Svartsjuka är när man helt har glömt att älska sig själv och vet inte hur man ska älska andra

Det är alltmer sällan jag tänker på det, men ibland poppar liksom tanken upp. Tanken på hur mitt liv och min tillvaro hade sett ut om jag hållit mig kvar i den relation jag så handlöst kastade mig in i för snart 30 år sedan. Ni som följt min blogg vet garanterat vilken relation det är jag syftar på – och ni andra kan läsa om den här. Jag tänker samtidigt att om man ska vara tillsammans med mig, då ska man inte vara den svartsjuka typen. Jag har alltid haft lättare att umgås med tjejer än med killar av någon besynnerlig anledning – och det måste man acceptera som min flickvän/sambo/fru. Det är inte alla flickvänner genom åren som funnit sig i detta, utan många har svartsjukt anklagat mig för både det ena och det andra. I mitt första förhållande kunde jag knappt gå till jobbet utan att det blev diskussioner kring otrohet och att jag sprang efter andra tjejer. Vilket naturligtvis inte var sant. Det där med att gå ut med sina kompisar, gå på personalfester eller andra saker var inte att tänka på. Till och med när jag varit på min morfars begravning, anklagades jag för att ha hittat på att morfar var död för att kunna vara otrogen. Ja, ni förstår säkert att det hela blev ohållbart i längden – det gick liksom inte att ha ett normalt liv med vänner och familj. Och jag undrar hur mitt liv sett ut idag om jag mot all förmodan varit kvar i denna destruktiva relation nu, nästan 30 år senare? Det hade inte varit mycket kvar av vad som gör mig till den jag är, jag hade garanterat varit totalt nedbruten som människa.
Även mitt andra samboförhållande präglades av en hel del svartsjuka, även om det inte på långa vägar var lika illa som under mitt första förhållande. Men sociala medier var totalt uteslutet att ägna sig åt, eftersom hon trodde att jag använde till exempel Facebook till att ragga på andra tjejer. Bland annat blev det enorm svartsjuka över att jag lade till kvinnliga kolleger som vän på Facebook och att jag inte har min relationssatus utlagd i min profil. Det gick till slut så långt att jag helt och hållet gick ur alla sociala medier, inklusive Facebook. Jag orkade helt enkelt inte med alla diskussioner kring kvinnliga facebookvänner, vad jag lade ut eller inte lade ut och så vidare. Först när relationen tog slut några månader senare återupptog jag mitt medlemskap på Facebook – och har sedan blivit kvar.

Nu är jag inne på min tredje samborelation och förekommer inget annan möjligen måttliga doser av vad jag kallar sund och normal svartsjuka. Självklart skulle jag bli svartsjuk om jag märkte att min sambo spanade in någon annan, om hon hånglade med någon och så vidare. Men jag skulle inte bli svartsjuk om hon gick på en personalfest, hade ett facebookkonto eller gick på en begravning. Jag skulle heller inte reagera negativt på om hon knöt nya kontakter, träffade nya vänner och så vidare. Och det är givetvis ömsesidigt – något som inte hade varit möjligt i någon av mina tidigare samborelationer. Då hade det blivit ett jäkla liv över att jag försökt knyta nya kontakter och lärt känna nya människor – det hade helt enkelt inte gått! För är det något man får leva med om man är tillsammans med mig, så är det att jag tycker om människor, att jag tycker om att umgås med andra och knyta kontakter. Jag får kruppjuck av att bara sitta hemma om kvällarna och helgerna, utan vill helt enkelt hitta på saker tillsammans med andra. Jag tycker om att gå ut, gå på museer, äta gott, gå på stan och så vidare – och det blir roligare om man har goda vänner att dela detta med. Under många år levde jag ensam och då gjorde jag också en hel del saker själv. Jag reste ensam, gick ut själv och så vidare – men kom alltid i samspråk med andra människor och förblev därmed aldrig helt ensam under en resa eller utekväll. Sen får man tycka att det är tragiskt med någon som reser eller går ut ensam, men jag fann mig tillrätta med det. Och jag är fortfarande likadan; hittar jag inte sällskap för att gå göra något, då gör jag det själv. Därför knyter jag gärna nya kontakter så att jag oftare har någon att fråga om jag vill göra något speciellt. Och idag finns ju en uppsjö möjligheter att lära känna nya människor, inte minst genom internet. Den möjligheten fanns inte för 30 år sedan, utan då fick man förlita sig till mer traditionella sätt att lära känna folk.
Så svartsjuk av sig ska man verkligen inte vara om man är tillsammans med mig, det går liksom inte ihop. Jag måste känna att jag har min frihet att göra saker på egen hand, att lära känna nya människor och så vidare – annars känner jag mig instängd och mår inte bra. Sådant får man liksom finna sig i om man är tillsammans med mig, det går inte att ha anlag för svartsjuka i en relation med mig. Och jag klarar inte av en relation där det finns minsta antydan till svartsjuka – det ger mig flashbacks till hur jag hade det för 30 år sedan och gör att jag känner mig instängd. Jag ska våga prata med min flickvän/sambo om allt, inklusive nya relationer, utan att det blir bråk och svartsjukdraman. Känner jag att jag måste hålla vissa saker hemliga för att undvika konflikter, då är jag inte i en sund relation – då är det något som är allvarligt fel. Man ska inte ha hemligheter för varandra i en relation, utan känna att man kan ta upp allt utan att riskera konflikter. Sådana relationer har jag inte alltid haft – men har med åren lärt mig vad som är viktigt för mig i en relation. Man kan ha åsikter om vad jag förväntar mig av en relation, men det är vad jag faktiskt förväntar mig och det är bara att gilla läget – annars får man ha en annan pojkvän.

Jag tänker ibland på de konstiga relationer jag haft genom åren, vad mycket jag i efterhand tänkt i efterhand som man skulle sagt och gjort i olika situationer. Minns ni donnan som vägrade att följa med till Hudik och Söderhamn med motiveringen att småstadsbor har så dålig smak? Just det, hon som gjorde slut när jag tyckte att det var ett kontstigt ställningstagande. Ibland tänker jag att det skulle vara kul att faktiskt ta med henne upp, bara för att visa hur fel hon hade. Förmodligen hade hon kommit med några konstiga bortförklaringar, men hade knappast erkänt att hon hade fel. Titt som tätt ställer jag mig frågan om jag överhuvudtaget har några normala ex – och de är i alla fall väldigt få. Andra ex har varit djupt rasistiska, men samtidigt inte kunnat stå för sina åsikter när man väl tagit diskussionen med dem. Men svartsjukan har ofta funnits tillhands på ett eller annat vis, något som i grunden satt käppar i hjulen för flera av de relationer jag haft. Och det funkar som sagt inte att vara svartsjuk av sig om man ska vara tillsammans med mig. Jag är fortfarande vän med somliga ex, de flesta har jag som vän på Facebook och andra umgås jag sporadiskt med. Sedan har jag tjejkompisar, både gamla och nya som man också som flickvän helt enkelt får lov att acceptera. Alla fixar inte den biten utan väljer att bli svartsjuka och ställa till med det ena dramat efter det andra på grund av min bekantskapskrets. Personligen är jag inte det minsta svartsjuk av mig, utan min flickvän får umgås med vem hon vill i princip nör hon vill. Det är en fråga om tillit den andra, att man faktiskt ska kunna ha det så. En relation utan tillit är dömd att förr eller senare misslyckas. Det är mycket som måste stämma för att en relation ska fungera, men bland det viktigaste för mig är just tillit och känslan att kunna vara öppen om saker och ting. Jag ska våga vara öppen med mina vänskapsrelationer utan att riskera att starta ett svartsjukedrama precis som många andra pusselbitar ska fungera. Gör det inte det, då kommer relationen förr eller senare att ta slut.
Att jag har så svårt för det där med svartsjuka, härrör säkerligen till min första relation, då jag fick min beskärda del av svartsjuka – så att det räcker och blir över livet ut. Sedan finns förstås den sunda och normala svartsjukan som kommer med att man får känslor för en annan människa – men den ska inte förväxlas med den osunda svartsjuka som somliga bär på. Som till exempel mitt sjuka ex från närmare 30 år tillbaka. Det är inte sunt att inte kunna gå någon annanstans än till jobbet, det är inte sunt att bli svartsjuk för en begravning eller att jag umgås med min familj. Och går jag ut på krogen med mina vänner, då kommer jag faktiskt hem när jag känner för det – inte den tid som min flickvän finner lämplig. Detsamma gäller om jag till exempel åker till sommarstugan, hälsar på släkten eller liknande, då kommer jag hem exakt den dag jag tycker passar. Naturligtvis med hänsyns till jobb och andra praktiska saker som kan göra att man behöver vara hemma en viss dag. Men jag är vuxen och har redan en mamma, så jag behöver inte ytterligare en mamma som ska hålla ordning på mig. Frågor på det?