Vår sommar är egentligen bara en grönmålad vinter

Så har det första riktiga, verkliga hösttecknet kommit. Glöm sjunkande temperaturer, gula löv och hög, klar luft – dessa är inte riktiga hösttecken i min värld. Men nu har jag fallit till föga och hängt undan kortbyxor och kortärmade skjortor för att istället ta fram långbyxor och långärmat – och dessutom tagit fram rocken ur garderoben. Jag brukar gå i sommarkläder en bit in i september, det är absolut inget ovanligt – men hur länge beror naturligtvis på vädret. Nu har det varit högsommarvärme en bra bit in i september i år och jag har glatt gått i kortbyxor fram tills bara för några dagar sedan. Men nu är det slut på shortssäsongen även för min del och jag har tagit fram långbyxorna och rocken från klädkammaren. Det känns lite ovant, men det är samtidigt rätt skönt på sitt vis. Jag är extremt varmblodig av mig och svettas kopiösa mängder, inte minst sommartid – så ur det perspektivet föredrar jag den kallare delen av året, då man inte svettas fullt lika mycket. Somrarna kan vara ganska jobbiga när man svettas av minsta lilla rörelse man gör, så nu känns det faktiskt lite skönt att vädret slår till lite svalare väderlek.
Fortfarande kan det vara skapligt varmt dagtid, men inte så varmt att ens jag tänker tanken på att gå i kortbyxor. Med temperaturer på runt 15 plusgrader eller strax däröver blir det faktiskt långbyxor även för min del. Och jag tycker det är skönt att kunna plocka fram höstkläderna igen, jag trivs bättre i dessa kläder än i sommarkläder. På något vis kan jag sakna mina höst- och vinterkläder under sommaren och se fram emot att få fram dem igen när hösten gör sitt intåg. Jag har blivit alltmer klädintresserad ju äldre jag blivit och tycker det är allt roligare att klä upp sig – något som är svårt sommartid på något vis. Kostym är alldeles för varmt om det är 25-30 grader varmt ute, medan jag tycker att det är alldeles för avslappnat i vissa sammanhang att klä sig i shorts och kortärmat.

Just när det kommer till kläder, kan jag tycka att det är lite trist att vara född till man – det finns alldeles för litet urval av kläder om man vill klä upp sig. Det är oftast kostym eller kavaj som gäller, vilket kan bli ganska varmt – inte minst mitt i sommaren. Medan du som kvinna kan klä dig tämligen svalt i klänning eller kjol och fortfarande anses vara ganska uppklädd – det ser inte lika ”slarvigt” ut som att komma klädd i shorts. Självklart finns det tunna kläder man kan ha på sig som man och jag har faktiskt börjat hitta en del sådant på sistone, så visst går det att vara skapligt uppklädd utan kostym. Men ska man exempelvis på bröllop eller begravning, då är ju ofta klädkoden kostym eller möjligen kavaj. Och bröllop har ju en tendens att infalla just under somrarna av någon anledning, så då är det som upplagt för att svettas. Så jag ska väl vara glad att jag inte är den som dansar i någon större utsträckning – det funkar liksom inte en varm sommarkväll iklädd kostym, åtminstone inte för min del. Så varmblodig är jag.
Så ja, jag kan sakna att kunna klä upp mig ordentligt under sommaren utan att behöva rinna bort i en syndaflod av svett. Det må vara så att det är under en begränsad del av året som det är så varmt att det inte funkar, men det är fortfarande under sommaren som mycket roligt händer och man vill kunna klä upp sig. Jag kan bli nog så svettig i kostym under vintern, så då förstår ni säker hur det är under sommaren. Jag är innerligt glad att jag inte har ett jobb där jag förväntas vara klädd i kostym dagarna i ända året om, det skulle jag helt enkelt inte mäkta med. Det måste vara fruktansvärt jobbigt en stekhet sommar att behöva gå klädd i kostym varje dag – enkom det argumentet gör att jag inte skulle kunna tänka mig att bli hög politiker, VD eller ta någon annan topposition inom yrkeslivet.

Nu har jag jobbat några veckor på egen hand på nya jobbet och börjar sakta men säkert bli varm i kläderna i min nya roll. Och jag trivs allt bättre och bättre ju längre tiden går – jag är väldigt glad att jag tagit det här steget, ett steg jag förmodligen inte tagit om jag inte abrupt blivit uppsagd ifrån Trafikverket. Frågan är om jag vågat ta steget att säga upp mig från en fast tjänst för att ta ett timvikariat, det är ytterst tveksamt – jag hade förmodligen inte ens sökt min nuvarande tjänst om jag haft en fast tjänst någonstans. Då skulle jag förmodligen vantrivas rätt rejält för att ens tänka den tanken. Men det här är en ypperligt bra höst rent arbetsmässigt, då jag verkligen hittat ett jobb där jag trivs så pass bra – och som dessutom ger möjligheten att ägna mig så pass mycket åt firman som jag trots allt ändå kan just nu. Jag trivdes på Trafikverket ur många aspekter, men inte lika bra som jag trivs med mitt nuvarande jobb – vilket ju är enormt positivt. Det må vara en bit att åka och det må vara lite obekväma arbetstider, men man hittar nog alltid något att klaga på på de flesta arbetsplatser.
Sedan har jag åtminstone tillfälligt avhjälpt det där med pendlingen litegrann och faktiskt lånat en bil för en period framåt. Det funkar inte ekonomiskt att hålla på att hyra bil och åka taxi till jobbet om vartannat, utan det måste till en mer hållbar lösning. Och då får vi börja med en lånad bil för en period framåt, hur länge den lösningen varar återstår att se – men åtminstone de närmsta veckorna hoppas jag givetvis på. Sedan får man väl överväga att köpa en billig bil kanske, om det inte blir en annan lösning med tiden. Men det är något som tiden helt enkelt får utvisa. En sak är dock säker – och det är att jag inte är nämnvärt sugen på flytta till Södertälje, utan då löser jag hellre pendlingsfrågan mer permanent. Jag trivs alldeles för i Stockholm att vilja flytta härifrån – inte ens en så pass kort flytt som Södertälje är särskilt aktuellt. Inget ont sagt om Södertälje, men jag vill vara kvar i Stockholm helt enkelt, så är det bara.

Sen vet jag vis av erfarenhet att det alltid tar mer än några få veckor innan man verkligen känner sig varm i kläderna på ett nytt jobb. Innan man kan organisationen, alla namn, hittar överallt och så vidare så tar det X antal månader. Jag brukar känna mig skapligt varm i kläderna först efter ett halvår eller liknande, så någon gång efter årsskiftet kanske jag kan räkna med att vara på banan helt och hållet på nya jobbet. Men som jag trivs just nu, kan jag inte förstå att jag helt enkelt stått ut på många av mina tidigare arbetsplatser. Jag tänker inte peka ut någon specifik, men det är inte många tidigare arbetsplatser jag trivts så här bra på. Vissa tidigare arbetsplatser skulle jag helt enkelt inte stått ut på om jag varit kvar, av massor av anledningar.
Jag försöker respektera folks livsval i olika situationer, inklusive yrkesval – men somliga av de arbetsplatser jag varit på genom åren kan jag faktiskt inte förstå att man valt att bli kvar på år ut och år in, så som vissa har gjort. Det är och förblir tur att vi är olika och att det finns folk för allt, att det finns folk som vill göra de jobb vissa av oss andra inte står ut med. Men det är ibland svårt att förstå somligas val i livet, det går liksom inte att komma ifrån. På samma vis finns det säkerligen de som inte förstår somliga av mina val i livet.