Din tankesmedja i etern
En vecka har jag nu varit tillbaka i vardagen igen efter förra veckans militärutbildning. Det har blivit en mjukstart av vardagen med skola tisdag och onsdag, för att sedan ha egenstudier torsdag och fredag. Nästa vecka är det sportlov som gäller, något jag inte är sen att tacka nej till. Visserligen kommer vi få en del hemuppgifter att göra, så helt ledig kommer jag inte att vara. Men jag kan lägga upp min tid själv och till exempel ta sovmorgon varje dag.
På några dagar har det gjorts en tvärvändning i vädret, inte bara i Stockholm. Det har gått från smällkall vinter till rent vårväder. För någon vecka sedan var det åtskilliga minusgrader och flera centimeter snö – och just då kändes det inte som att det var någon riktig ände på vintern. Och jag tyckte att det var rätt skönt att det äntligen blev vinter efter några månader av rent själsdödande grått och trist väder som varat sedan i höstas. Och vändningen till vinter gick rätt fort. Under bara några dagar föll rätt stora mängder snö och temperaturen dalade till långt under nollstrecket.
Vi uppmanas att hålla i och hålla ut, hålla avstånd och använda munskydd. Igår kom nya rekommendationer från Region Stockholm och man jämför situationen med ett maratonlopp, där hålla tills man är i mål. Nu rekommenderas munskydd i det offentliga rummet – och inte bara kollektivtrafiken som tidigare. Och munskydd ska bäras oavsett tid på dygnet.
Så är jag åter tillbaka till civilisationen igen. Det känns som att jag varit totalt avklippt från omvärlden under den gångna veckan och befunnit mig i den lilla bubbla som utgjorts av regementet på Berga med mina kurskamrater och de instruktörer vi haft. Jag har i princip bara hunnit hem, ätit lite och sovit några timmar innan det var dags att sticka iväg till nästa utbildningsdag igen. Klockan fem varje morgon har väckarklockan ringt och vid sjutiden har jag satt mig i hyrbilen för att åka till Berga och inställa mig till en ny dag i Hemvärnets tjänst.
Alla som gjort någon form av militärtjänstgöring vet hur tufft det kan vara. Man ska bära tungt, gå långt med helvetiskt tung packning, åla, krypa, simma och utsätta kroppen för en lång rad andra påfrestningar. Det är lite sömn, långa dagar och tidiga morgnar. Själv utsätter jag mig för detta helt frivilligt genom att ha gått med i hemvärnet, en organisation som helt bygger på frivillighet. Och för en annan som börjar bli lite till åren, är det inte helt lätt att åla runt i snön med vapen och tung stridspackning. En fulladdad AK4 väger någonstans runt fyra kilo, den obligatoriska stridspackningen och stridsutrustningen runt tio kilo. Så ni förstår att detta är ganska påfrestande, oavsett om det är tryckande värme eller svår kyla. Kroppen värker och händerna fylls av valkar efter långa dagar i kylan på regementet.
Så börjar restriktioner och rekommendationer bli vardag. Det börjar kännas helt naturligt att ta med sig munskydd när man går hemifrån, det börjar kännas helt normalt att hälsa utan kramar och handslag. Möten hålls elektroniskt, undervisning i många skolor sker via olika digitala plattformar och restauranger och krogar går på knäna när vi inte kan …
Så är det dags. Som om inte jag tröttnat på att utbilda mig, ska jag imorgon påbörja introduktionsutbildningen inom sjövärnskåren i min resa för att bli fartygschef. Utbildningen har skjutits upp ett par gånger på grund av Corona, men nu har man hittat ett sätt att genomföra utbildningen på ett smittsäkert sätt. Klockan 07:30 imorgon …
Åtminstone för tillfället tycks vintern ha kommit till Stockholm för att stanna. Vissa dagar är det rejält kallt och vi har fått några decimeter snö. Det är nästan man påminns om sin barndoms vintrar med pulka- och skidåkning och gnistrande snö. De senaste decennierna har vi inte varit välsignade med snöiga vintrar, allra minst här i Stockholm. Ibland har jag nästan berört tanken att flytta norrut för att få rejälare vintrar. Men ganska snart har jag kommit på bättre tankar, eftersom jag i övrigt bara ser fördelar med att bo här.
Jag har inte en helt oproblematisk relation till söndagar. Så har det alltid varit av någon anledning. Det är en viss känsla av vemod över att helgen är över och vardagen återigen kommer att ta vid inom några timmar. Man kan visserligen sova ut på söndagsmorgonen, men man måste också se till att komma i säng i bra tid för att orka upp på måndagsmorgonen.
Det tog en termin, men nu har jag kommit in i den lilla bubbla som utgör tillvaron som student. Och jag börjar inse att att jag kommer sakna den här tillvaron, när det i slutet av maj är läge att återgå till arbetsmarknaden och jobba som vanligt igen. Det kommer bli tufft, har jag sakta börjat inse. Som student, där en stor del av studierna är egenstudier, lägger man i stor utsträckning upp sina ”arbetstid” själv efter eget huvud. Viss frihet har jag på jobbet trots allt, med flextid och möjlighet att jobba hemifrån ibland. Men jag är inte lika fri som jag är under det här läsåret som student. Och det har verkligen varit en ynnest att få lägga ett helt år på något man brinner för, nämligen att skriva och förkovra sig i texter.