I en demokrati får man den regering man förtjänar

Det är runt 20 år sedan jag gick med i Vänsterpartiet, detta efter att vi fått en högerregering och jag kände att jag ville göra vad jag kunde för att ändra på opinionen. Även om det finns saker som högerregeringar gjort som varit bra, så är jag generellt så långt ifrån Moderater, Kristdemokrater eller Sverigedemokrater som man bara kan vara – och jag jublar högt de gånger det blir en rödgrön valseger. Och jag vill verkligen trycka på att en utebliven röst är en röst på motståndarna – i mitt fall en röst på SD. Så att låta bli att rösta i någon form av protest håller liksom inte, utan rösta på det parti du tycker ligger närmast dina värderingar – annars sätter vi hela demokratin ur spel. Sen gör det kanske ingen jätteskillnad i valresultatet om en person hit eller dit är med i Vänsterpartiet eller en röst hit eller dit på ett specifikt parti. Men jag tänker att det är de verktyg man har som den lilla människan i ett samhälle – man kan engagera sig politiskt och man kan rösta på det parti man tycker bäst överensstämmer med de egna värderingarna. Kanske, kanske kan man genom sitt engagemang få osäkra väljare att ta ställning och rösta på det parti som – enligt dig – är på rätt sida mittsträcket. Jag har genom åren stått i olika valstugor för Vänsterpartiet i samband med valen – och om jag lyckats få någon att ändra ståndpunkt vet jag inte, men jag hoppas på att jag kanske påverkat åtminstone någon enstaka person att i alla fall inte rösta höger. Sedan brukar jag beteckna mig som något av vänsterpartist light, det vill säga jag håller inte med om allt partiet står för – men det är det parti som ligger närmast mina värdering. Medan högern vill komma tillrätta med saker och ting genom höjda krav och minskade bidrag, vill Vänsterpartiet komma tillrätta med saker och ting genom bidrag, bidrag och kanske lite fler bidrag. Själv tror jag på någon form av mellanväg i det hela.
Nu börjar vi närma oss valet 2026 och återigen börjar inbjudningar om att delta i olika valarbeten att dråsa in. Det ska hängas affischer, knackas dörr och delas ut material – och så småningom kommer valstugorna att ställas upp, vilket inte ligger alltför långt bort i tiden. Men jag kommer inte delta i valarbetet i år, utan låter mina partikolleger sköta det hela. Det har framförallt med tidsbrist att göra, men också att jag har lite svårt för den stämning som ofta uppstår när det ska diskuteras politik. Inför valet 2022 stod jag vid några tillfällen i Vänsterpartiets valstuga vid Sergels torg här i Stockholm – och det var mer än en gång stämningen blev så hemsk att vi fick tillkalla polis. Och när folk inte kan hålla en saklig debatt utan missköter sig så här gravt, då vill jag inte delta i debatten – då får någon annan göra det. Sedan kan man alltid hävda att motståndare då vinner – och ja, då är det tyvärr så. Men en total vinst blir det den dag man får svårt att bemanna valstugorna alls – att vi är enstaka personer som inte ställer upp är kanske ingen direkt förlust.

Medan högern vill komma tillrätta med arbetslösheten genom högre krav på arbetslösa, lösa kriminaliteten genom hårdare straff och fler poliser, så tror jag själv på någon slags mellanväg. Självklart är det bra med hårdare straff och fler poliser, men jag tror också på förebyggande arbete – som fler ungdomsgårdar, satsning på socialtjänst och så vidare. Så det går inte med det ena eller det andra, utan vi måste både satsa på fängelser, poliser och socialtjänst och ungdomsgårdar. Sen är det naturligtvis så att det inte ska löna sig att gå hemma och lyfta bidrag istället för att arbeta, men jag är övertygad om att de allra flesta sjukskrivna och arbetslösa helst av allt vill komma ut i arbetslivet igen – oavsett vilken nivå bidragen ligger på. På många mindre orter finns många gånger inte ens jobb att söka, så det spelar liksom ingen roll att A-kassan sänks och man ställer högre krav på de arbetslösa när de inte ens hittar jobb att söka. Där tror jag mer på uppmuntran att flytta, utbilda sig och så vidare för att kanske komma ut i arbetslivet så småningom. Och vägarna kan vara många, som bidrag till flytt eller förmånligare studiebidrag för att kunna vidareutbilda sig. Personligen skulle jag gärna hoppa på sådana saker om jag vore långtidsarbetslös – inte minst om jag bott på en mindre ort. Ja, jag har flyttat på mig för jobb – det var bland annat därför jag flyttade från Hudiksvall till Stockholm för snart 30 år sedan. Och ja, jag har utbildat mig och har dubbla yrkesutbildningar liksom massor av högskolepoäng i flera olika ämnen. Något som gjort att jag inte varit arbetslös särskilt mycket genom åren – min arbetslöshet går att räkna i några få månader sedan jag kom ut i arbetslivet 1996.
För till kontrast till Moderaterna, vill Vänsterpartiet komma tillrätta med det hela genom bidrag och enbart förebyggande insatser när det kommer till kriminaliteten – något jag själv inte riktigt tror på. Naturligtvis behövs båda sidor för att kriminaliteten ska gå ner. Och ska vi få ner arbetslösheten, hjälper det inte att höja A-kassan utan det måste också finnas jobb att söka. Sedan tillför vi olika hjälpmedel för att flytta, vidareutbilda sig och så vidare. Du kanske helt enkelt inte har råd att flytta för ett jobb om du gått på låg A-kassa i flera år – så då kan det behövas ett ekonomiskt stöd för att få till en flytt. Nu låter det kanske som att jag är emot mycket av vad Vänsterpartiet står för, men fullt så illa är det faktiskt inte. Jag håller inte med om allt partiet står för, men jag tycker att Vänsterpartiet behövs för att vara en motpol mot högervindarna som blåser inte bara över Sverige. Vänsterpartiet kommer inte under min livstid att hamna i någon majoritetssits i svensk politik. På sin höjd släpps de in i regeringen och kan få vissa ministerposter – men de kommer aldrig få egen majoritet. Så på så vis känner jag mig trygg med vara medlem i ett parti som jag kan inte till hundra procent håller med i alla frågor – men som jag ändå skulle vilja se ha lite mer inflytande än vad man redan har. Det skulle inte vara fel med ministerposter till exempel, vilket man aldrig haft – men som vore välförtjänt efter alla år som partiet existerat. Inte minst i dagens val, där marginalerna är så små – då finns all anledning för Vänstern att förhandla till sig regeringsposter om det ska bli en rödgrön majoritet i riksdag och regering.

För ska man dra saker och ting till sin spets – som jag brukar tycka om att göra i mina inlägg – tänker jag på kontrasten mellan SD på den högra ytterkanten och Vänsterpartiet på den vänstra ytterkanten. I högerblocket har i princip alla partiet öppnat upp för att ge SD ministerposter om man vinner valet till hösten, är det ens något parti som vänder sig emot det? Och även om jag tycker att SD är ett avskyvärt parti med rötter i nazismen och som jag överhuvudtaget inte litar på när det kommer till vad de har för agenda när de får tillräckligt mycket makt – så tycker jag det är rätt med ministerposter om högern vinner. På samma vis som Vänsterpartiet borde få ministerposter för att bilda en rödgrön regering. Må så vara att SD är större än vad V är, men vi har å andra sidan både KD och L som knappt klarat sig över fyraprocentspärren – men ändå fått ministerposter. Så jag hoppas verkligen att sossarna kan tänka sig att vara lite storsinta efter valet om det blir majoritet för de rödgröna. Jag tror nämligen att det kan dra fler väljare och medlemmar till vänstern om ministerposter hägrar – men senast häromdagen vägrade Magdalena Andersson i radio att stå och dela ut ministerposter. Så det verkar sitta långt inne att ge ministerposter till Vänsterpartiet och jag har faktiskt lite svårt att förstå varför.
Men politiken är ju känd för sina sandlådefasoner och beteenden som ligger på en femårings nivå. Nej, förlåt – en femåring kan många gånger faktiskt vara både klokare och mognare än våra politiker. Så jag ska inte kränka våra femåringar på detta sätt, jag ber tusen gånger om ursäkt! Men sandlådefasonerna kan vi nog vara överens om, inte sant?! Det är offerkoftor här, whataboutism¹ där och en nivå och retorik som helt enkelt inte anstår vuxna människor. Jag skulle själv aldrig klara av att vara politiker, eftersom retoriken skulle göra mig så heligt förbannad – jag skulle aldrig klara av alla argumentationer, alla anklagelser, felvinklingar och påhopp. Sådant som man oftast slipper i sin vardag när man har ett vanligt ”kneg”. Det skulle sluta med att jag fick något raseriutbrott på mina meningsmotståndare och kanske i slutändan slängdes ut ur Riksdagen eller till och med regeringen. Inte minst skulle partier på högerkanten reta gallfeber på mig och få mig att vilja bo på en öde ö för all framtid.

Det har som sagt gått cirka 20 år sedan jag gick med i Vänsterpartiet och numera känns medlemskapet inte lika självklart som det gjorde när jag gick med för två decennier sedan. Jag håller som sagt inte med om allt partiet står för – och tycker dessutom att man klantat sig duktigt på sistone i och med att flera företrädare skickat stödbrev till olika palestinska fångar. Partiledningen har heller inte – i mina ögon – tillräckligt hårt fördömt det hela, utan försökt att bara pladdra bort det hela som om det är något en femåring ställt till med – ett pojkstreck helt enkelt. Själv tycker jag det är riktigt illa när höga partiföreträdare skickar brev där de uttrycker sitt stöd för dömda terrorister utan att något händer. Och det är bara en rad av olika saker som hänt på sistone, där jag tycker att partiet gjort bort sig. Så jag börjar mer och mer fundera på att lämna Vänsterpartiet och kanske söka mig till något annat. Kanske kan jag hitta ett parti som jag anser ligger närmare mina egna värderingar än vad just V göra? Vilket parti det skulle vara vet jag inte, men det beror nog mest på att jag inte läst på tillräckligt mycket. Samtidigt måste man ju inte vara med i något parti heller, utan kan faktiskt som privatperson vara partipolitiskt obunden – det gör liksom ingenting. Mycket har hänt under de 20 år som gått sedan jag gick med i Vänsterpartiet och både mina och partiets värderingar har säkerligen förändrats under de decennier som gått sedan dess. Sedan är det trots allt valtider – och då är det helt normalt att media granskar våra folkvalda och deras partier. Självklart kommer det fram olika oegentligheter emellanåt om alla partier, det går liksom inte att komma ifrån – inte minst när media gör allt man kan för att gräva fram alla lik man kan hitta.
Minns när Gudrun Schyman fortfarande var aktiv inom politiken och man lyckats gräva fram att hon haft en barnflicka som varit svart anställd?! Det här är många år sedan och barnflickan hade under ett år fått någonstans mellan 5.000 och 10.000 kronor under ett år, vilket inte ens med dåtidens mått mätt var särskilt mycket pengar. Men det blev ett väldigt liv kring det hela – och jag tyckte själv att det var lite av en storm i ett vattenglas. Det var inga stora summor vi pratade om och den så kallade anställningen hade bara varat under ungefär ett år – då finns det politiker som gjort bort sig rejälare än så genom historien. Som när Mona Sahlin köpte en Toblerone på Riksdagens kreditkort till exempel (hoppas nu alla förstod ironin och sarkasmen i detta).

1. En retorisk teknik och ett argumentationsfel där man bemöter kritik eller en anklagelse med en motanklagelse i stället för att svara på sakfrågan. Det kallas ibland på svenska för ”men du då-teknik” eller relativisering, där syftet är att avleda fokus och anklaga motparten för hyckler ↩︎