Bara de sinnessjuka tar sig själva på fullt allvar

Som bloggare får man inse och acceptera att olika inlägg drar till sig olika många läsare, det varierar ganska starkt mellan olika ämnen hur många som orkar klicka sig in på ett inlägg. Ett bra exempel är det öppna brev jag skrev till Grand Hotell Saltsjöbaden strax efter nyår. Det var ett inlägg som drog till sig ovanligt många inlägg och jag gladdes under några dagar åt riktigt blomstrande läsarsiffror på bloggen, med hundratals besökare per dygn. Det var uppenbarligen ett ämne som intresserade många – och för bloggens skull får jag helt enkelt hoppas på fler liknande händelser så att jag kan skrapa ihop riktigt många besökare. Allteftersom dagarna sedan gått, har besökssiffrorna sedan gått ner – för att med tiden sakta börja gå upp igen. Huruvida ett inlägg drar till sig besökare eller ej går oftast inte att förutse, jag trodde nog inte att mitt öppna brev till Grand Hotell skulle dra till sig så många besökare som det i slutändan gjorde. Åtminstone har jag själv inte lärt mig att se något system i huruvida inlägg ska dra till sig besökare eller ej. Det är så mycket det hänger på; hur man rubriksätter ett inlägg, vad det handlar om och hur det utformas. Man måste naturligtvis sätta en rubrik som drar till sig uppmärksamheten och som säger något om innehållet. Sedan ska man utforma inlägget på ett sätt som gör att folk faktiskt stannar kvar och läser det, inte bara klickar på det för att sedan gå vidare till någon annan sida.
Så det är en konstart i sig att blogga, framförallt om man vill ha besökare. Men det gäller inte bara att utforma inläggen korrekt, utan även att bloggen syns på andra sajter så att folk hittar bloggen. Själv lägger jag mycket tid på att lägga upp länkar i olika grupper för att få så många som möjligt att faktiskt besöka min blogg. Det funkar någorlunda och jag har en liten skara trogna läsare. Jag har bloggat i många år och är fullt medveten om att jag inte kommer bli någon stor bloggare med tusentals besökare per dygn. Men ju fler som läser, kommenterar och gillar mina inlägg, ju roligare att bloggar är det ju förstås – det ska jag villigt erkänna. Och jag skulle förstås inte tacka nej till fler läsare, så är det ju.

En sak är i alla fall klar – och det är att personliga inlägg drar till sig fler läsare än mer opersonliga sådana. När jag började blogga, var jag groteskt ärlig och personlig – jag lade ut allt möjligt som folk kanske egentligen inte har med att göra och som jag kanske inte borde ha lagt ut. Men så hade jag faktiskt bra med besökare, för uppenbarligen lockade det många till att läsa bloggen. Sen har jag lagt om bloggandet och bestämt mig för att inte vara fullt lika personlig och privat, jag har blivit mer mån om mitt privatliv helt enkelt. Allt personligt behöver inte ligga ute på internet till allmän beskådan – åtminstone inte när gäller mitt privatliv, sedan får andra bloggare göra precis som de vill med sina privatliv. Även jag följer ju vissa bloggar och förfasas ibland över vad somliga bloggare faktiskt lägger ut på ett öppet forum på internet. Jag har hittat blogginlägg där den aktuella bloggaren lägger ut detaljer om sin partner, sin arbetsgivare, arbetsplats eller kolleger – och så vidare. Jag skulle aldrig lägga ut inlägg om konflikter jag och min partner haft, ventilera problem på min arbetsplats eller diskutera saker som känns alltför privata. Och det sistnämnda är det bara jag själv som avgör om det är för privat eller ej.
Jag kan nämna vissa saker som är privata – det är till exempel ingen hemlighet att jag äter antidepressiva mediciner. Men jag diskuterar inte mitt mående särskilt mycket närmare än så, ungefär där går gränsen för vad som är för privat. Och jag lägger inte ut bilder på eller uppgifter om andra personer, som inte givit sitt uttryckliga tillstånd till det – med några få undantag. Och på den punkten är jag väldigt hård, jag diskuterar helt enkelt inte vad andra människor gör. Jag kan säga att jag tagit en öl med en familjemedlem, men inte med vem exempelvis. Jag har full förståelse för att det oftast är okej att skriva på bloggen att jag tagit en öl med brorsan, ätit middag hos pappa eller hälsat på mamma. Men rätt vad det är råkar jag skriva något som inte är okej, något som den aktuella personen inte är bekväm med – eller i värsta fall något som faller in under saker som förtal eller liknande. Och det är en situation jag inte vill försätta mig i, så därför lägger jag absolut inte ut något som berör andra personer – även om jag gör enstaka undantag.

Fördelen med en egen blogg, är att jag själv bestämmer vad jag ska skriva om, vad jag ska lägga ut eller ej. Jag behöver inte ta hänsyn till något annat än rådande lagstiftning när jag lägger ut inlägg – liksom (självklart) att jag inte gör mig ovän med någon. Det är inte ofta jag gjort mig ovän med någon genom något inlägg, men jag har ibland rört upp känslor vilket givetvis är på gott och ont. Men jag minns till exempel en situation för massor med år sedan, när jag fortfarande pluggade på Sjöfartshögskolan. Då plockade skolan plötsligt bort en kurs från studieplanen, mitt under pågående utbildning. Istället skulle vi själva få bekosta utbildningen, som då – för 15 år sedan – kostade över 12.000 kronor. Det blev vilda protester bland oss studenter, som bland annat kontaktade lokala medier, protesterade till rektorn och gjorde vad vi kunde för att få skolan att ändra sitt beslut. Själv skrev jag bland annat ett mejl till rektorn, där jag påtalade missnöjet i klassen kring skolans beslut. Jag fick svar från rektorn – och citerade bland annat mejlet i ett inlägg på bloggen. Något som ledde till att jag kallades upp till rektorn, som undrade vad jag hade för problem som hängde ut honom på nätet och dessutom citerat honom inkorrekt. Vilket jag självklart inte hade gjort, jag citerade hans mejl ordagrant – så jag kom med motfrågan vad han hade för problem, som inte stod för vad han sagt. Det hela slutade i alla fall med att rektorn efter denna händelse vägrade att besvara några mejl från mig, han sa uttryckligen att om jag ville honom något fick jag komma upp på hans kontor och prata istället.
Sen har vi förstås historien med Däckhuset i Kalmar, som JK-anmälde mig för förtal efter att jag skrivit ett kritiskt inlägg om hur jag blivit bemött på verkstaden i samband med att jag lämnat in min moped på service. Så visst har jag rört upp känslor genom mina blogginlägg genom åren, det måste ändå medges. Men det är numera länge sedan något sådant inträffade, utan det är numera ganska lugnt kring mina publiceringar – och det finns säkerligen förklaringar till det. Dels har personer och företag blivit vana vid det där med bloggar och sociala medier, att vissa saker faktiskt kan hamna på internet om man exempelvis inte sköter sig. Dels har jag blivit lite försiktigare i mina publiceringar, jag lägger inte ut precis vad som helst längre. Publiceringen kring Däckhuset i Kalmar ångrar jag inte, utan jag skulle ha gjort likadant idag om samma sak hände. Inläggen finns för övrigt fortfarande kvar här på bloggen och går att läsa här för den som vill. Jag ångrar inte heller publiceringen kring Sjöfartshögskolan, men det inlägget har försvunnit i någon av de gallringar jag gjort i samband med att jag bytt bloggplattform genom åren.

Inläggen kring Däckhuset fick en enorm spridning när jag lagt ut dem, något man förmodligen inte alls räknade med när man gjorde JK-anmälan. Det skrevs om anmälan i både lokala tidningar, liksom på SVT:s lokala sida för Kalmar – det tycktes vara en stor händelse att en lokal bloggare blev JK-anmäld för förtal. Det hela avskrevs dock ungefär lika fort som anmälan kom in, eftersom ett företag i lagens ögon inte kan utsättas för förtal. Hade jag däremot namngivit någon i personalen, hade situationen förmodligen varit en helt annan – och det är sådant jag vill passa mig för, eftersom jag inte vill göra mig skyldig till just förtal. Men det här var ungefär 15 år sedan, så det utspelade sig i en tid då företag ännu inte vant sig vid det där med publiceringar på internet. Idag kan det få en enorm spridning i sociala medier om ett företag missköter sig på ett eller annat sätt – och det är bara för företagen att vänja sig vid detta enligt min mening. Något som jag tror har skett också, man har börjat vänja sig vid publicitet på internet från kunder eller gäster som inte är nöjda med den service eller det bemötande man har fått. När jag skrev det öppna brevet till Grand Hotell Saltsjöbaden, har jag inte hört något från hotellet avseende brevet – man har inte ens besvarat det. Vilket kanske inte är den reaktion jag sökte i ärlighetens namn, någonstans hade jag hoppats på att man åtminstone kunnat besvara kritiken i brevet/inlägget. Men det har man alltså inte gjort.
Men det fick ändå en viss spridning hur våra vistelser på Grand har varit – och förhoppningsvis sätter inlägget ändå viss press på hotellet att skärpa till sig. Vi var som sagt nöjda till en början med bemötande och kompensation för missödet med att vi inte fick tillgång till spaet, men sedan sket det sig en aning – vilket var synd. Googlar man på Grand, kommer inlägget upp i sökresultatet så det är lätt för folk att hitta det ganska kritiska inlägget. Grand är ändå ett ganska välrenommerat hotell och man borde vara räddare om sitt rykte än så här. Idag – 15 år efter historien med Däckhuset – borde företag tänka ett steg till och förstå att ett dåligt bemötande kan hamna på internet till allmän beskådan och att det snabbt kan driva ett företag i graven om det vill sig riktigt illa.

För hur det än är, så har internet inneburit en revolution när det kommer till konsumentmakt. Det finns en uppsjö av sidor för att lämna recensioner på olika företag – och till det kommer alla sociala medier som finns idag. Om ett företag konsekvent missköter sig, kan det få en enorm spridning väldigt fort – precis som om man får exceptionellt bra service och bemötande på ett ställe. Hade vi varit supernöjda med våra vistelser på Grand, hade det kanske också givit ett blogginlägg – fast ett positivt sådant. Något som hade kunnat ge lite god marknadsföring istället för att ge dålig reklam. Och det är inte bara möjligheten att recensera företag som ger oss konsumenter mer makt i och med internet – det har även blivit avsevärt mycket enklare att till exempel jämföra priser, villkor och utbud hos olika företag och sedan göra ett väl avvägt beslut innan man köper eller bokar något. På så vis pressar vi företagen till att erbjuda bra varor och tjänster till ett så lågt pris som möjligt. Framförallt vi som är lite prismedvetna ser ju till att jämföra innan vi köper eller bokar något – och då är internet ett fantastiskt verktyg för ändamålet. Jag vet inte hur mycket tid jag lagt genom åren på att jämföra varor och tjänster innan jag slutligen bestämt mig för en specifik leverantör. Men jag lade ännu mer tid innan internet fanns, då var det ett ständigt ringande till olika leverantörer innan man slutligen bestämde sig. Man satt där med telefonkatalogen och ett anteckningsblock och förde anteckningar innan man bestämde sig för vem man skulle förära med ett köp.
Vi som är lite äldre minns ju tiden innan internet, hur omständliga många saker var på den tiden. Alltifrån att köpa en tågbiljett till att bokat hyrbil eller handla hemelektronik – det allra mesta har blivit enklare, bekvämare och effektivare sedan internet gjorde sitt intåg i våra liv. Och det går trots allt att sätta press på företag som inte uppfyller våra förväntningar på ett sätt som inte funkade för 30 år sedan. Både genom att jämföra – liksom att genom olika kanaler recensera företag. Och uppenbarligen är det så att blogginlägg om företag som misskött sig på olika sätt går hem, att folk tycker om att läsa dessa – det har jag lärt mig genom åren. Vi har Däckhuset, Krögers och Grand som är praktexempel på detta – och vad jag vet kommer det garanterat att bli fler inlägg av den här karaktären. Det är knappast sista gången jag är missnöjd med ett företag – det kommer bli fler gånger jag känner mig illa bemött, få dålig service eller ett felaktigt pris. Och då kommer fler sådana här inlägg på bloggen, var så säker.