Jag har varit aktiv i Vänsterpartiet ungefär sedan Alliansen vann valet 2006. Efter det valet ville jag göra vad jag kunde för att leda in politiken på den väg jag tycker är rätt. Jag ville göra någon – om än aldrig så liten – skillnad för att stävja de högervindar som dragit över Sverige och världen de senaste åren. Det parti som alltid legat mig närmast är Vänsterpartiet, så det fick bli ett medlemskap där. Till en början var jag rätt aktiv, jag deltog i demonstrationer, liksom valarbetet inför valet 2010. Jag ville helt enkelt göra vad jag kunde – förutom att rösta i valet – för undvika ytterligare en högerregering. Nu blev valutgången inte den önskade i valet 2010, utan Alliansen fick ytterligare en mandatperiod vid makten. Först valet 2014 blev det en framgång för de rödgröna, även om Vänsterpartiet varit något av ett parti i periferin. Men en socialdemokratisk regering är många gånger bättre än en moderat sådan.
Men sedan regeringskrisen tidigare i våras, har opinion vänt för Vänsterpartiet. Medlemstal och opinionssiffrorna har gått upp med flera procentenheter, vilket ju är riktigt glädjande. Politik är mycket förhandling, jämkande och kompromissande liksom en hel del spel för gallerierna. Jag trodde nog inte att min partiledning skulle ha stake nog att driva igenom en misstroendeomröstning mot regeringen i juni. Men det gjorde man och Vänsterpartiet har uppenbarligen haft mycket att tjäna på det, inte minst när det kommer till opinionen. Nu får man hoppas på fortsatt uppgång i opinionen, att Vänsterpartiet blir så starkt att man får mer politiskt inflytande än man hittills faktiskt haft.