin att leva på mitt skrivande, hade det varit något helt annat – och då är en lockande tanke att helt enkelt ha en skrivarstuga någonstans, dit jag kan åka när jag ska skriva. Det skulle verkligen vara en dröm att kunna ha det så, att kunna ha en liten stuga någonstans dit man kan åka året runt och inte vara beroende av isar och liknande för att kunna ta sig till exempel vintertid.
Det är väl i övrigt en dröm från min sida att ha ett fritidshus att åka till året om, inte “bara” en stuga som endast går att nyttja sommartid. Jag trivs i övrigt för bra i stan för att helt vilja flytta härifrån, det är en sak som är tämligen säker. Men jag vill ha balansen mellan stan och landsbygd – och det gärna året om. Men oftast krävs ju också bil för att ha ett hus någonstans, för att helt enkelt kunna ta sig dit – så det innebär förstås mycket högre levnadskostnader generellt för att kunna ha en sådan levnadsstandard. Jag får sonika hoppas på att vinna på lotto eller att min bok blir en riktig bästsäljare när/om den en dag kommer ut.
Men det är lustigt vad miljön gör för ens skrivande, att det är så viktigt var man sitter någonstans för att få inspiration. Jag har nog aldrig känt en sådan markant skillnad i inspiration som just denna sommar. Det tog inte många dagar när jag kom till stugan innan inspirationen infann sig – och jag hann inte mycket mer än hem innan den försvann. Jag vet inte hur mycket det märks som läsare, men jag själv märker av att kvalitén blir sämre på inläggen liksom att jag inte alls får samma inspiration till att skriva och komma på nya ämnen att skriva om. Med andra ord är det som natt och dag när det kommer till att komma sig för att skriva.
I stugan stod inte datorn oanvänd många minuter, medan den kan bli stående i timmar här hemma emellanåt (även om det ska tilläggas att det är rätt ovanligt). Jag har för vana att söka av media och andra bloggar i jakten på uppslag till något att skriva om, något som kan vara tämligen effektivt. Men det vill ju också till att man faktiskt hittar något intressant att ta upp, allt är ju inte sådant som man vill skriva om av olika anledningar.
Här hemma kan det ta ett antal timmar att producera ett inlägg, ofta påbörjar jag en text och låter den vila lite för att sedan återgå till skrivandet. Jag går tillbaka i texten, bearbetar om den, lägger till och drar ifrån tills jag är helt nöjd med resultatet och tycker att texten är klar att publicera. Så det är ganska många timmars arbete bakom varje inlägg, inte minst de inlägg som är skrivna hemma i stan. Det kan ibland kännas lite frustrerande att inte kunna hålla det tempo jag vill, att inte kunna producera inlägg i den takt jag vill. Men, men, det är så det funkar som skrivande person – det är inte alltid det går som man vill. Som med mycket annat i livet, allt går inte så bra som man vill.
Men jag ser det inte som en motgång, utan snarare som en utmaning. Jag är ganska petig med vad jag publicerar på bloggen och lägger inte ut vad som helst. Framförallt är jag petig med vilka ämnen som behandlas, så allt kommer inte med i texterna jag lägger ut. Jag ser till att inte vara för personlig, jag lägger inte ut något om andra personer, som inte givit sitt uttryckliga godkännande till det. Bara för att nämna några exempel på vad jag inte skriver. Sen försöker jag tänka på vad jag själv skulle vilja läsa om på någons blogg – och utformar inläggen därefter. Det jag skriver faller säkerligen inte alla i smaken, men trots allt har jag ju en del följare – så någon enstaka måste ju tycka om det jag skriver.
Men skrivandet kommer jag inte lägga på hyllan, vad som än händer. Det är en ventil, ett tidsfördriv, en hobby och en terapi. Jag har ju alltid tyckt om att skriva och haft toppbetyg i språk när jag gick i skolan. Så skriva kommer jag fortsätta göra, oavsett hur det går med inspirationen – som alltid gått upp ner under alla år som skrivande person. Jag har bloggat i säkerligen 15 års tid och visst har inspirationen kommit och gått genom åren. I perioder har jag skrivit väldigt lite, i andra perioder har jag skrivit desto mer och kunnat klämma ur mig två, tre blogginlägg per dag.
Idag nöjer jag mig med ett inlägg per dag, möjligen kan det bli två somliga dagar – men det hör till undantagen. Producerar jag fler inlägg under en dag, tidsinställer jag dem och publicerar några dagar senare. Själv skulle jag nog ledsna lite på en alltför produktiv bloggare, avskräckas att läsa en blogg om det bara östes ut inlägg. Man vill känna att man i lugn och ro hinner läsa det som läggs ut, inte stressa igenom massor av inlägg som skrivs. Även om det är bra inlägg, så blir det för mycket om det kommer för många inlägg. Men där kan man givetvis resonera olika.
