Hur personlig ska man vara på bloggen?

När jag började blogga för cirka 15 år sedan, var jag brutalt ärlig i mina inlägg. Det var ytterst få saker jag utelämnade, utan i princip allt hamnade i offentligheten på internet. Och det var poppis kan jag säga, jag har nog aldrig haft så många besökare på min blogg som jag hade då. Det där med att vara väldigt personlig i sina inlägg drar till sig besökare, det är en sak som är säker.
Med åren har jag valt att vara allt mindre personlig i mina inlägg, av flera anledningar. Men framförallt vill jag inte att de personligaste delarna av tillvaron ska ligga ute på internet till allmän beskådan längre. Jag har gallrat ganska duktigt bland gamla inlägg för att ta bort sådant jag inte längre vill skylta offentligt med.
Numera gör jag dagligen avvägningar kring vad jag ska lägga ut eller ej. Jag utelämnar i princip helt depressioner, sömnproblem och kärleksbekymmer. Samt en massa annat förstås. Vissa saker kan jag nämna liksom i förbigående, men jag går inte in på några detaljer.

Det jag alltmer tänker på när jag bloggar, är vilka som faktiskt läser eller möjligen kan läsa mina inlägg. Det är kolleger, arbetsgivare, släktingar och vänner – samt förstås personer som kan vara blivande arbetsgivare och kolleger. Att vara för ärlig på en blogg kan i värsta fall ligga en i fatet vid en rekryteringsprocess, eller för den delen orsaka problem på en arbetsplats.
Och det gäller förstås inte bara på en blogg, utan överlag vilken inställning man har i sociala medier. Även om man till viss del kan styra vem som ser vad på Facebook, bör man vara försiktig även där med vad man lägger ut. Saker och ting kan snabbt bli virala och spridas som en löpeld utan att man har kontroll över det. Så det gäller verkligen att man bara lägger ut sådant som det är helt okej att vem som helst läser och ser. Oavsett vilken plattform det gäller.

Jag har gått så långt att jag till och med kan störa mig på vad andra lägger ut i sociala medier. Både sådant som är personligt, men också föräldrar som hejvilt lägger ut bilder på sina barn. Jag förstår att man som förälder gärna och stolt vill visa upp sina barn, men ibland blir det liksom för mycket. Inte minst när man lägger ut bilder på barn i badkläder eller gör sig lustig över vad barn har sagt. Det är givetvis upp till var och en vad man lägger ut, det är inget man som utomstående ska lägga sig i. Men ibland är det svårt att inte ha åsikter om det.
Jag lägger ibland ut bilder på min systerson på till exempel Facebook, självklart händer det emellanåt. Men jag är väldigt noga med vilken typ av bilder jag lägger ut – och skulle till exempel aldrig lägga ut badbilder. Och jag lägger inte ut några bilder på bloggen, där jag har absolut noll koll på vem som kan se bilderna. Det är en ytterst svår balansgång vilka bilder man ska välja att lägga ut på barn, det är min bestämda uppfattning. Det är klart att man ska kunna lägga ut bilder, men man bör trots allt vara försiktig med vilka bilder man väljer.

Det enda jag alltid varit restriktiv med på bloggen, det är att lägga ut uppgifter om och bilder på andra människor – framförallt människor i min närhet. Jag är petnoga med att jag ska ha personens tillstånd innan jag lägger ut något på bloggen, även om det kan upplevas som detaljer och småsaker. Ett tag diskuterade jag inte ens min relationsstatus på bloggen. Idag är det visserligen ingen hemlighet att jag är sambo, men mer än så diskuterar jag faktiskt inte i ett öppet forum på internet. Och det är av hänsyn till just min sambo.
Jag tänker att plötsligt kan jag råka lägga ut något om en person som av någon anledning inte är okej – eller något som helt enkelt kan ställa till det för vederbörande. Sen finns förstås aspekten att man kan göra sig skyldig till förtal om man diskuterar andra människor för livligt på en blogg.
Sen kan det hända att det finns saker jag vill diskutera på bloggen och att jag faktiskt vill omnämna personer i min närhet. Då gör jag det så anonymt som möjligt och lägger inte ut uppgifter så att det går att förstå vem det är jag åsyftar (så länge jag givetvis inte har personens tillstånd att skriva om det på bloggen).
Ett annat undantag är om det är något som redan omnämnts i till exempel media eller på internet. Skriver du något på din egen blogg, som jag sedan vill kommentera – då kan jag skriva relativt öppet vem inlägget faktiskt handlar om. Precis samma sak gäller om något redan är omnämnt i media, då kan även jag skriva om det på bloggen.

Det är en svår balansgång hur personlig och öppen man kan vara på sin blogg. Vad man skriver om andra människor bör vägas med guldvåg, men också vad man skriver om sig själv. Inställningen varierar ganska mycket mellan olika bloggare, det är en sak som är säker. På vissa bloggar jag följer, är bloggaren öppen med saker som ätstörningar och grav psykisk ohälsa – sådant som jag själv aldrig skulle skriva om, mer än möjligen lite i förbigående. På andra bloggar jag följer, lägger man ut frikostigt med bilder på sin familj – något jag själv inte skulle göra utan tillstånd från personerna ifråga. Men vad jag, de här bloggarna kanske har familjens tillstånd att publicera bilder på dem? Och i så fall skulle även jag vara bekväm med att publicera bilderna.
Det är självklart upp till var och en vad man lägger ut, jag säger inte att det ena eller andra är rätt eller fel. Så länge du inte begår några brott och/eller skadar andra människor, är det självklart ditt val vad du väljer att publicera. Jag säger bara att jag själv blivit allt mindre personlig på bloggen, eftersom det känts rätt för mig. Jag vill inte längre att vem som helst ska kunna läsa om det allra mest privata i min tillvaro.