Ett blogginlägg i veckan slår tio bra idéer i huvudet

Häromdagen hade jag radion påslagen där hemma och man intervjuade en youtuber, som hade runt 2.860.000 följare på sin kanal. Det var en svenska, men hon var naturligtvis bosatt i USA. Simone Giertz heter hon – och har gjort sig känd genom att bygga världens sämsta robotar. Dit hör till exempel en väckarklocka som slår dig i ansiktet när den ringer (den skulle aldrig funka på mig eftersom jag rör mig mycket när jag sover och aldrig ligger på samma punkt på kudden när jag sover). Själv tänker jag bara; vad ska du göra för att få ihop så många följare? Ska du vara usel på något eller duktig på något för dra till dig besökare i dina sociala kanaler? Själv har jag alltid tänkt att det räcker med att vara duktig på att uttrycka dig, marknadsföra dig och i övrigt kunna lägga ut ett intressant innehåll – sedan är saken liksom biff. Men det räcker tydligen med att vara usel på något, så skrapar du snabbt ihop besökare. Eller – usel är hon nog inte, men det är ändå inga geniala uppfinningar hon lanserar. Det känns som att det skulle vara bättre att vara riktigt duktig på något och på så vis kunna nå ut bland folk med det man gör. Som en bloggare som är riktigt duktig på att skriva och debattera, en youtuber som besitter ordets gåva och verkligen kan de hen lägger ut – eller instagrammare som verkligen kan hantera sin kamera. Men det räcker med ett youtubekonto och lite halvdana uppfinningar, så når du ut till en miljonpublik. Vilket känns lite konstigt på något vis. Nej, jag är inte avundsjuk – även om jag medger att 2,5 miljoner läsare på bloggen skulle vara lockande. Det skulle lösa många av mina ekonomiska problem om jag haft de besökssiffrorna och jag skulle kunna göra mig skuldfri på nolltid. Hade jag haft 2,5 miljoner läsare på bloggen, hade jag kunnat tjäna minst 150.000 i månaden bara på den reklam jag har upplagd på bloggen – vilket kunnat göra att jag kunnat säga upp mig och leva gott på att skriva.
Men idag är det annat än bloggar som gäller, svårare än så är det inte. Det är Youtube, Snapchat och annat som är mer inne än att följa någon medelålders karl som bloggar lite. När jag började blogga, var det liksom senaste skriket på något vis – då var det rät lätt att hitta följare. Men idag är det svårare och jag tror inte folk är lika intresserade av bloggar längre. Varför jag då fortsätter att blogga? Jo, för att jag tycker det är kul och inte så mycket för att dra in en jäkla massa pengar. Skulle jag dessutom ha närmare tre miljoner följare, skulle jag inte ha en chans att ensam sköta bloggen utan skulle behöva hjälp utifrån – bland annat med att gå igenom kommentarer och liknande så det inte sprids onödigt hat i kommentarsfältet. Jag har länge tänkt att även om jag skulle ha massor av följare och tjäna stora pengar på bloggen, så skulle jag fortsätta jobba som vanligt. Men frågan är om jag skulle hinna jobba heltid och samtidigt driva en väldigt välbesökt blogg? Åtminstone skulle jag ha svårt att göra det själv, utan skulle behöva någon som hjälpte till. Jag skulle själv skriva min inlägg, själv besvara de kommentarer som kom in – men jag skulle förmodligen behöva någons hjälp att bland annat sålla bland alla kommentarer som kom in. Men visst vore det fantastiskt med dessa höga besökssiffror som somliga har, jag nekar inte till att det hade varit roligt. Fast då skulle jag nog behöva göra något mer än bara blogga om min vardag och lite övriga inlägg i slumpmässiga ämnen. Kanske skulle jag bli uppfinnare trots allt? Eller är det lite gjort redan – ska jag hitta på något annat?

Jag lägger mycket tid och resurser på att marknadsföra bloggen och försöka nå ut till nya läsare. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra – men generellt har besökssiffrorna sakta börjat stiga på sistone. Jag ligger långt ifrån de – för mig – orealistiska flera miljoner besökare och kommer garanterat aldrig att hamna där, men det är ändå roligt statistiken sakta, sakta öka. Det hänger förstås ihop med hur ofta och mycket jag skriver, men också vilka ämnen jag väljer. Vissa saker drar helt enkelt till sig fler besökare än andra, något som kan vara lite nyckfullt. Men idag är konkurrensen stenhård och det är svårt att nå ut i mediebruset – de sociala medierna är många och det finns en hel del personer som gärna vill nå ut med sina budskap. Vissa använder sig av Youtube, andra Snapchat – och så vidare – så vilket medium man ska välja är lite svårt att veta. Men jag håller mig till min blogg, det känns säkrast så. Jag har bloggat så många år nu, att det skulle kännas konstigt att börja med något annat medium och försöka slå sig fram där. Redan nu har jag konton på Facebook, LinkedIn och X, vilket känns som att det får räcka. Det som går sämst är nog ändå bloggen, där jag har minst antal besökare – trots ihärdigt länkande och marknadsförande av bloggen. Varje inlägg länkas från Facebook, men också många från LinkedIn och X, sedan tar jag min chans att länka så fort tillfälle ges även i andra sammanhang. Men det går så där i ärlighetens namn, i alla fall om målsättningen är att få massor av besökare på bloggen. Fast det är – som sagt – inte den största målsättningen med bloggen för min del.
Sen kan man förstås lägga stora pengar på att marknadsföra sin hemsida genom exempelvis Google – och kanske på så vis öka besökarna. Jag gjorde ett tag ett försök att marknadsföra företagets firma på så vis, men insåg att man var tvungen att lägga stora pengar på reklamen för att det alls skulle ”löna sig”. Så jag gav snart upp och har inte brytt mig om att marknadsföra bloggen på det viset – det går helt enkelt för mycket pengar. Man måste vara beredd att betala tiotusentals kronor i månaden för en effektiv marknadsföring, vilket de flesta av oss nog inte har råd med. Så jag får hålla mig till sådant som är gratis – och helt enkelt hoppas på att den där berömda djungeltrumman går istället. Kanske kommer siffrorna öka markant en dag, man vet aldrig. På något vis måste man helt enkelt sticka ut från mängden för att folk ska komma tillbaka till bloggen och vilja fortsätta att läsa den, sedan spelar det kanske inte nödvändigtvis någon roll exakt vad som gör att man sticker ut. När jag började blogga, var jag groteskt ärlig och personlig i mina inlägg – och hade också ett ganska stort antal besökare. Men så bestämde jag mig för att lägga om mitt bloggande och inte vara fullt lika personlig, eftersom jag började värna om mitt privatliv lite mer. Dock svängde då besökssiffrorna nedåt ganska drastiskt när jag valde att lägga om bloggandet – uppenbarligen drar det till sig besökare när man bloggar om psykisk ohälsa, mobbing och andra känsliga ämnen. Jag är fortfarande öppen med att jag att jag tar antidepressiva mediciner, men exakt hur jag mår skyltar jag inte med i ett öppet forum på internet.

Dock tänker jag ibland att vi borde ha kommit längre än vad vi gjort när det kommer till acceptansen för att vara aktiv i sociala medier av olika slag. När jag för knappa 20 år sedan blev JK-anmäld för förtal blev jag full i skratt. Samtidigt tänkte jag att detta kommer inte hända i framtiden, för företag får minsann vänja sig vid att man kritiserar dem offentligt i dagens högteknologiska samhälle. Och nej, det har inte hänt sedan dess – trots att jag flertalet gånger kritiserat olika företag i mina inlägg på bloggen. Däremot fick jag för drygt två år sedan en provanställning avbruten bland annat med hänvisning till min blogg – detta trots att jag knappt kommenterat jobbet alls i mina inlägg. Och jag blev alldeles paff att bloggen användes som argument för att avbryta anställningen – mycket hade jag kunnat godta, men just bloggen förstår jag faktiskt inte. Jag kan inte se skillnaden mellan en blogg och att vara aktiv på exempelvis Facebook, X eller Instagram – i min värld finns ingen skillnad. Och idag är väldigt många aktiva i olika sociala medier, det är bara för arbetsgivare att acceptera det. Sen finns det förstås gränser för vad man skriver om i sociala medier – för ofta har man tystnadsplikt av olika slag i och med sin anställning. Jag jobbar även idag på ett skyddsobjekt, där arbetsgivaren är fullt medveten om min blogg – och de gör bedömningen att det inte är några problem. I alla fall så länge jag inte bryter mot tystnadsplikten, lämnar ut personliga uppgifter eller beskriver hur lokaler och liknande ser ut. Och jag är restriktiv med vad jag skriver om jobbet – vad jag jobbar med är ingen hemlighet, men i övrigt är jag försiktig med vad jag skriver om jobbet. Och så har jag varit i alla år, jag reagerar väldigt starkt på folk som kan skriva väldigt känsliga saker om sin arbetsplats på bloggar eller andra sociala medier. Jag läste ett tag en blogg som drevs av en tjej som arbetade på en förskola. Hon kunde lägga ut uppgifter om att hon jobbat med vikarier som inte fungerade på jobbet, som var lata och så vidare – och skrev på ett sådant sätt att det lätt skulle gå att spåra till vem inlägget handlade om bara man var lite insatt. Jobbade man på förskolan, skulle det vara lätt att förstå vem som inlägget handlade om – något som inte känns okej i min värld. Har jag problem med en kollega, skulle jag aldrig lägga ut det i ett öppet forum på nätet, utan möjligen ta det med en chef – som sedan skulle få reda ut det hela.
Jag tänker att både arbetsgivare och anställda har ett stort ansvar när det kommer till sociala medier. Som arbetsgivare får man acceptera att anställda har sociala medier, så enkelt är det bara. Men som anställd har man naturligtvis också ett ansvar för vad man lägger ut – för allt är inte okej i sociala medier utan kan leda till olika arbetsrättsliga repressalier. Du kan få en varning eller helt enkelt bli av med jobbet om du är för frispråkig i sociala medier. Just därför är jag ytterst försiktig med vad jag skriver om jobbet på bloggen – eller för den delen även på Facebook. Man kan inte alltid hävda att vi har yttrandefrihet i Sverige, för vissa saker är rent olämpliga att lämna i sociala medier. Enligt rådande lagstiftning har man som anställd en lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare och det gör att man har vissa regler att förhålla sig till. Du får inte kritisera din arbetsgivare öppet, du får inte lägga ut information som strider mot sekretess – och en rad andra saker. Har jag själv kritik mot min arbetsgivare, tar jag det med min chef eller möjligen med facket – men lägger inte ut det på internet. Har jag problem på jobbet lägger jag heller inte ut det på internet, utan jag tar det återigen med chefen eller facket. Så självklart kan det finnas anledning till avsked om man skriver om ”fel” saker på sociala medier – men det hade jag inte gjort när jag fick min provanställning på Trafikverket avslutad. Och min nuvarande arbetsgivare är som sagt fullt medveten om min blogg – och råkar jag skriva något olämpligt hoppas jag att man säger till, så att jag kan redigera eller ta bort det aktuella inlägget.