allkonstnarenDet här är ett ämne jag har haft uppe till diskussion tidigare på bloggen, men det tål tydligen att upprepas till leda. För jag blir faktiskt lite småtrött på det hela, det ska jag inte neka till. Titt som tätt får jag vänförfrågningar på Facebook från personer som följer min blogg. Och det är visserligen roligt att få en sorts respons från personer som följer bloggen. Men grejen är att jag inte lägger till “vem som helst” på Facebook, så är det bara. För att jag ska lägga till någon på Facebook, ska det vara en person som jag har en mer uttalad relation till vederbörande än att hen följer min blogg. Det ska vara till exempel en kollega, klasskompis (eller en före detta sådan) eller släkting eller liknande, men att man följer min blogg räcker inte för att jag ska lägga till dig på Facebook.
Jag är stenhård på den biten, mycket för att det jag lägger ut på Facebook är lite personligare än innehållet på bloggen. Det gör att jag vill ha lite mer koll på vilka som finns på min vänlista. Jag vill liksom känna vederbörande på något sätt för att man ska få en plats på min Facebook.
Vi har säkert olika syn på vem man lägger till på Facebook, för somliga räcker det säkert med en följare på bloggen för att man ska lägga till vederbörande. Men jag har en lite annorlunda syn på det hela och vill ha en mer specifik relation till en person som jag lägger till. Det är inte jätte ofta dessa vänförfrågningar kommer, men tillräckligt ofta för att jag ska känna igen dem och förstå hur personen ifråga har hittat mig. Ibland brukar jag skriva till vederbörande och fråga hur vi känner varandra – och nästan uteslutande får jag samma svar tillbaka, att man följt min blogg under en tid och därmed vill lägga till mig.
Det kan hända att man tycker att man känner mig tillräckligt väl för att vilja lägga till mig på Facebook bara genom att följa min blogg. Men jag håller stenhårt i mitt privatliv och lägger inte till följare hur som helst, så enkelt är det. För mig är Facebook min privata del av sociala medier, medan bloggen är den offentliga delen och det är stor skillnad på vad jag lägger ut. Jag är väsentligt privatare på Facebook än vad jag är på bloggen, även om man kanske inte får det intrycket av att följa min blogg.
För tydlighetens skull: det har faktiskt hänt att jag lagt till följare på bloggen på Facebook. Men då har det varit personer som följt bloggen länge, kommenterat mycket och jag även följt den personens blogg en längre tid. Om du läser min blogg utan kommentera den och sedan plötsligt skickar en vänförfrågan, då kommer det bli ett nej rakt av. Då har jag ingen aning om vem du är och kommer inte vilja ha dig på min vänlista på Facebook. Så enkelt är det bara. För det är just en vänlista, personer som jag har en relation till och vet vilka det är som får en plats på den listan.
Men det verkar som att det inte går att vara nog tydlig: jag lägger inte till vem som helst på Facebook!! Det är smickrande att någon tycker så mycket om min blogg att man vill lägga till mig på Facebook, men jag håller på det privata så långt det bara går. Och gränsen går vid att lägga till “vem som helst” på Facebook. Just Facebook håller jag för personer som jag faktiskt har en relation till, som jag ändå känner litegrann i någon utsträckning.
Sen kanske jag inte kan säga att jag känner en före detta klasskompis som jag inte har träffat på 25 år, men vi har i alla fall en uttalad relation till varandra. Och det är just det som är kriteriet för att man ska få vara vän med mig! Jag anser inte att jag har en tillräckligt stark relation till någon som följt min blogg men utan att ens kommentera mina inlägg – sen plötsligt ploppar det upp en vänförfrågan från ingenstans. Nej, då får man faktiskt vara lite mer kreativ än så. Punkt slut.
