Livet blir vad du gör det till

Ibland funderar jag på hur mycket tid vi lägger på arbetet och hur lite tid vi lägger på saker som egentligen borde betyda något. Ni vet, som att umgås med nära och kära, resa – ja, allt som faktiskt borde betyda något. Jag är glad att jag har ett jobb som jag trivs otroligt bra med, med tanke på hur mycket tid jag trots allt spenderar där. Men jobbet är inte allt, utan det är så mycket annat som man vill hinna med också. Där har jag ett fantastiskt schema, som ger mig stora möjligheter att hinna med saker även utanför jobbet. Jag tänker på den tiden jag hade kontorstider – vad lite det var man hann med utanför jobbet och jag är så glad att jag inte längre jobbar på det viset. Visserligen jobbar jag intensivt vissa veckor, visserligen lägger även jag mycket tid på mitt arbete – men jag har mycket långledigt däremellan och hur mycket tid som helst för att göra annat än att jobba. Och jag lägger nog inte lika mycket tid på mitt jobb som många andra gör – jag tänker på folk som gjort en helt annan karriär än vad jag gjort och kommit sig upp i hierarkin, då får man vara beredd att jobba mer än vad jag gör (som ”bara” jobbar heltid). Jag ser hur mina chefer jobbar, de tycks vara i tjänst nästan dygnet runt medan jag själv kan koppla bort jobbet helt när jag är hemma och ledig. Och det är just det som gör att jag inte vill ta någon chefstjänst, jag vill kunna koppla bort jobbet när jag går hem – oavsett om det bara är över natten eller en långledighet. Under min tid som kontorsråtta, tog jag ofta med mig jobbet hem, jag ältade mycket kring jobbet under kvällarna – och var jag sjuk eller ledig blev jobb liggande och jag hade mer att göra när jag kom tillbaka till jobbet.
Ju äldre jag blivit, ju mer har jag insett hur kort livet trots allt är och hur viktigt det är att ta tillvara på sin tid. Visserligen tycker jag det är kul att gå till jobbet – men det finns så hemskt mycket mer man vill göra av sin tillvaro än att bara gå till jobbet. Samtidigt måste de allra flesta av oss jobba för att ha en meningsfull fritid, det inkluderar även mig. Inget arbete, ingen inkomst – och därmed svårt att ha en bra fritid. Men det har också blivit viktigare för mig att ta tillvara på tiden, att ta tillvara på den korta tid man trots allt har. Nu har jag ett roligt arbete att gå till och jag tycker mig ha en fritid som känns stimulerande och givande. Jag har dessutom en ekonomi som tillåter mig att göra det mesta av det jag vill göra. Självklart behöver jag spara lite för att kunna göra den där resan eller köpa den dyrare prylen – men så är det ju oftast för de allra flesta av oss. Och självklart förblir vissa saker en dröm också – jag kommer aldrig kunna ha råd med en sommarstuga i Stockholms skärgård, jag kommer aldrig kunna köpa en fin båt eller dyr bil. Så visst finns det begränsningar även för mig, det råder det inga som helst tvivel om.

Denna vecka har varit just en sådan vecka då jag funderat lite extra på vad jag håller på med, med tanke på hur mycket jag har jobbat. Mina enda lediga dagar har varit onsdag och torsdag – och då har tiden gått åt till att vara barnvakt åt syskonbarnen merparten av tiden. Att vara barnvakt är naturligtvis otroligt roligt, så det har inte känts som någon större belastning – men det har inte givits så mycket tid till återhämtning. Så veckan har verkligen rusat iväg i en rasande fart, med tanke på hur mycket jag haft att göra. Som jag skrivit om tidigare, har jag fått tacka nej till hela tre filminspelningar denna vecka för att helt enkelt få tiden att räcka till och schemat att gå ihop. Det känns alltid lite trist att tacka nej till inspelningar, men man måste ju göra det ibland – för det är inte alltid det funkar att vara på plats överallt samtidigt, hur gärna man än skulle vilja. Men det kommer förhoppningsvis fler tillfällen att filma framöver, så jag gråter inte blod över att ha behövt säga nej just denna vecka. Det har varit lugnt på filmfronten de gångna månaderna, men nu verkar det ticka igång igen – åtminstone om man ska tro statistiken över hur mycket det ringt på sistone. Jag börjar dock inte bara känna igen min hektiska tillvaro, utan även telefonen är sig själv igen – och ringer och piper stup i kvarten. Vilket bara är roligt, jag älskar när det händer saker och man har fullt upp – det är trots allt mitt sätt att ta tillvara på tillvaron. Men det gör också att tiden går gränslöst fort när man är mitt uppe i mycket att göra. Nu hoppas jag att det fortsätter så här och att jag kan fortsätta nyttja min tid på detta vis. Filmandet är inget annat än en hobby och därför är det extra roligt när erbjudandena kommer om att få vara med – att det sedan ger en liten extrainkomst är bara en bonus.
Nu är det i alla fall söndag och en tuff vecka börjar närma sig sitt slut. Jag har precis avslutat mitt förmiddagspass och får några timmars välförtjänt vila innan det är det dags för nästa pass. Och imorgon kväll går jag av denna långhelg och kan betrakta mig själv som ledig i sex dagar – så länge inget dyker upp. Övertid och filminspelningar har en tendens att komma med kort varsel, så jag vet förstås inte om jag kommer få vara ledig, men hoppas kan man ju alltid. Sen gör det mig ingenting om det blir övertid eller inspelningar, pengarna det ger är alltid välkomna – och inspelningarna är generellt väldigt roliga att gå på. Jag tror det är ytterst få inspelningar som jag varit på som känts rent tråkiga eller jobbiga. Och när man haft övertid mer eller mindre varje månad hittills, så har man ju vant sig vid pengarna det ger – så det känns plötsligt ynkligt lite när man får en lön utan någon övertidsersättning.

Som sagt jobbar jag bara imorgon, måndag, under kommande vecka för att sedan ha en välförtjänt långledighet på sex dagar. Hittills har jag inte jättemycket inplanerat, men några saker står ändå på agendan – bland annat ska vi vara barnvakt (igen) nästa helg. Vad vi ska hitta på med barnen återstår att se, men något ska det bli. Tillåter vädret, kanske vi åker och badar – men det återstår att se. På torsdag kommer Stockholmshem och ser över avloppet, något man tydligen gör rutinmässigt med jämna mellanrum. Eller rättare sagt – man gör det på eget initiativ. Jag har bott i den här fastigheten sedan 2005 och det är första gången man kommer för att spola igenom avloppet. Så om det hänt något som gjort att ett fel uppstått, eller om det är något man rutinmässigt gör har jag ingen aning om. Men det kanske är något man gör var 20 år, vad vet jag?! Men det är i alla fall hittills vad kalendern har att erbjuda i skrivande stund. Och får jag vara ledig hela veckan så gör det ingenting, för jag behöver ta igen lite sömn och få lite återhämtning också – inte minst efter den vecka som varit.
Lite putt är jag dock på Stockholmshem just nu, vilket hör till ovanligheterna eftersom jag generellt är mycket nöjd med dem som hyresvärd. För en tid sedan felanmälde jag vår toalett som inte spolar som den ska. Jag fick en tid som de skulle komma, men fick sen förhinder att vara hemma och ta emot dem, så jag ringde kundtjänst för meddela detta. Jag fick bra bemötande och man sa att man skulle avbeställa besöket och frågade om jag ville ha en ny tid. Det ville jag – och fick en tid i torsdags mitt på dagen. Jag höll mig hemma, men ingen kom och till slut gav jag upp genom att sticka iväg i lite ärenden. När jag loggade in på hemsidan kunde jag heller inte se att jag hade någon pågående felanmälan, så man verkade inte ha bokat in en ny tid. Så någonstans hade det blivit en tabbe – men det är så irriterande när det sker. Jag har full förståelse för att det kan bli fel ibland, men lite putt blir man trots allt – det går inte att komma ifrån. Nu får jag boka en ny tid och hoppas på att Stockholmshem då dyker upp som de utlovat.