Din tankesmedja i etern
Det har gått sisådär dryga 20 år sedan sociala medier gjorde sitt intåg i vår tillvaro. Från ganska blygsamma siffror till att i princip alla idag finns på framförallt Facebook, men även har konton på många andra plattformar. Jag var ganska sen med att gå med på Facebook och skaffade ett konto i april 2009. …
Det här är ett ämne jag har haft uppe till diskussion tidigare på bloggen, men det tål tydligen att upprepas till leda. För jag blir faktiskt lite småtrött på det hela, det ska jag inte neka till. Titt som tätt får jag vänförfrågningar på Facebook från personer som följer min blogg. Och det är visserligen roligt att få en sorts respons från personer som följer bloggen. Men grejen är att jag inte lägger till ”vem som helst” på Facebook, så är det bara. För att jag ska lägga till någon på Facebook, ska det vara en person som jag har en mer uttalad relation till vederbörande än att hen följer min blogg. Det ska vara till exempel en kollega, klasskompis (eller en före detta sådan) eller släkting eller liknande, men att man följer min blogg räcker inte för att jag ska lägga till dig på Facebook.
Jag är stenhård på den biten, mycket för att det jag lägger ut på Facebook är lite personligare än innehållet på bloggen. Det gör att jag vill ha lite mer koll på vilka som finns på min vänlista. Jag vill liksom känna vederbörande på något sätt för att man ska få en plats på min Facebook.
Det är inte bara i min mejl som jag påbörjat en gallring. Jag är rätt less på alla massmejl jag får hela tiden och har påbörjat arbetet med att avsäga mig prenumerationen på alla massutskick jag inte vill ha – och så är det med den stora majoriteten av de massmejl jag får. Det är ytterst få jag ens läser, utan de allra flesta raderar jag fortare än det tagit att ta emot dem. Numera får jag i princip bara jag mejl jag trots allt läser mer eller mindre noggrant och det är faktiskt väldigt skönt.
Nu börjar nästa arbete, nämligen att gallra i vilka grupper jag är med i på sociala medier. Efter att ha ledsnat på massmejl som dyker upp i inboxen i tid och otid, har jag nu börjat störa mig på vad som dyker upp i flödet när jag besöker sociala medier. Åtminstone jag själv tillbringar ganska mycket tid vid olika skärmar och därmed även sociala medier, så jag tycker det är viktigt att det som dyker upp i flödet ger positiv energi.
När jag började blogga för cirka 15 år sedan, var jag brutalt ärlig i mina inlägg. Det var ytterst få saker jag utelämnade, utan i princip allt hamnade i offentligheten på internet. Och det var poppis kan jag säga, jag har nog aldrig haft så många besökare på min blogg som jag hade då. Det där med att vara väldigt personlig i sina inlägg drar till sig besökare, det är en sak som är säker.
Med åren har jag valt att vara allt mindre personlig i mina inlägg, av flera anledningar. Men framförallt vill jag inte att de personligaste delarna av tillvaron ska ligga ute på internet till allmän beskådan längre. Jag har gallrat ganska duktigt bland gamla inlägg för att ta bort sådant jag inte längre vill skylta offentligt med.
Numera gör jag dagligen avvägningar kring vad jag ska lägga ut eller ej. Jag utelämnar i princip helt depressioner, sömnproblem och kärleksbekymmer. Samt en massa annat förstås. Vissa saker kan jag nämna liksom i förbigående, men jag går inte in på några detaljer.
Det där med sociala medier är inte alltid helt enkelt. Folk blir som förbytta så fort de hamnar bakom ett tangentbord, skymd av en skärm och inte har en levande person framför dig, utan du kommunicerar genom datorn. Det där med social kompetens tycks totalt försvinna när man sitter gömd bakom en dataskärm.
Det lustiga är att personer som jag i verkliga livet – utanför internet – kan uppleva som trevliga, snälla och socialt kompetenta visar helt andra sidor när man kommunicerar på till exempel Facebook. Plötsligt kan det komma riktigt otrevliga kommentarer från dessa personer, kommentarer som jag tvekar på om de skulle komma med om man satt ansikte mot ansikte.
Jag är i perioder väldigt aktiv i sociala medier. Jag har konton på de flesta plattformar, även om det över tid varierar lite hur aktiv jag är på respektive ställe. Men över tid är jag aktiv på Instagram, Facebook, Twitter och Linkedin. Och därtill kommer förstås bloggen, som jag försöker uppdatera mer eller mindre dagligen – även om det inte alltid hinns med, förstås.
Jag har för vana att vara rätt frispråkig och kan tycka att det – inte minst på bloggen – är rätt kul att vara lite provocerande. Det är någonstans så man får följare och väcker reaktioner – och också gör det roligt att blogga. För trots allt är det roligt och inspirerande med reaktioner på det man skriver. Jag har varit tämligen förskonad från näthat, även om en och annan hatisk/otrevlig kommentar emellanåt dyker upp.
Allteftersom jag fått fler besökare på min blogg, har jag anat en annan trend som verkar komma med en hyfsat välbesökt blogg. Jag har nämligen börjat få en massa vänförfrågningar från vilt främmande människor. Någon enstaka kan skicka med ett meddelande och tala om att man följt min blogg under en tid och nu vill bli vän med mig på Facebook.
Jag har dock en strikt ”policy” för vem jag lägger till på Facebook. Jag lägger bara till personer som jag har eller haft en relation till. Det vill säga vänner, kolleger, klasskompisar och liknande. Jag har personer på min vännerlista som jag inte träffat sedan jag gick på lågstadiet – alltså för 35 år sedan. Så det är ganska frikostiga ”regler” jag har för vem jag lägger till trots allt, åtminstone enligt min mening. Men en person som jag inte känner, utan som ”bara” följt min blogg under en tid har jag ingen relation till. Det är kul och smickrande med personer som följer min blogg och som vill bli vän med mig på Facebook. Men för att jag släppa in någon i den privata sfär som mitt Facebookkonto utgör, ska det till lite mer än att man läser min blogg.
Sociala medier har absolut gjort mycket positivt för vår tillvaro. Man får en kontakt med människor som man inte hade för 20 år sedan. Det är kul att genom Facebook se vad som hänt med gamla klasskompisar, tidigare kolleger – eller ha kontakt med släktingar och vänner som bor långt bort eller som man av andra anledningar inte träffar särskilt ofta.
Sociala medier tar verkligen fram det sämsta hos oss människor ibland. Vi ställs inför konflikter som vi nog inte ställts inför tidigare. Det blir plötsligt mer påtagligt när någon har knäppa/obekväma åsikter, inte vill vara din vän längre eller gör bort sig offentligt.