En bloggare är en arkitekt av ord, som bygger broar mellan främlingar genom en skärm

Ofta är det på kvällarna när jag ska sova, som olika bloggämnen kommer till mig. Plötsligt ploppar det upp idé efter idé efter idé på nya inlägg att skriva – och inte alltför sällan har jag hela inlägg klara i mitt medvetande som jag känner att jag bara måste få skriva ner. På nattduksbordet har jag en anteckningsbok som jag fått av ett av mina syskonbarn och en penna – och i denna anteckningsbok skriver jag ner uppslag på blogginlägg och stödord för det/de eventuellt kommande inläggen. På så vis kan jag lägga mig på andra sidan och med tiden faktiskt somna utan att vara rädd att förlora idéerna på kommande blogginlägg – som ofta har en tendens att bli väldigt bra. Men ibland blir tankarna för påträngande, stödorden för dåliga och tafatta – och jag måste helt enkelt gå upp igen för att åtminstone påbörja det aktuella inlägget. På det här viset har jag ofta flera inlägg på gång samtidigt, jag har ofta massor av inlägg till hälften påbörjade, som jag med jämna mellanrum kommer tillbaka till för att slippa på – lägga till, dra ifrån, korrekturläsa och en massa andra saker. Oftast – för att inte säga nästan jämt – blir det ett inlägg jag är nöjd med i slutändan, men det händer också också att jag faktiskt skrotar inlägg. Jo, ibland har jag skrivit hälften av ett inlägg eller ännu mer – för att sedan inse att detta kommer inte att bli någonting. I skrivande stund har jag tre inlägg på gång, där jag faktiskt tror att det kommer bli publicering på samtliga inlägg. Åtminstone någon gång under de närmsta veckorna – kanske inte imorgon eller övermorgon, men den närmsta tiden. Hur andra bloggare arbetar vet jag inte, men jag måste ha detta arbetssätt för att få till bra inlägg – annars blir inläggen bara halvdana och inte något som jag känner att jag vill publicera.
När jag gick Skrivarlinjen på Folkuniversitetet för ett antal år sedan, fick jag ofta återkopplingen att jag var för övertydlig i mina texter – man tyckte helt enkelt inte att jag litade fullt ut på läsaren. Grejen är att – åtminstone i min värld som skrivande person – det är helt olika sätt att skriva beroende på syfte med texten. Det är en sak att skriva en skönlitterär text, som vi ägnade oss åt på Skrivarlinjen – då är texterna menade at lämna vissa saker öppna för tolkning, för att läsaren själv ska kunna skapa en bild av vad som sker i det skrivna ordet. Det är liksom den del av läsupplevelsen för den som ska läsa och tolka texten. Men jag som bloggat i decennier är inte van att skriva på det sättet! Som bloggare måste jag skriva totalt vattentäta texter som inte går att misstolkas – för då får jag förmodligen en lång rad otrevliga, hatiska, hotfulla och konspiratoriska kommentarer, mejl och brev. Tyvärr, som bloggare måste jag utgå ifrån att läsaren är en obegåvad person som gått Livets hårda skola och inte har större fantasi än att kalla sig Odin Hårfagre på Facebook. Syftet med ett blogginlägg är alltså inte bara att nå ut med budskapet i inlägget, utan också att få så många som möjligt att förstå vad jag menar – och då måste jag lägga mig på en nivå att även en ”Svärjevän” förstår vad jag menar. Kanske kan jag få någon av dessa personer från Livets hårda skola att ändra ståndpunkt, men får jag personen att spy ut en massa galla över mig, min blogg och mina anhöriga – då har jag i alla fall en halv seger.

Ibland tänker jag att det kanske är på nätterna jag ska skriva mina blogginlägg – eftersom det oftast är just de inläggen som blir bäst. Kanske hänger det ihop med att jag haft mest tid på mig att tänka igenom vad jag ska skriva, komma på kluriga och fyndiga formuleringar – och verkligen fått ned dem på print medan jag haft chansen. Den chansen har jag inte alltid på dagtid, då det ju hör till det normala att jag ägnar mig åt bloggen. Men eftersom mina inlägg i normalfallet tar minst fyra till fem timmar att färdigställa (de brukar bli ganska långa och kräver ibland en hel del research), så är det oftast ogörligt att färdigställa dem på nätterna. Så oftast påbörjar jag inläggen under kvällen/natten – och skriver sedan färdigt dem dagen efter. Kanske ibland med resultatet att åtminstone jag själv i efterhand kan märka vilken eller vilka delar som skrivits på natten respektive på dagen. Men så får det bli, för någonstans måste min skönhetssömn få gå i första rummet – jag har inte tillvaron att jag kan sitta uppe om nätterna och skriva när jag ska vara på jobbet tidigt på morgonen. Då måste jag ha tillvaron att jag kan leva på mitt skrivande – och den lyxen har jag tyvärr inte, även om jag ibland skulle önska och känna att det vore behändigt.
När jag gick på Skrivarlinjen, pratade vi mycket om när under dygnet man skrev som bäst. Många tyckte det passade bra att kliva upp tidigt på morgnarna för att skriva, medan hjärnan fortfarande inte fyllts av dagens intryck och började bli trött. Andra skrev bättre under dagen, kvällen respektive natten – och jag hade nog då inte kommit fram till när jag tyckte det var bäst att skriva. Men med facit i hand, skulle jag nog säg att det är eftermiddagar, kvällar och nätter som min fingrar producerar de allra bästa texterna. Det är då tangentbordet får jobba allra hårdast och jag kan tycka att det känns som en stor sorg att avbryta skrivandet för att man ju faktiskt måste äta middag. Morgnarna passade kanske bra för dem med småbarn, eftersom de oftast fortfarande sov då – medan jag som inte har barn inte behöver anpassa något alls av dygnet efter dessa små varelser. Och då blir det gärna eftermiddagarna som passar mig allra bäst, för att sedan även passa på de nätter då jag inte kan sova. Inläggen från sena nätter kan jag själv ibland läsa igenom och tänka att har jag verkligen skrivit detta?? Det är ju så otroligt bra! Och jag tänker ibland att hade alla mina inlägg hållit den standarden, då hade jag garanterat haft fler läsare på bloggen än vad jag har idag.

Kanske skulle jag ha fler besökare på bloggen än vad jag har om jag haft väsentligt mycket mer tid att lägga ner på den. Kanske skulle jag inte kunna leva på den eller ens ha en inkomst som var kännbar, men åtminstone nå ut till bra många fler än vad jag gör idag. Nu under semestern har jag haft gott om tid att ägna mig åt bloggen och att marknadsföra den ganska hårt – vilket också har lönat. Besökssiffrorna har ökat markant och jag har blivit positivt överraskad varje gång jag loggat in för att kolla min statistik. Och vi pratar inte några tiotals besökare per dygn, utan oftast flera hundra – vilket trots allt är en ganska respektabel ökning. Nu hoppas jag att många av er som hittat hit också vill komma tillbaka till bloggen för att fortsätta läsa mina inlägg och inte bara är här högst tillfälligt för att det är sommar och ni liksom jag är lediga. Jag märker dock att statistiken blomstrar mer de perioder jag verkligen har tid att ägna mig åt bloggen, medan siffrorna går ner när jag inte har tid blogga lika frekvent. Så ett tips till alla er som vill fortsätta att läsa vad jag skriver – anmäl er till nyhetsbrevet som kommer varje gång jag publicerar ett nytt inlägg! Formuläret finns nedanför varje inlägg liksom i högerkolumnen av bloggen. På så vis missar ni inga inlägg, utan kan läsa så fort något nytt kommer ut. För i perioder bloggar jag inte dagligen utan mer i mån av tid – och då kommer inläggen ut mer oregelbundet, vilket gör att man som läsare lätt missar inlägg.
När jag jobbar ser jag dessutom till att i större utsträckning sova om nätterna och inte sitta och skriva, vilket jag kunnat göra nu under semestern. Det har verkligen inte varit varje natt, men några gånger har jag suttit uppe och skrivit eftersom jag vet att det är nattetid som jag är som allra mest produktiv. Nu börjar dock semestern närma sig sitt slut och jag måste vrida tillbaka dygnet för att kunna jobba normalt igen. Det går inte längre att lägga sig framåt morgonkvisten vissa nätter eftersom man velat skriva och/eller haft svårt att sova. Vissa nätter har jag lagt mig vid den tid jag ofta stiger upp när jag ska jobba och det funkar trots allt inte att ha en sådan dygnsrytm med jobb jag har.